Jeannas Universum

Jag ska vara ärlig och erkänna för er att jag förr har haft en längtan om ett liv i lyx. Att ha så mycket pengar att man inte hade behövt jobba en dag till i sitt liv utan att man endast skulle kunna roa sig och och köpa och göra saker utan att behöva tänka på vad det kostar. Ett riktigt lyxliv med all dess flärd har förr varit tilltalande och nästan förblindande och jag tror nog att jag då till och med hade kunnat gifta mig med någon bara för att han hade haft extremt mycket pengar. (Nu har jag iofs fött sådana erbjudanden men jag var förståndig nog att inse att jag inte var till salu.)

Jag tillhör den skaran som har fått prova på att leva ett sådant liv i lyx, jag tillbringade en hel sommar i USA i den världen. Där husen är magnifika, bilarna de senaste i lyxklassen, där man äger privata ständer och man flyger privatplan om man ska på semester. Man har en stab av städiskor, trädgårdskötare, chaufören och kockar och man behöver inte utföra en enda syssla själv. Kläderna man bär är designkläder, männiksorna man umgås med är antingen kändisar från Hollywood eller eliten inom affärsbranchen och på fredagskvällen diskuterar man inte om man ska åka in och shoppa i centrum dagen efter utan vart i landet man ska flyga med sitt privata plan och tillbringa helgen.

Jag patar alltså om ett liv som bara få i världen ha möjlighet att liva. Ett liv som jag tror att de flesta hade beundrat och önskat att de själva hade kunnat vara en del utav. Men jag har provat på det, jag har haft möjligheten att leva det där livet och tro mig när jag säger att det är inte så underbart som det kan tyckas. Den viktigaste läxan jag lärde mig under denna tiden i all dess lyx var att pengar kan inte köpa lycka och jag tror ni skulle bli förvånad om jag hade berättat för er hur många av dessa människorna som går på prozac.