Jag var så duktig, trodde jag....
Fan med! Jag som var så duktig och hade bestämt mig! Jag kände mig så stark igår och hade beslutat mig för att nu fick det räcka! Jag förtjänar allt och lite till och får jag inte det så tänker jag minskäl inte nöja mig med mindre...
Jag var några timmar hos K igår kväll. Jag hade lagat middag till honom eftersom att jag kände att jag behövde berätta något för honom att göra det över en middag det kändes som ett bra tillfälle.
När vi efter middagen satt och drack kaffe tog jag upp det som jag ville säga...
Jag berättade att jag egentligen ville skita i honom, att jag tyckte att jag förtjänade bättre än det han hade gjort mot mig (att lämna mig när jag mådde som mest dåligt och då jag behövde hans stöd). Att jag egentligen inte ens ansåg att han förtjänade min vänskap när han hade gjort så. Jag fortsatte med att jag hade försökt glömma honom, att andra killar hade visat intresse men att jag tyvärr inte hade kunnat känna ett skit för dessa eftersom jag fortfarande hade känslor för honom och innerst inne ville ha honom tillbaka. Jag berättade att jag inte kunde fortsätta att vara vän med honom, att det fick räcka nu, eftersom jag inners inne ville vara mer än vän med honom och att det då var jobbigt att vara i hans närhet. (Jag kände mig så stark och beslutsam när jag yttrade dessa ord till honom och jag var stolt över mig själv för att jag hade kommit fram till det beslutet, fasten jag egentligen ville finnas i hans liv.)
Han svarade mig att han förstod mig, varför jag kände som jag kände. Han fortsatte med att han inte hade några känslor för mig på det sättet eftersom hade forfarande hade den gammla bilen av Jeanna i huvudet, och henne kunde han inte älska eftersom hon var så destruktiv. Men det var den bilden han fortfarande hade av mig eftersom det var den Jeanna han hade lärt att känna. Han sa att han ville ha mig i sitt liv som vän eftersom att jag är trevlig och "go". Han sa att han hade märkt att jag hade börjat må bättre, men att han inte kände den nya Jeanna. Han ville gärna ha mig i sitt liv som vän, och vem visste: När han fick lära känna mitt nya jag (som inte längre är destruktiv) kanske hans känslor skulle komma tillbaka för mig...men för att det skulle hände var jag tvungen att stanna kvar i hans liv som vän och träffas och umgås med honom...
Fan med! Helvete också! Jävar piss!
Jag tyckte att jag var så jävla duktig när jag satt där och berättade mitt beslut för honom! Kände mig så stark och modig! Hatar mig själv just nu för att jag inte är starkare, för...suprise...så kunde jag inte motstå att vilja stanna kvar i hans liv som vän efter det att han hade sagt dom orden....
En bön till Gud:
Snälla Gode Gud! Det är verkligen inte mycket jag ber om här i världen! Men snälla...sänd en annan man in i mitt liv så jag kommer ur det här. En som uppskattar mig, en som inte sviker mig och en som verkligen värderar mig högt!
Jag var några timmar hos K igår kväll. Jag hade lagat middag till honom eftersom att jag kände att jag behövde berätta något för honom att göra det över en middag det kändes som ett bra tillfälle.
När vi efter middagen satt och drack kaffe tog jag upp det som jag ville säga...
Jag berättade att jag egentligen ville skita i honom, att jag tyckte att jag förtjänade bättre än det han hade gjort mot mig (att lämna mig när jag mådde som mest dåligt och då jag behövde hans stöd). Att jag egentligen inte ens ansåg att han förtjänade min vänskap när han hade gjort så. Jag fortsatte med att jag hade försökt glömma honom, att andra killar hade visat intresse men att jag tyvärr inte hade kunnat känna ett skit för dessa eftersom jag fortfarande hade känslor för honom och innerst inne ville ha honom tillbaka. Jag berättade att jag inte kunde fortsätta att vara vän med honom, att det fick räcka nu, eftersom jag inners inne ville vara mer än vän med honom och att det då var jobbigt att vara i hans närhet. (Jag kände mig så stark och beslutsam när jag yttrade dessa ord till honom och jag var stolt över mig själv för att jag hade kommit fram till det beslutet, fasten jag egentligen ville finnas i hans liv.)
Han svarade mig att han förstod mig, varför jag kände som jag kände. Han fortsatte med att han inte hade några känslor för mig på det sättet eftersom hade forfarande hade den gammla bilen av Jeanna i huvudet, och henne kunde han inte älska eftersom hon var så destruktiv. Men det var den bilden han fortfarande hade av mig eftersom det var den Jeanna han hade lärt att känna. Han sa att han ville ha mig i sitt liv som vän eftersom att jag är trevlig och "go". Han sa att han hade märkt att jag hade börjat må bättre, men att han inte kände den nya Jeanna. Han ville gärna ha mig i sitt liv som vän, och vem visste: När han fick lära känna mitt nya jag (som inte längre är destruktiv) kanske hans känslor skulle komma tillbaka för mig...men för att det skulle hände var jag tvungen att stanna kvar i hans liv som vän och träffas och umgås med honom...
Fan med! Helvete också! Jävar piss!
Jag tyckte att jag var så jävla duktig när jag satt där och berättade mitt beslut för honom! Kände mig så stark och modig! Hatar mig själv just nu för att jag inte är starkare, för...suprise...så kunde jag inte motstå att vilja stanna kvar i hans liv som vän efter det att han hade sagt dom orden....
En bön till Gud:
Snälla Gode Gud! Det är verkligen inte mycket jag ber om här i världen! Men snälla...sänd en annan man in i mitt liv så jag kommer ur det här. En som uppskattar mig, en som inte sviker mig och en som verkligen värderar mig högt!
Kommentarer
Trackback
