Kvinnors förväntningar på män
Jag vill inte på något sätt nu smutskasta någon av mina tidigare förhållanden, men innan har jag nöjt mig med mindre än 100%. Jag vet att jag själv inte är perfekt och jag påstår inte att jag är det heller! Men de förhållande jag tidigare har haft, har varit långt ifrån perfekta. (Att fallet har varit så har både varit mitt och killens ifrågans görande, dvs. att jag beskyller inte någon utan jag kan se mitt eget ansvar i det hela!) Men jag ska vara ärlig, jag har nöjt mig med mycket mindre än 100% av det jag innerst inne har velat ha. Anledning: Jag har trott att inget annat har varit möjligt.
Som ung var jag en obotlig romantiker och jag trodde på fullaste allvar att "perfekta" förhållanden i Hollywood-stil existerade i verkligheten och det var ett sådant förhållande jag ville ha med en man! När jag blev äldre insåg jag dock att sådant inte alls existerade! Nu vet jag att jag kommer att låta cynisk och jag kommer förmodligen att få en hel del uppröra kommentarer, men jag har aldrig träffat ett par som jag kännt har varit perfekt för varandra. Missförstår mig inte nu, vad jag menar är att jag aldrig har träffat ett par som jag upplevt till 100% hör ihop och att man kan se deras sammhörighet genom sättet dom tittar på varandra. Denna upplevelse, dvs. bristen på hundraprocentiga par i min omgivning, har även bidragit till minda förväntningar, med andra ord att nöja sig med mindre.
Men mina vänner, jag erkänner när jag har fel! Man kan hitta någon som uppfyller alla ens drömmar, som är allt man ha velat ha och lite till. Det tog min nästan 31 år och jag fick leta en hel del bland alla grodorna där ute i världen...men jag hittade honom till slut. 100% förhållande existerar, de gör verkligen det!
Min hundraprocentiga man har de mest vackra ögon men kan tänka sig!
Rättelse:
Jag kom på att jag faktiskt at träffat ett hundraprocentigt par en gång, när jag bodde i USA:
När man såg dom ihop, och de var båda närmare 50, märktes tydligt den harmoni som fanns mellan dom (det handlar INTE om att titta på varandra med glittrande ögon, jag pratar om något helt annat). Harmoni, gemenskap och osjälvisk kärlek, det var så vackert!
Har du ALDRIG träffat ett 100%-igt par? Det har jag mycket svårt att tro. Du kanske helt enkelt inte tittar så noga... Dessutom borde väl det där vara ganska förolämpande mot ALLA par som du någonsin har träffat? Hur kan du avgöra hur de har det tillsammans? Alla sitter inte och glittrar med ögonen mot varandra hela dagarna, men där finns ändå en djup gemenskap. En närhet, intimitet och kärlek. Sådetså.
Jag håller med föregående talare...
Ditt förhållande som du har nu kan väl inte vara det enda förhållande som du stött på som är 100%??
Och i början är väl allt rosaskimrande?
Det brukar ju ta ett tag innan man upptäcker de fel o brister som man stör sig på.
Jag har med hittat en riktig 10-poängare på alla sätt o vis :)
Jag visste väl att jag skulle göra folk upprörda med det jag skrev... Men jag menar tyvärr vad jag skriver. Menar dock inte att par i mig omgivning inte har haft det bra ihop eller att de inte har passat ihop, inte alls. Dock har jag uppmärksammat deras sätt att prata med varandra, eller hört hur det har "klagat" på varandra eller uppmärksammat deras sätt att småbråka, dvs. att det har funnits något i deras förhållande om de inte har gillat eller funnits något hos den andra som de har velat ändra på (även om det kan ha rört sig om småsaker). Det är det jag menar med att det inte har varit hundraprocentigt.
Vad jag menar med hundraprocentiga par är att den andra har allt man någonsin har velat ha, att man inte vill ändra på något hos den andra. (Jag kan tex nämna att jag önskar att mina tidigare killar hade kunnat dansa, vilket de inte har kunnat och som har ha gjort mig ledsen eftersom jag älskar att dansa och det har då inte varit hundraprocentigt.)
Jag tror och förväntar mig inte att hundraprocentiga par ska sitta och glittra med ögonen, som Anna skrev, inte alls. (Det gör inte jag och Christoffer hela tiden ska jag tillägga.)
Hundraprocentiga par har en sammhörighet som är svår för mig att förklara, för det är först själv nu som jag har upplevt det. Men man hör helt enkelt bara ihop på alla nivåer, både psykiskt och fysikst.
Till Maria: Nu har jag ju inte träffat din pojke, men ni verkar har det väldigt bra ihop på alla sätt och vis och du verkar väldigt kär! Grattis säger jag! Kram.
Kan inte låta bli att le åt dina naiva funderingar kring förhållanden...Undrar hur länge detta förhållandet varar... Lycka till, även denna gång!!
Jag har en tiopoängare som du nog vet! Jag och Roberts förhållande har verkligen höjts under de senaste åren. Men jag tror inte man kan ha ett 100% förhållande ändå, kanske 95%. Det finns alltid något man skulle vilja vara bättre. Jag skulle exempelvis vilja att Robert skulle vara lite mer romantisk, hitta på hemliga saker m.m. Det måste finnas något som du skulle vilja förbättra hos honom. Du säger att han jobbar jättemycket. Kommer du inte tröttna på det framöver? Hmm menar inget illa. Men förstår att du verkligen är nykär nu...och visst tror jag på dig om du säger att han är den speciella i ditt liv. Men jag kan förstå vissa kommentarer med. Ha de bra gumman
Jösses vad folk har skrivit...
