Gamla ex
Jag har haft två långa förhållanden i mitt liv och däremellan har jag haft fyra kortare. Oberoende av förhållandets längd känns det en aning konstiga att man en gång i tiden ansåg sig stå nära någon och nu inte ha kontakt med dom (jag har endast sporadisk kontakt med två.) De har ändå en gång i tiden varit en stor del i ens liv och nu...nada...
J var jag tillsammans med i drygt 10 månader. Han var snäll, smart och godhjärtad och han skulle inte göra en fluga förnär. Han och jag bråkade aldrig, vi hade faktiskt inte ett enda bråk under vårt förhållande utan allt var bara stilla och lugnt. Kanske var det ett av problemen i slutet, att det var för lugnt och att det inte fanns någon spänning? Jag vet inte...det är nästan sex år sedan. En dag bara insåg jag att det inte fungerade längre, att vi var för olika och att jag hade slutat känna. Jag känner mig hemsk att säga så, men det var anledningen till att jag gjorde slut. Men vi skiljdes i alla fall som vänner och han och jag pratar med varandra ibland.
A var jag tillsammans med i ganska exakt fyra år. Han är den enda som jag har bott med ihop med på riktigt och som jag har ägt ett hus ihop med. Fast, han och jag var väldigt olika, som natt och dag när det gällde vissa grejer så att det uppstod friktion kanske inte är så konstigt. Ska jag vara riktigt ärlig så fungerar han och jag bättre ihop nu efter att vårat förhållande tog slut. Vi umgås inte men vi har ibland pratat i telefon eller chattat på msn, fast det har ebbat ut allt mer och mer. Av alla dom jag har varit ihop med är han den som jag önskar förtfarande fanns i mitt liv som vän. Han fanns i mitt liv under fyra år och en gång i tiden trodde jag att han var den jag skulle gifta mig och få barn med. Känns på ett sätt konstigt att han nu inte längre finns i mitt liv. Hur som helst är jag glad över att han har hittat en ny tjej, att han är förlovad och att han är lycklig, det betyder faktiskt mycket för mig att han har det så bra!
K var ett kort förhållande, tre månader bara men det var intensivt. Jag tror nog att jag aldrig ha varit så blint kär i någon förut. Om jag målade upp en bild av honom som inte fanns eller om han i början utgav sig för att vara någon han inte var vet jag inte. Tror nog att det var jag som skapade en felaktig bild av honom, önskade att han skulle vara mer vuxen och manlig än vad han egentligen var. Känns taskigt att säga det här (men jag vill bara förklara situationen) men både hans mamma och syster påpekade att jag var för mogen för honom och i slutendan insåg jag att de hade rätt. Jag vet att ingen utav er är tappad bakom en vagn (eller framför heller för den delen) och jag vet därför att ni alla inser att anledningen till att jag tog uppbrottet så hårt inte hade det minsta med honom att göra (utan det berodde på allt det andra). K och jag har ingen kontakt alls idag. I höstas bestämde vi oss för att i alla fall försöka vara vänner, men jag insåg efter ett tag att nej, det tänkte minskäl inte jag ställa upp på efter allt det som hände. Jag förtjänar inte att bli behandlad som skit och jag har som sagt slutat upp med att vara destruktivt snäll, så hans finns inte det minsta i mitt liv längre. Han är borttagen från mitt msn osv. (Vill även påpeka att jag inte är arg eller sur på honom. Trots allt lärde jag mig otroligt mycket av allt det som hände.)
Så har vi Christoffer. I tre månader har vi varit ihop men det känns som att vi alltid har varit tillsammans, som att han alltid har funnits vid min sida. Jag har aldrig upplevt sådan kärlek förut, jag har aldrig förr älskat någon så mycket och jag har aldrig förr känt mig så nära någon. Jag har aldrig varit så öppen och ärlig mot någon och jag har heller aldrig förr känt att någon ha varit så öppen och ärlig mot mig tillbaka. När han inte finns hos mig känner jag en saknad och längtan som jag inte upplevt förut, som jag inte visste var möjlig, som att en del av mig känns tom och jag vet att Christoffer känner samma sak. Han och jag är väldigt lika och vi kallar båda varandra för tvillingsjälar, vi har samma mål, drömmar, intressen, värderingar, åsikter osv. (Våra personlighetsdrag skiljer sig något och tacka gud för det för annars hade vi nog till slut gått varandra på nerverna.) Han och jag har heller aldrig bråkat och vi har ännu inte lyckts komma fram till vad vårt första bråk skulle kunna handla om?
Om jag ska vara ärlig och helt öppen mot er så är Christoffer den enda mannen som jag någonsin har älskat med (allt annat har bara varit sex). Tillsammans med Christoffer kan jag ibland tappa tid och rum och även känna en form av avsaknad av kroppsuppfattning. Det är nästan som en gudomlig utanför-kroppen-upplevelse. Det är en av de mest underbara känslorna jag någonsin har upplevt...
