Jeannas Universum

Jag vaknade för ca 30 minuter sedan. Vi var egentligen ett helt gäng som skulle ha åkt till Emmaboda och tittat på ett band, men jag fick en så jädra mensvärk att jag gick och la mig en stund. När det var dags att bege sig av var jag inte alls på humör så jag beslöt mig för att hålla mig hemma. Jag lyckades visst somna för när jag tittade på klockan var hon 23.00...i tre timmar hade jag sovit. Oooops.... Nu är jag genast mycket piggare och värken har i stort sätt försvunnit. Tyvärr hinner jag nu inte köra till Emmaboda förren det slutar där (är ju trots allt 8 mil dit). Typiskt.

Imorgon eller på måndag kanske det bär av till Bryssel (via Berlin och Amsterdam). Jag har lite att göra så jag har ännu inte beslutat mig för om jag ska med eller ej ännu. -What´s a girl to do?

Jag ska måla om Christoffers hall för jag kan inte riktigt med färgerna som är där just nu.



Jag vet inte vem som har målat det så här, antar att det kanske är den förra hyresgästen? Hur som helst så ska personen i fråga ha pluspoäng för att han/hon har lagt ner ett jädra jobb på att mäta upp alla "tegelstenar". Ett jädra pilljobb att få måtten att stämma och att orka tejpa upp det i hela hallen. Jag känner mig nästan hemsk som nu ska måla över allt (med tanke på allt jobb som ligger bakom) men jag kan tyvärr bara som sagt inte riktigt med färgvalen. Istället ska jag måla hela hallen i min favoritfärg: Himmelsblå!

Jag måste erkänna att jag tidigare aldrig har provat på att göra hallonmousse, men jag gjorde ett  försök igår. Det blev faktiskt gott och jag och Chrisse upptäckte att den var väldigt mäktig dessutom! Vi kände oss helt proppmätta efteråt och orkade knappt röra oss medan vi tittade på filmen!

Känner mig bortskämd just nu. Jag sitter i sängen och surfar medan Chrisse står vid spisen och lagar mat åt oss. Det var dessutom han som kom med förslaget på vad vi skulle äta och hur man skulle kunna tillaga det... Känns skönt att ha någon som bryr sig!

Idag har jag lekt hemmafru. Gav först Christoffer frukost på sängen i morse: Kaffe och frallor med Ost/Skinka och gurka.
När han väl hade åkt till jobbet började jag städa, tvätta, renbädda och diska samtidigt som jag eldar i öppna spisen för mysfaktorns skull. Nu håller jag på att laga kvällsmat beståenda av fläskfilé, klyftpotatis, grönpepparsås och italiensk sallad (serveras självklart med öl till) och till efterrätt blir det hallonmousse.

Joda, jag tror nog att Chrisse godkänner mig som hemmsfru! ;o)

Det blir ingen AC/DC-konsert för mig och Christoffer. Den 22 februari spelar de i Stockholm men samma dag ska Lukas döpas...och då väljer jag självklart Lukas framför  konserten.

Men det går fler tåg en annan gång... 

Den 9 augusti kommer Madonna till Ullevi. Är det några utav er som har lust att följa med på konserten?

Beundran och åtråhet, det var det jag kände när han kom hem ikväll. Iklädd sina arbetskläder, med ruffsigt hår och grov skäggstubb kom han in genom dörren och när jag såg honom ville jag dra efter andan. Så vacker och sexig. Så manlig men ändå öm till sitt sätt.

Jag mötte honom i köket och kurade ihop mig i hans famn. Tryckte honom mot mig och la min kind mot hans. Jag kände hans skäggstubb mot min hals, den rev mig lite och jag skrattade till av kittlet. Jag burrade in min näsa mot hans tröja och drog in hans doft. Så ljuvlig. Jag hade kunnat stå där men honom så i flera timmar...