För det första: Varför är folk så fega att de inte vill/vågar skriva sina namn?
För det andra: Nej, jag vill inte ändra på något alls hos honom! Han är snygg, sexet är jävligt bra och han har en underbar personlighet: Snäll, generös, smart, abitiös, rolig. Han visar ofentligt hur han känner för mig, han överraska mig spontant med olika saker och han förklarar ofta vad han känner för mig. Han kan dansa, han är berest, han älskar musik och han är händig. -Han är allt jag någonsin har velat ha! Vill inte ändra på något, snälla förstå! Till Emma: Jo, har arbetar mycket, men det är en del av hans personlighet. Jag vill ha en ambitiös man och vill inte ändra på det!
- Nej, jag är INTE nykär på ett sätt som jag ha varit innan, det är inte så att jag inte kan sova/äta osv. -Jag är hur lugn och harmoniska som helst på den punkten.
Jag förstår uppenbart att ingen utav er förstår vårt förhållande och ni får gärna tycka att jag är naiv. Jag vet att jag har påstått tidigare att jag har varit kär, att jag har älskat någon - men jag har haft jävligt fel! Jag visste inte att ett förhållande kunde kännas så här, att man kunde uppleva en sådan här samhörighet.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller skriver för jag vet att ni alla kommer att tycka att jag är naiv, men jag bryr mig inte det minsta! Allt jag kan säga är: Den dagen ni ser oss ihop kommer ni att förstå!
haha
Jag vet inte vem det är som skriver anonyma inlägg på min sida? Förmodligen är det någon som av någon anledning vill veta vad som händer i mitt liv, för varför annars läsa min blogg? Men varför inte vara ananym? -Vilket syfte tjänar det?
Men ärligt talat: Jag har inte så dålig självkänsla att jag bryr mig om vad någon tycker eller tänker om mig, mina åsikter eller mina handlinar, tyvärr! -Du eller ni får gärna tycker att jag är naiv! Helt okej.
Vill inte att du ska bli sur på mig och hoppas inte du har tagit kommentaren fel. Jag har ju som sagt inte sett er tillsammans och jag tror på dig när du säger att ni har det hur bra som helst. Men 100% är svårt att förstå. Men just nu kanske du känner 100% men vänta ett år eller så...kram på dig gumman
Hihi Emma, som sagt...jag har inte så dålig självkänsla att jag bryr mig om vad folk tycker och tänker om mig! :o) Jag är inte det minsta sur.
Som jag sa till dig igår, jag är inte "nykär" på ett sätt som jag varit innan. Uppenbarligen förstår ingen... Jag har försökt förklara och vill ingen utav er förstå så är inte det mitt problem. -Jag och Christoffer vet och upplever samma sak, och det är det som är det viktiga!
Om du ogillar anonyma inlägg så borde du kanske lägga ner hela blogg-grejen. Men visst, jag kan skriva ett namn om det känns bättre för dig^^
Nu verkar vi iofs vara två som vill vara anonyma, för jag har inte skrivit alla de där gångerna...
Saken är den att du verkar vara en väldigt gränslös person, med tydliga drag av både det ena och det andra. Som en psykologisk buffé, om du förstår. Inget fel i det, men det är ändå synd att du inte kan höra hur du låter rent objektivt.
Men men. Fortsätt blogga, så får vi helt enkelt ge de där "100 procenten" några år att mogna. Jag kikar in här igen 2011. Lycka till.
Tydligen måste jag ha missförstått poängen med att blogga om syftet med själva grejen är anonyma inlägg?
Jag anser att om man anser att man har något att säga, borde man stå för det! Varför vara feg och vara ananoym? (Ska vi prata psykologisk buffé ger ju du mig här nu en del uppslag.)
Hihi, menar du att du skulle vilja sätta en diagnos på mig? Men vad trevlig! Säg mig, åt vilket håll tycker du att jag lutar åt? Jag är ju inte neuotisk, så diagnoser åt det håller är ju uteslutet, detsamma gäller de psykotiska diagnoserna. Så då har vi att välja på personlighetsstörningar och borderline och där uppfyller jag ju inte kriterierna häller. Hm...för att vara på den säkra sidan, tog jag mig en titt i ICD 10...men nej, jag hade inte missat något hos mig själv och jag uppfyllde inte kriterierna för en enda diagnos.
Säg mig, medan du ändå är i farten och vill ge mig en diagnos, åt vila teorier lutar du dig mot? Jag menar jag vill ju väldigt gärna veta hur Herr Greger Af Hoppetossa anser att jag skulle ha fått mina påstådda problem. Vi är i Sverige så jag antar att jag har Medicinbiologiska och Psykodynamiska teorier att välja mellan? Eller vänta, detta kanske är en kuggfråga och du är utbildad i England eller USA så att det är Behaviorism jag ska förvänta mig att teorierna kommer ifrån, för inte kan du väl vara Humanist? -Näää, knappast för du hade du inte skrivit inlägget på det sättet!
Ha en bra liv och välkommen åter 2011!
