Jeannas Universum

Klockan är runt 01:30 och det är en 15 januari...

Jag fick precis ett god-natt-sms från min kärlek, där han även skrev att han älskar mig och att vi idag har varit ihop i två månader med att det kändes längre. Två månader, mina vänner...jag visste inte att det var möjligt att uppleva, att känna och att komma till sådan instikt (som jag har gjort) på två månaderna. (Det här har inte bara med Christoffer att göra utan även en insikt om meningen med livet och med "Gud".)

Jag vet att ni alla förmodligen tycker att jag är naiv och allt för passionerad för att se eventuella brister, att jag förmodligen är kär och "blind". Vissa utav er tror jag till och med känner skadeglädje och bara väntar på att något ska hända som får mig att komma till insikt så att ni kan säga "Vad var det jag sa". Till er som känner och tro så, kan jag med övertygelse säga att jag kommer att göra er besvikna, för något sådant kommer inte att hända. (Och jag hoppas ni inser hur såbar jag gör mig själv genom att yttra de orden.)

Jag vet att jag förr har påstått att jag har varit kär och att jag förr ha påstått att jag har älskat någon, men jag kan nu erkänna att jag hade fel. Jag todde att jag gjorde det förr, att jag hade älskat någon, grundat på de erfarenheter jag då hade. Men jag hade fel och nu vet jag bättre. Nu vet jag mycket bättre...


Min Christoffer, som är så vacker för mig (både invändigt och utvändigt), att jag vill gråta.