Vi la oss i sängen och jag fick en massage på ryggen och axlarna. Ljuvligt. Lilla magen fick också smek och kel och värken släppte faktiskt för ett tag. Vi la oss och pratade om våra släktträd. Om släktingars öden i USA, om barn till tysk adelskvinna som bortadopterats, om oäkta barn osv. Jag fick reda på vad hans morfars mor hade hetat och jag påpekade att jag gillade namnet, men ville då stava det med C. Jag påminnde honom om att jag fortfarande fick negativ energi från ladan på baksidan av huset och han lovade att fråga ägaren ifall han visste om något hade hänt där.

Vuxet. Vuxet är ordet som jag skulle vilja beskriva det som. Vuxet, lugnt, tryggt och härligt. Inga småpojksfasoner.

Han la sig för att sova och jag staplade upp kuddarna i en skön läsställning. Tog min bok och fortsatte att läsa med ett leende på läpparna. Efter vart tredje kapitel fick jag lägga ifrån min boken. Kunde inte motstå att titta på den vackra mannen som sovandes låg brevid mig. Sträckte ut min hand och rörde vid hans panna och hans kind. Drog mina fingrar försiktigt genom hans hår och kysste honom ömt på kinden. Så vacker. Min kärlek, min man.

Jag ska med göra ett försök med att sova nu. Ska krya ner brevid en ljuvlig och naken man, lägga min arm om hans midja och känna hans andetag mot min hud. Jag ska somna brevid mannen som har fått mig att känna och som har fått mig att inse. Jag behöver inget mer än det här...

Jag vet inte vad som har hänt med mitt hår? Jag har alltid haft tjockt och självlockigt hår men nu är det ännu mer lockigt. Innan var mina lockar mer stora medan de nu har blivit något mindre och "burriga".

Jag tror det började när jag klippte av mig mitt långa hår och färgade det rött. Så kort hår som jag har nu (till axlarna och uppklippt) har jag inte haft på flera år. Okej att lockarna mer kommer fram när det är kortare och uppklippt, men var mitt hår verkligen så här lockigt sist jag hade denna lägnden? Eller är det något i den röda hårfärgen som har ställt till det med lockarna?  Och jösses vad tjockt det är, tunnade frisören inte ut det lika mycket som vanligt sist jag var där i november eller har min kropp fått fnatt och börjat procuera massa kokrskruvslockar?

Och min lugg sedan... Det är omöjligt att få bukt på den. Det går väl hyffsat bra om jag plattar den men annars. Sist jag var hos Christoffer och på morgonen gick på toaletten och så min spegelbild tänkte jag: Hur smart är man och man klipper lugg och man har mitt hår? Min lugg står numera rakt upp på mig om morgonarna.

Anteckning till mig själv: Låt luggen och håret växa ut igen och färga det mörkbrunt.

Jag kallar mit hår för "fluffy". Christoffer tycker det är kul så han kallar mig ibland för det och ibland även för "Fluffer" på skämt. (Jag lärde honom vad fluffer betyder på engelska, hihi. Vet ni inte det så tänker jag inte skriva betydelsen här för min kära mamma läser min blogg. Men jag kan säga så här mycket: Det är något som används inom porrindustrin.)

Jag plattade mitt hår en del i början när ja och Chrisse blev ihop. Jag berättade för honom att jag hade självlockar men jag tror aldrig riktigt att han insåg att alla lockarna verkligen var mina egna. En kväll, när jag hade plattat håret, hamnade vi i en regnskur. När håret hade torkat igen hade det ju genast blivit kortare och superlockigt, riktigt "fluffy". Christoffer tittade på mig och sa: "Vad hände med ditt hår?"  ...Fluffy Hair hände älsklingen min! Så här kommer jag att se ut på morgonen när du vaknar jämte mig resten av ditt liv. Grattis!

Jag var hel slut igår efter att jag kom hem från dansen. Tänkte att igår kväll behövde jag inte ta någon insomningstablett utan att jag säkerligen skulle somna så fort jag la huvudet på kudden. Men det gjorde jag inte. Kunde inte somna (och när jag väl insåg det var det försent att ta tabletten). Jag tycker inte om att ligga sömnlös så jag steg först upp och tittade på "Sabrina" med Audry Hepburn (jag köpte en DVD-box på Irland med fem av hennes filmer). Försökte somna igen efter filmen men det gick inte så jag började läsa istället. Klockan 06:15 släkte jag lampan och lyckades somna.

