Jeannas Universum

Nu orkar jag snart inte med mer, det är så, så när nu! Mina känslor skiftar från stund till stund och det är så många turer hit och dit att jag snart totalt bryter ihop! Jag älskar honom, han är mitt hjärta, men han kan bara inte göra så här mot mig! Jag orkar inte.

I måndags natt somnade jag lugnt för första gången på två veckor! Jag sov hela natten; Jag grät mig inte till sömns och jag kände heller ingen oro!  Allt var bara lugnt och skönt!

Dagen på jobbet kändes också betydligt bättre än vad det hade gjort dagen innan. Jobbet var lika stresigt som vanligt, men jag kände ingen oror och jag hade inga tårar som tryckte bakom ögonlocken. Allt var lugnt och sköt fram tills jag vid 15:30 tiden loggade in på Facebook för att skriva på K:s sida. Till min sorga upptäckte jag då att K under eftermidagen hade använt ett av Facebookprogrammen och flirtat med sex olka tjejer. "K just found a flirt" stod det sex gånger på hans historik. Jag kände hur klumpen i magen och ångesten åter kom krypande tillbaka.

Jag ringde honom och sa att jag behövde prata och vi kom överrens om att jag skulle köra förbi en runda efter jobbet. Runt 17:20 dök jag upp hos honom och med en tung sorg inom mig var jag var fast besluten att ge honom beskedet om att det nu fick vara nog, jag klarade inte av det här mer. Det bästa var bara att ge upp allt och hoppas på att man i alla fall skulle kunna förbi vänner (trots allt kommer vi ju att träffas på jobbet varje dag framöver och det hade känts jobbigt om man då inte kunde vara vänner). Men, åter igen blev det inte som jag hade tänkt mig...

Han bad om ursäkt och förklarade för mig att allt det där inte betydde något, att det bara var något som han hade gjort som en kul grej. Han hade helt enkelt haft tråkigt. Han hade inte insett att det kunde såra mig. Jag svarade med att han inte kunde göra så, att det sårade mig och ville han inte vara med mig under de här veckorna utan hitta någon ny så skulle han låta mig gå. Han tittade på mig och sa: "Jag ville inte att du ska gå." "Snälla, vill du inte det här så måste du låta mig gå", svarade jag. "Hörde du inte vad jag sa", sa han.  "Jag vill inte att du ska gå. Förlåt. Jag ska inte göra så mer, jag slutar med det!"

Vi kom överens om att vi trots allt skulle försöka hitta tillbaka till varandra under de här veckorna fram till REM-konserten den 7 september och fungerade det inte fram till dess så skulle vi ialla fall försöka vara vänner.

Efter vårt samtal fick jag min första gitarlektion utav honom (har alltid velat lära mig spela gitar). Jag lärde mig spela "Lille katt" på hans elgitar. Den var enkel, bara trea accord: D, A7 och Em...  Jag fick blodad tand ska nu leta fram en av pappas gammla gitarer hemma.

Hans mormor skulle komma på fika kl. 19:00 så jag gick en stund innan. Innan jag gick sa jag att jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig till honom. Jag vet att han (precis som jag) ibland vill vara själv, men samtidigt känner jag att tiden är knapp fram till den 7:e så jag ville träffa honom så mycket som möjligt. Till svar fick jag: "Det är inget som säger att det här tar slut efter REM-konserten, det vet vi ju inte ännu." En liten gnista tändes inom mig av de här orden och återigen lever jag nu på hoppet. Fan med!