Beslutet: Världen mot Jeanna
Jag var på mottagningen idag och pratade. Kände att jag behövde prata med någon "profesionell", någon som inte har personliga känslor inblandade i tankesättet. När jag kom ut där ifrån kände jag att jag inte kunde åka till Karlskrona på fredag. Jag kan bara inte genomföra det! Jag begär inte att någon utav er ska förstå, för jag vet alla vad ni tycker! Men jag kan inte! (Jag bär på ett liv inom mig...hur kan ni begära att jag ska ta bort det som ingenting? Som om det inte hade berört mig?)
Sedan jag beslutade mig för att behålla barnet har det tagit hus i helvete: Ingen förstår mitt beslut, alla är arga på mig och jag har ingen på min sida förutom Linnéa. (Tack Gumman för att du finns i alla fall.) K är förbannad och varken hans eller min familj är på min sida. Alla vill att jag ska ta bort det...
Känner mig nu ensam, men det är okej... jag klarar mig bra själv! Är mest ledsen och besviken på att ingen vill förstå mig! Att ingen ens försöker förstå hur jag mår, vad jag känner och vad jag vill! - För varför ska jag göra något som hade knäckt mig totalt, något som jag innerst inne inte vill eller tro mig klara av? "Men tänk på K", jo visst det har jag...jag är inte känslokall! Jag vet att han inte vill och att han är förbannad på mig, jag förstår honom! Men samtidigt, varför ska jag göra honom, en som anser att jag är värd skit och behandlar mig som det också, en tjänst...gör något som jag inte vill! Innan när vi pratade om att ta bort det, så var det för hans skull (jag ville inte). Nu när jag vet att han anser mig vara värd noll och ingenting, anser jag att jag inte då längre behöver tänka på honom...
Jag är inte naiv! Jag vet vad mitt beslut innebär! Jag vet hur mycket jag kommer att få offra och hur mycket jobb det kommer att bli. Jag vet det! Samtidigt så begär jag inte något från någon: Jag ska göra det här helt själv!
20:00
Usch, känner mig inte alls på topp. Känner mig nere och deppig. Kände mig stark innan men nu har det gått över till att allt bara känns jobbigt av att ha alla emot mig. Börja tvivla nu igen...tar jag fel beslut kanske? Skit också!
Sedan jag beslutade mig för att behålla barnet har det tagit hus i helvete: Ingen förstår mitt beslut, alla är arga på mig och jag har ingen på min sida förutom Linnéa. (Tack Gumman för att du finns i alla fall.) K är förbannad och varken hans eller min familj är på min sida. Alla vill att jag ska ta bort det...
Känner mig nu ensam, men det är okej... jag klarar mig bra själv! Är mest ledsen och besviken på att ingen vill förstå mig! Att ingen ens försöker förstå hur jag mår, vad jag känner och vad jag vill! - För varför ska jag göra något som hade knäckt mig totalt, något som jag innerst inne inte vill eller tro mig klara av? "Men tänk på K", jo visst det har jag...jag är inte känslokall! Jag vet att han inte vill och att han är förbannad på mig, jag förstår honom! Men samtidigt, varför ska jag göra honom, en som anser att jag är värd skit och behandlar mig som det också, en tjänst...gör något som jag inte vill! Innan när vi pratade om att ta bort det, så var det för hans skull (jag ville inte). Nu när jag vet att han anser mig vara värd noll och ingenting, anser jag att jag inte då längre behöver tänka på honom...
Jag är inte naiv! Jag vet vad mitt beslut innebär! Jag vet hur mycket jag kommer att få offra och hur mycket jobb det kommer att bli. Jag vet det! Samtidigt så begär jag inte något från någon: Jag ska göra det här helt själv!
20:00
Usch, känner mig inte alls på topp. Känner mig nere och deppig. Kände mig stark innan men nu har det gått över till att allt bara känns jobbigt av att ha alla emot mig. Börja tvivla nu igen...tar jag fel beslut kanske? Skit också!
Kommentarer
Postat av: Emma
Jag förstår att du har ett tufft beslut framför dig och jag kan inte råda dig till något. Gör det som känns rätt... Men jag vet vad du har sagt att du vill innan..
Ha en kärnfamilj, med en sambo som älskar en och sitt barn. Detta kan du inte få om du behåller barnet. Men däremot kan du få ett underbart liv med ditt barn ändå. Men då som ensamstående mamma. Men du klarar det med Jeanna! Ring om du vill och behöver prata...Kram Emma
Trackback
