"Men vattnet rinner ju ut!"
Appråpå bilder i huvudet... Såg precis att Maria hade skrivit det senaste inlägget och kom då att tänka på en rolig sak. Kommer du ihåg det här, Maria?
Cikra en månad in i logistikutbildningen åkte klassen på en "teambildning" i Fridafors. Klassen delased in i lag och vi skulle där tävla mot varandra i diverse övningar och uppdrag. En av sakerna vi skulle göra var att fylla på ett rör med vatten. Två rör var placerade på varsin sida om en plattform. Vi skulle fylla på rören genom att springa ner till ån och hämta vatten i kåsor som vi sedan skulle spinga upp till plattformen med. Vi fick instruktioner om att vi fick försöka förstöra för det andra laget, att tippa ut deras vatten i kåserna, men bara om vi själva hade vatten i vår egen kåsa.
Mitt lag placerade Maria uppe på plattformen för att vi alla skulle slippa springa upp (vi andra skulle alltså ställa oss nedanför och räcka våra vattenfyllda kåsor till henne). Jag sa till Jim att han inte skulle springa med vatten, utan att han istället endast, med en vattenfylltdkåsa, skulle stå och hela tiden försöka tippa ut det andra lagets vatten (hihi, lite elakt kanske men det gäller ju att vara smart om man vill vinna). Hur som heslt, när tävlingen började sprang mitt lag av bara och jag och Håkan langade våra kåsor ihärdigt upp till Maria medan Jim gjorde att bra jobb med att hälla ut det andra lagets vatten. Efter att ha sprungit fram och tillbaka några varv, och vattnet tycktes inte fyllas på, började Maria skratta allt mer för varje gång vi kom tillbaka med våra kåsor samtidigt som hon säger: "Vattnet rinner ju ut!" Antagligen var vi andra i laget för fokuserade på att fylla på våra kåsor, för i början tycktes vi inte riktigt bry oss om vad Maria sa, för vi fortsatte och springa samtidigt som Maria skrattade allt mer medan hon ropade: "Men vattnet rinner ju ut!"
Till slut förstod jag var Maria försökte få fram: Att det var små hål på baksidan av röret där vattnet vi hälle i rann ut... Jag fick sluta springa och täppa till hålen med fingrarna och när vi kom tillräckligt högt upp i röret, och mina fingrar inte längre räckte till fick de andra i laget göra mig sällskap.
Mitt lag vann den tävligen i alla fall till slut och vi fick även högst poäng sammanlagt på alla tävlingar. Jag har faktiskt muggen kvar som vi fick i första pris.
Cikra en månad in i logistikutbildningen åkte klassen på en "teambildning" i Fridafors. Klassen delased in i lag och vi skulle där tävla mot varandra i diverse övningar och uppdrag. En av sakerna vi skulle göra var att fylla på ett rör med vatten. Två rör var placerade på varsin sida om en plattform. Vi skulle fylla på rören genom att springa ner till ån och hämta vatten i kåsor som vi sedan skulle spinga upp till plattformen med. Vi fick instruktioner om att vi fick försöka förstöra för det andra laget, att tippa ut deras vatten i kåserna, men bara om vi själva hade vatten i vår egen kåsa.
Mitt lag placerade Maria uppe på plattformen för att vi alla skulle slippa springa upp (vi andra skulle alltså ställa oss nedanför och räcka våra vattenfyllda kåsor till henne). Jag sa till Jim att han inte skulle springa med vatten, utan att han istället endast, med en vattenfylltdkåsa, skulle stå och hela tiden försöka tippa ut det andra lagets vatten (hihi, lite elakt kanske men det gäller ju att vara smart om man vill vinna). Hur som heslt, när tävlingen började sprang mitt lag av bara och jag och Håkan langade våra kåsor ihärdigt upp till Maria medan Jim gjorde att bra jobb med att hälla ut det andra lagets vatten. Efter att ha sprungit fram och tillbaka några varv, och vattnet tycktes inte fyllas på, började Maria skratta allt mer för varje gång vi kom tillbaka med våra kåsor samtidigt som hon säger: "Vattnet rinner ju ut!" Antagligen var vi andra i laget för fokuserade på att fylla på våra kåsor, för i början tycktes vi inte riktigt bry oss om vad Maria sa, för vi fortsatte och springa samtidigt som Maria skrattade allt mer medan hon ropade: "Men vattnet rinner ju ut!"
Till slut förstod jag var Maria försökte få fram: Att det var små hål på baksidan av röret där vattnet vi hälle i rann ut... Jag fick sluta springa och täppa till hålen med fingrarna och när vi kom tillräckligt högt upp i röret, och mina fingrar inte längre räckte till fick de andra i laget göra mig sällskap.
Mitt lag vann den tävligen i alla fall till slut och vi fick även högst poäng sammanlagt på alla tävlingar. Jag har faktiskt muggen kvar som vi fick i första pris.
Kommentarer
Trackback