Jag frågade läkaren i måndags om mina sömnproblem. Jag känner mig för övrigt frisk från utbrändheten, är bara sömnbesvären som sitter i fortfarande. Han svarade att det var fullt normalt. Att det kunde ta väldigt lång tid innan kroppen återhämtade sig ifrån det. Så det är väl bara för mig att göra så gott jag kan när det gäller sömnen och vänta ut eländet.

Det var länge sedan jag läste skönlitteraur, flera år sedan sist tror jag. Jag läser mycket men på senare år har det mest blivit böcker om psykologi, papapsykologi, filosofi osv. Hur som heslt packde jag ner en hop pocketböcker i väskan (av det skönlitterära slaget) innan jag åkte upp til Växjö. Tänkte att nu ska jag minskäl ta och läsa en massa i helgen så att jag börjar beta av alla de böcker jag köper på mig.

Igår kunde jag inte somna och började då läsa en av böckerna: "Mossevikenfruar" - Av Emma Hamber. Den har några år på nacken så jag antar att flera utav er redan har läst den? Hur som helst så tycker jag att den är underbart roligt skriven. Medan jag ligger och läser kan jag inte låta bli att skratta igenkännande på flera ställen (har bara kommit 1/3 del av boken än så länge dock). Har ni inte läst den och vill ha lite rolig underhållning rekomenderar jag boken varmt.

Så ja, jag är gammeldags! Jag har gammeldags värderingar men jag står för dom! Jag hade gärna varit hemmafru och tagit hand om man och fyra barn. Jag hade sett det som en ära, hade gärna levt i en 50-tals idyll. Så hur passande är det inte då att en av Christoffers alla bilar är en Dodge Coronet -58?

Jag har fortfarande inte stigit upp idag, inte på riktigt i alla fall för jag har fortfarade mitt nattlinne på mig. Idag är en sådan där dag då jag känner mig ynklig och liten. Jag har sådan mensvärk att jag inte vet vart jag ska ta vägen och vill inget hellre än att ligga kvar i sängen och ömka. Jag önskar att jag hade haft värktabletter men jag glömde att ta med mig mina hemifrån och jag orkar inte köra in till Växjö och köpa nya. Ett tag funderade jag till och med på att leta upp något starkt i Christoffers spritskåp för att dämpa smärtan men jag övergav den tanken ganska snabbt.

Jag har inte duschat idag, jag är inte sminkad, mitt tjocka lockiga hår står åt alla håll och kanter eftersom jag inte har orkat göra iordning det (tro mig när jag säger att min lugg står rakt upp!). Jag har ett elakt munsår på ena läppen och jag känner mig långt ifrån fräsch och tilltlande. Vid sådana här tillfällen är jag glad att jag inte är kändis för jag misstänker att om en paparazzifotograf hade lyckats ta en bild av mig idag hade den hamnat i tidningen som är skräckexemple på "hur jag egentligen ser ut".

Sådana här dagar är jag inte stor. Jag som annars kan vara så stark och modig förvandlas genast till ett litet barn som hade behövt tröst; Hade behövt bli kramar och smekt över magen. Eller, värken hade ju inte försvunnit men jag intalar mig själv att jag nog hade mått lite bättre i alla fall. Om jag ska skylla på låg smärttröskel eller något annat vet jag inte, har inte tagit mig tiden idag till att analysera det. Men sådana här dagar känns det otroligt skönt att ha en pojkvän som kommer hem på lunchen och kelar med en. Som håller om en och gosar in sig i din famn. Som säger att han älskar dig och att du är söt...

I Christoffers hall hänger ett gammalt fotografi på en cowboy som riktar en revolver framför sig. En av de första gångerna jag var hemma hos honom stod jag och beundrade fotografiet och frågde vart han hade fått det ifrån. Han svarade att mannen på bilden var hans morfars fars adoptivfar som hade emigrerat till Amerika. De hade först trott att han hade varit cowboy "over there" men att det senare hade visat sig att han var skådespelare och bilden är tagen från en teateruppsättning.

