Jeannas Universum

Både Chrisse och jag buggar en del, men vi dansar på olika sätt så vi beslutade oss för att gå på en nybörjarkurs tillsmanns i Växjö för att lära oss att dansa på samma sätt. (Jag nämnde till Cissi att Christoffer och jag dansade olika och till svar fick jag från henne: "Ja, de dansar konstigt i Växjö!")

Jag har tidigare börjat på två buggkurser: För 1,5 år sedan började jag i Bromölla men var tvungen att hoppa av pga jobbet. (Är dock glad att jag gjorde så eftersom jag har märkt att det jag lärde mig där inte alls stämmer överens med det som jag har dansat efter det. Eller som Jamie sa: "Hur f-a-n har de lärt er att dansa i Bromölla?) I höstas började jag i Karlshamn med fick hoppa av eftersom jag skar mig i foten. Kan säg att jag med spänning gick till kursen i Växjö för stt se hur de lärde ut dansen där och till min glädje var det samma grund som i Karlshamn.

I Karlshamn dansade man 2,5 timme varje söndagskväll och man gick sakta fram, dvs att det var mycket tragglande. I Växjö är kursen 1 timme varje söndag och man går betydligt snabbare fram. Nu första gånen kom vi så långt att vi till och med gjorde första snurren (det gjorde vi annars på tredje gången i Karlshamn tror jag).

Jag hade väldigt trevligt och roligt på kursen i Växjö och det var mycket folk i blandade åldrar som vad med! Till min fördel, som har lätt för att lära när det gäller dans, gick vi snabbt fram och jag slipper då känna mig smått frustrerad. (Jag vet att alla lär sig olika snabbt och att det kanske är fel av mig att bli frustrerad när man håller på att traggla något. Men när jag tycker att något är roligt, och jag känner passion inför det, vill jag lära sig snabbt och jag vill lära mig mycket.)

Men jösses Amalia... Nu känner jag mig hemsk, men Gud vad jobbigt det var att dansa med merparten av männen/killarna! Jag vet att det var en nybörjar kurs, men.... Hm...
Jag vet inte hur många som inte visste när det skulle börja (dvs. att de saknade taktkänsla) och mer än en gång fick jag frågan: "Hur vet man när man ska börja dansa?" Och då är frågan: Vad svarar men på det? Uppenbarligen saknar de taktkänsla så vad hade de haft för nytta av att jag hade svarat: "Börja på 1:an eller 5:an!" Smatidigt vill man försöka låta bli att skämma ut dom eller ge dom dålig självkänsla... Det enda sättet jag kunde komma på som var ödmjukast var att med ett oskyldigt leende säga: "Jag kan räkna in oss."

Flera av killarna tog fel grundsteg och då uppstår ytterligare ett problem: Ska jag rätta dom eller låta dom fortsätta dansa fel? (Inte för att jag vet allt men när det gällde just detta så vet jag.) Jag beslutade mig för hur som helst att det var bätttre att på ett snällt sätt säga åt dom och hjälpa dom komma rätt (I mitt tycke är det inget bra att lära sig fel från början för då blir det svårt att bryta det senare).

När vi väl började med snurrarda fick jag nästan fnatt på några.
1. Snälla, spagettiarmar funkar inte! Det blir helt jäkla omöjligt för mig att följa då!
2. Snälla, för inte mig till en snurr när jag nästan är klar med mitt tredje grundsteg eller när jag är mitt uppe i det, hur tusan ska jag hinna med att klara av en snurr då?
När dessa problemen uppstod fick jag också så snällt jag kunde hjälpa killen på traven. (Usch, känner mig som värsta besserwissern, men...som jag sagt, det gynner ju ingen att låta honom fortsätta att dansa fel och jag var faktiskt vädigt snäll och ödmjuk när jag hjälpte dom.)

I slutet fick jag hur som helst dansa med en av ledarna och det var väldigt trevligt och jag fick mycket beröm (undrade vad jag gjorde på nybörjar kursen). Jag fick till och med dansa överkurs vilket var roligt! :o) Inte för att beröm är allt, men det är kul och trevligt att få uppmuntran för något som man älskar och är passionerad mot.

Imorgon är det dags för lektion två och det ser jag fram emot!