Ensam vs. själv
För ett tag sedan läste jag en insändare i en tidning ifrån vad jag förmodar var en äldre herre. Han var upprörd över att dagens ungdom gramatiskt inte kunde skilja på själv och ensam, tex att de sa och skrev själv hemma när det egentligen heter ensam hemma osv. En svenskaprofessor svarade mannen att han trodde det handlade om att "själv" lät mindre ensamt och att det var därför som man förmodligen valde att använda sig av det. När jag tänkte på det professorn hade skrivit kom jag att fundera på att folk ibland har tittat på mig nästan medömkande när jag har gjort saker själv. Precis som om de tyckte: "Men stackars dig, får du göra det där helt själv?" Som om det skulle vara synd om mig för att jag gjorde saker utan sällskap? Hm...
Jag har aldrig haft problem med att vara själv eller att göra saker själv. Missförstå mig inte, det är inte så att jag klassar mig själv som osocial, inte alls! Vad jag menar är att jag inte är det minsta rädd för att göra saker utan att ha andra människor med mig. Jag har vart på semester själv, gått på Bon Jovi-konsert själv, gått på restaurang och bio själv, gått ut själv på krogen eller ut och dansat och när jag är ute på stan är jag oftast själv osv. Finns det något jag vill göra så gör jag det vare sig jag har kompisar som kan/vill följa med mig eller inte.
Varför är det så hemskt att vara och göra saker själv? Varför är människor så rädda för ensamheten? Nu när jag funderar på det, på de där medömkande blickarna jag ibland har fått, så kan jag tycka att det hade väl varit betydligt värre ifall jag inte hade vågat att göra saker ensam? Ifall jag hade låtit det bliva ett hinder och hållt mig hemma istället? Jag tycker inte det mista synd om migsjälv och jag ser inte det alls som en svaghet! Snarare tvärtom, att det är en styrka att klara av ensamheten och att våga göra saker ensam. Hade det inte varit betydligt värre ifall jag hade låtit bli att göra allt det jag egentligen hade velat? Hade jag inte varit patetisk om jag istället hade låtit min rädsla för ensamheten bliva ett hinder? Ibland tycker jag att vi lever i ett knepigt samhälle med konstiga värderingar!
Jag har aldrig haft problem med att vara själv eller att göra saker själv. Missförstå mig inte, det är inte så att jag klassar mig själv som osocial, inte alls! Vad jag menar är att jag inte är det minsta rädd för att göra saker utan att ha andra människor med mig. Jag har vart på semester själv, gått på Bon Jovi-konsert själv, gått på restaurang och bio själv, gått ut själv på krogen eller ut och dansat och när jag är ute på stan är jag oftast själv osv. Finns det något jag vill göra så gör jag det vare sig jag har kompisar som kan/vill följa med mig eller inte.
Varför är det så hemskt att vara och göra saker själv? Varför är människor så rädda för ensamheten? Nu när jag funderar på det, på de där medömkande blickarna jag ibland har fått, så kan jag tycka att det hade väl varit betydligt värre ifall jag inte hade vågat att göra saker ensam? Ifall jag hade låtit det bliva ett hinder och hållt mig hemma istället? Jag tycker inte det mista synd om migsjälv och jag ser inte det alls som en svaghet! Snarare tvärtom, att det är en styrka att klara av ensamheten och att våga göra saker ensam. Hade det inte varit betydligt värre ifall jag hade låtit bli att göra allt det jag egentligen hade velat? Hade jag inte varit patetisk om jag istället hade låtit min rädsla för ensamheten bliva ett hinder? Ibland tycker jag att vi lever i ett knepigt samhälle med konstiga värderingar!
Kommentarer
Postat av: Anna L
Jag älskar att få vara ensam ibland. Skulle bli tokig om jag hade människor runt omkring mig ständigt. Trivs i mitt eget sällskap... ;)
Postat av: Jeanna
Jag är precis likadan, Anna! Det är inte så att jag ogillar sällskap, men det är skönt ibland att bara få vara helt ensam och slippa bry sig och bara få rå om sig själv!
Trackback
