Jeannas Universum

Igår eftermiddag efter det att Jamie och sockertoppen (läs Lukas) hade åkt hem begav jag mig till Asarum och ATG-ombudet för att hämta ut mina U2 biljetter. Tji fick jag när jag lämnade fram min bokningsbekräftelse och kassören försökte ta ut min biljett. - Det gick inte att lösa ut utan jag var tvungen att bege mig till ett Ticnet-ombud istället. Så idag var det jag som begav mit till Kristiansad i all hast! (Visst hade jag kunnat vänta med att hämta ut dom tills det att jag kom till Göteborg, men hade något då strulat så hade det varit försent att fixa till det och vi hade då stått där utan biljetter.)

En annan som har vant sig vid Växjö blev smått förfärad när jag kom till Kristanstad och det var pckat med folk. (I växjö flyr människorna staden på sommaren och det är relativt ödsligt på gatorna.) Det tog mig ett bra tag att hitta någonstans att parker och jag fick gå en bit in till centrum. När jag väl kom till Domushuset fick jag utan problem ut mina biljetter och jag ringde Annicka och sa att allt nu var klart inför vår lilla road trip.

På vägen tillbak till bilen gick jag inom en snoffsig frisörsalong i jakt på hårfärg. Tyvärr var färgen jag bruka använda mig av slut och jag fick då hjälp av två homusecuella killar (antar jag ialla fall) som jobbade i salongen. Den enda trodde jag först var en tjej men när den andra kallade honom för Fredrik fick jag det tillrättavisat. Fredrik var platina blond i en trendig frisyr, bar foundation, puder, kajal och maskara, inte undra på att jag blev förvånad när jag fick reda på att han namn var Fredrik. Dessa två killar satte sedan i en väldigt tjejig ton igång att diskutera tänkbara färger till mig och gestikurlerade på ett sätt som kändes som att de gjorde parodi på homusexuella killar. (Va? Var jag kanske med i dolda kameran?) Till slut hittade Fredrik, som tydligen var färexperten på salongen, en bra färg som kunde blandas till och jag gick där ifrån 150 kr fattigare. Även om jag blev förvånad över killarna kvinnlighet kunde jag ändå inte låta bli att tycka det var härligt att de var det så öppna med det i en relativt liten stad.

På vägen hem i bilen spelade enda radiokanalen U2 låtar för att hylla helgens två konserten på Ullevi. Med rutorna nere som ruffsade till mitt redan ostyriga hår ännu mer sjöng jag med till låtarna för glatta livet i vad jag misstänker rörde sig om både fel tonart falskhet. Men vad gjorde det? Jag var hur gald som helst och jag kände att min konsertanda kom över mig och jag fick rysningar längs med hela ryggen. Jag log glatt hela vägen hem i bilen och jag tror inte ens att varken Mick Jagger eller Steven Tayler hade kunna le ännu bredare.