Trailer parks and no dreams
Vad jag nu skriver kommer förmodligen att låta väldigt dömmande, men jag menar inte att se ner på någon.
Hösten 1995 pluggade jag i Johonson City, en stad med 58 000 i Tennessees nordösta hörn, mitt i bibelbältet bland Rednecks. På en av mina lektioner, "Speach and Debate", lärde känna en tjej vid namn Tina. Tina var ett år yngre än mig (dvs 16) och hon bodde med sin mormor efterom hennes mamma hade dött året innan och hennes pappa hade lämnat familjen när hon var liten. Tina var en storväxt tjej i riktig amerikans anda, färgade sitt hår kolsvart, använde mycket smink och på sin lediga tid jobbade hon på en snabbmatsrestaurang och tjänade "minimum wage" (Många studenter jobbar extra i USA och främst inom stabbmatsindustrin där de tjänast "minimum wages", dvs den lägsta tillåtna lön som regleras av staten. Vid min tippunkt i Johnson City låg minimun wage på strax över 4 dollar medan den i dagsläget ä 6,55 dollar.)
Dagen innan Halloween i slutet av oktober bjöd Tina med mig på en spökrunda. Det fanns två spökrunder att välja mellan, en i en skog och en i ett hus och vi beslutade oss för huset. Framåt kvällen kom Tina och hämtade mig (hennes mormor körde för hon hade själv inget körkort). Först körde vi hem till Tina och hennes mormor medan vi inväntade ytterligare en kompis som skulle följa med. Det visade sig att Tina bodde i en "Trailer park", i en gammal och relativt liten och sliten husvagn, i stadens utkant. När jag först såg trailer parken fylldes jag lite med ångest och när jag kom in i husvagnen växte denna ångest ännu mer; Tänka att bo så!
Efter ett tag kom vår kompis och vi åkte iväg på spökrundan i huset. Det var så kul! Man betalade några dollar och gick sedan in och runt i ett hus där man blev utsatt för diverse hemska saker. Det sissta som hände var att man blev utjagad ur huset av "Jason", en man i hockymask med ett riktigt motorsåg igång. Dom andra skrev genom hela rundan medan jag skrattade så jag knappt fick luft.
Efter spökrundan kom Tinas manliga kusin och hämtade oss med sin kompis och vi åkte alla till en snabbmatsrestauran och åt. Under måltiden kom min ångest tillbaka och den byggdes då upp ännu mer. Samtalet mellan dom andra den kvällen handlade om att skolan bara var pest och pina (det gick inte bra i skolan för någon utav dom). Det handlade om vilken drog de skulle fixa till helgens fest och hur härligt det var att röka på. Tjejerna pratade om killar de hade sugit av och legat med på diverse fester m.m.
När jag satt där insåg jag att dessa människor aldrig skulle komma därifrån. De hade det knappats gott ställt och bodde alla i trailer parks. De sket i skolan och skulle förmodligen aldrig ha råd till eller betygen till att gå på ett college (inte skulle de få stipendium heller eftersom det tilldelas de som har bra betyg eller är duktiga i någon idrott, vilket de heller inte var). Dvs att chansen till ett bra jobb var minimal och de skulle mer eller mindra tvingas att jobba för minimum wages resten av livet. Men det värsta av all var det de verkade nöjda med det och de saknade mål och drömmar i sina liv. De var dömda till att aldrig komma därifrån, ett liv med usel lön och en trailer som bostad...de ville inte satsa högre. Min ångest bara växte och växte den kvällen...
En amerikansk trailer park.
Hösten 1995 pluggade jag i Johonson City, en stad med 58 000 i Tennessees nordösta hörn, mitt i bibelbältet bland Rednecks. På en av mina lektioner, "Speach and Debate", lärde känna en tjej vid namn Tina. Tina var ett år yngre än mig (dvs 16) och hon bodde med sin mormor efterom hennes mamma hade dött året innan och hennes pappa hade lämnat familjen när hon var liten. Tina var en storväxt tjej i riktig amerikans anda, färgade sitt hår kolsvart, använde mycket smink och på sin lediga tid jobbade hon på en snabbmatsrestaurang och tjänade "minimum wage" (Många studenter jobbar extra i USA och främst inom stabbmatsindustrin där de tjänast "minimum wages", dvs den lägsta tillåtna lön som regleras av staten. Vid min tippunkt i Johnson City låg minimun wage på strax över 4 dollar medan den i dagsläget ä 6,55 dollar.)
Dagen innan Halloween i slutet av oktober bjöd Tina med mig på en spökrunda. Det fanns två spökrunder att välja mellan, en i en skog och en i ett hus och vi beslutade oss för huset. Framåt kvällen kom Tina och hämtade mig (hennes mormor körde för hon hade själv inget körkort). Först körde vi hem till Tina och hennes mormor medan vi inväntade ytterligare en kompis som skulle följa med. Det visade sig att Tina bodde i en "Trailer park", i en gammal och relativt liten och sliten husvagn, i stadens utkant. När jag först såg trailer parken fylldes jag lite med ångest och när jag kom in i husvagnen växte denna ångest ännu mer; Tänka att bo så!
Efter ett tag kom vår kompis och vi åkte iväg på spökrundan i huset. Det var så kul! Man betalade några dollar och gick sedan in och runt i ett hus där man blev utsatt för diverse hemska saker. Det sissta som hände var att man blev utjagad ur huset av "Jason", en man i hockymask med ett riktigt motorsåg igång. Dom andra skrev genom hela rundan medan jag skrattade så jag knappt fick luft.
Efter spökrundan kom Tinas manliga kusin och hämtade oss med sin kompis och vi åkte alla till en snabbmatsrestauran och åt. Under måltiden kom min ångest tillbaka och den byggdes då upp ännu mer. Samtalet mellan dom andra den kvällen handlade om att skolan bara var pest och pina (det gick inte bra i skolan för någon utav dom). Det handlade om vilken drog de skulle fixa till helgens fest och hur härligt det var att röka på. Tjejerna pratade om killar de hade sugit av och legat med på diverse fester m.m.
När jag satt där insåg jag att dessa människor aldrig skulle komma därifrån. De hade det knappats gott ställt och bodde alla i trailer parks. De sket i skolan och skulle förmodligen aldrig ha råd till eller betygen till att gå på ett college (inte skulle de få stipendium heller eftersom det tilldelas de som har bra betyg eller är duktiga i någon idrott, vilket de heller inte var). Dvs att chansen till ett bra jobb var minimal och de skulle mer eller mindra tvingas att jobba för minimum wages resten av livet. Men det värsta av all var det de verkade nöjda med det och de saknade mål och drömmar i sina liv. De var dömda till att aldrig komma därifrån, ett liv med usel lön och en trailer som bostad...de ville inte satsa högre. Min ångest bara växte och växte den kvällen...
En amerikansk trailer park.
Kommentarer
Trackback
