Jeannas Universum

Jag läster en frågespalt nyligen där en kvinna ställde en fråga till en professor i svenska. Hennes femåriga dotter hade ställt frågan "Vad är det för skillnad mellan vän och kompis?" och hon bad nu professorn om hjälp med en förklaring eftersom hon själv inte visste svaret. Professorn svarade att det inte fanns någon skillnad språkligt sätt utan att det var upp till var och en att bedöma.

Är det någon mer än jag som tycker att det är en skillnad på vän och kompis? För mig är kompis ytligare än vän och en kopmis behöver i mitt tycke inte alltid vara valt av en själv, tex "klasskompis". En vän för mig är å andra sidan är någon som står en nära.

Jag skulle vilja påstå att jag har många kompisar i min omgivning men bara några utav dessa skulle jag vilja kalla min vän. Men de vänner jag har håller jag nära och jag upskattar dom (och jag hoppas att ni som jag anser som mina vänner även vet att jag känner så för er!).

Jag anser att en av de finaste sakerna man kan ge någon är att ge av sin tid.
Det värsta som man å andra sidan kan göra mot en annan person är att ignorera henne/honom. (Ah, tänker ni och håller inte med...det är ju tex mycket värre att tex misshandla någon. Svaret på den frågan psykologiskt sätt är nej. Ignorerar man någon är man inte värd någonting, man är inte ens värd att bli uppmärksammad. Men om man tex blir misshandlad är det i alla fall någon som lägger märke till en och anser att det är värt att lägga ner tid på en även om det så är av negativ börd.)

Mitt ex kallade mig förr i tiden för "sambandscentralen" för att jag ofta ringde runt och för att jag donade och hade mig, men det har jag nu slutat upp med när det gäller flertalet av mina kompisar.  - Inte för att jag på något sätt är sur eller arg på dom, inte alls (för det är jag verkligen inte) utan anledningen har med att göra att jag kände att jag inte fick något tillbaka. (Som sagt, jag har slutat upp med att var snäll "på ett dumt sätt").

- Förr ringde jag kompisar som aldirg själv ringde upp mig. Dom har jag slutat att ringa till eftersom de uppenbarligen anser att jag inte är värd att ring upp.
- Förr kunde jag fråga kompisar och de ville åka iväg och hitta på diverse saker, oftast sa de nej och de hörde heller aldrig av sig till mig och frågade liknade saker. Dom har jag slutat fråga.
- Förr bjöd jag hem kompisar titt som tätt men ingen har brytt sig eller orkat komma sedan det blev slut mellan mig och A så nu har jag skitit i det. (Ingen av mina kompisar har varit hemma hos mig sedan det blev slut med A, fastän i stort sätt alla har varit hembjudna under denna tiden.) Jag vet att du har hört av dig Marina och velat komma, men när du har frågat har jag bara inte varit på humör, förlåt!
- Vissa kompisar har valt att struntat i mig så länge jag har varit singel, men när jag har varit ihop med någon har de helt plötsligt velat umgås igen. Dessa kompisar är inget jag tänker prioritera i första taget. (Passa det inte att umgås när jag är själv och kanske behöver det som mest, så behöver dom inte bry sig nu heller anser jag.)

Jag tänker inte lägga ner energi på folk som inte är villiga att göra detsamma på mig, så jag har slutat upp med det nu. Åter igen är jag varken arg eller sur över denna situationen! (Om jag är något, så är jag möjligtvis besviken.) Jag kan hantera att folk inte vill umgås eller ha kontakt med mig och jag är inte i behov utav att alla ska tycka om mig.  Men jag har nu slutat upp med att vara destruktivt snäll för när det kommer till kritan så gynnade det inte mig.