Så vad vet jag om min släkt? Jag vet att:
-Gideon Sundblad, mannen som uppfann dragkedjan, var min farmors farfars fars bror.
-Mammas morfar bodde i Chicago i 20 år och flyttade i början på 20-talet. (Vi har en bild på honom från USA som är tagen hos en fotograf där han har en liten pojk i knät. Jag och mamma har försökt undersöka (genom att skriva till diverse olika instanser i USA)  om det var så att han fick en son i USA men vi har ännu inte lyckats få svar på den frågan.)
- En släkting til farmor bliv skjuten på en bar i Seattle och ligger begrav där någonstans.
- På farfars sida är vi släkt med en av kungarna, men jag kan för mitt liv i skrivandets stund inte komma på vem utav dom det va?
- På farmors sida, i rakt nedåtstigande led X antal generationer tillbaka, blev en rik flicka kär i en pojk som inte accepterades av hennes familj så de rymde till Blekinge och bosatte sig där.

Jag skäms att säga att jag vet ytters lite om min släkt. När man tänker på det kan jag tycka att det är hemskt. Generation efter generation har genomgått diverse öden och jag har inte en aning om vad som har hänt och det är trots allt dom som man har att tacka för att man finns idag. Precis som jag, har andra kvionnor i min släkt säkerligen genomlidit förluster och brustna hjärtan. Några har säkert gråtit sig till sömns emellanåt medan andra kanske oftast har somnat med ett leende på läpparna. Vissa har förmodligen haft bra liv medan andra har haft det mer eländigt. Hur deras öden än har varit, så vet jag inget om det. Vad tragiskt! Dom är helt bortglömda och ingen bryr sig eller tycks reflektera över deras liv. På samma sätt kommer det att bli med oss i framtiden. Vi kommer också att bli helt bortglömda utan eftertankar från någon. Allt som vi har gemongått, alla tankar, funderingar, gråt och skratt kommer att glömmas utan något avtryck på historien Det enda sättet att undkomma denna glömska skulle förmodligen vara att göra något storslaget så att man går till historien. För har man gjort någotstorslaget bli man ihågkommen och inskriven i historiaböcker och våra framtida släktingar skulle stolt kunna säga att X minskäl hade varit farfar farfars mormor. Men hur många av oss kommer att lyckas med att bli inskriven i historiaböcker?

Usch vilken dag/kväll. Känner mig just nu som en mindre trevlig flickvän...

För det första så sov jag knappt någonting inatt. Lyckades somna till runt 06:30-tiden men det blev inte många timmars sömn innan jag behövde gå upp. Därefter flängde jag runt och uträttade massa saker innan jag stessad kom till Växjö vid 18:10. Jag stannade till lite snabbt på kontoret och kelade med Christoffer innan jag stressade iväg till dansen som började kl. 18:20. På dansen insåg jag hur trött och hungrig jag var (hade bara ätit frukost samt en kopp kaffe och ett äpple på eftermiddagen).  Efter att ha dansat en halvtimme började jag få ont i magen av hunger och mensvär samt att jag började bli yr. Även om jag tyckte att dagens dans var kanonkul kunde jag ändå inte låta bli att längta tills att det var över så att jag fick komma hem och äta.

När danstimmen var slut skyndade jag mig tillbaka till kontoret för att se ifall Chrisse hade ätit (vilket han hade). När jag jag kom in genom dörren började älsklingen min att gosa en massa med mig och det var då som jag kände mig som värsta flickvännen! Allt jag ville göra vad att äta och hade inte alls lust att kela. Efter en del pussar och kramar pustade jag: "Jag måste hem och äta, älskling!" och struntade i att han ville vara nära mig en stund. Jag åkte hem...

Efter att jag hade kommit hem och fått mat i mig kopplade jag upp mig och skickade ett mess till Chrisse om att jag var människa igen nu så han kunde komma hem så skulle jag gosa en massa med honom. Så nu väntar jag på att han ska komma ;o)

Känner mig ärligt usel mot min pojke! Men jag hävdar Marslows behovstrappa... Förlåt, älsklingen min!

Jag har fortfarande ine lyckats somna och klockan är 04:30... Det är svårt att förklara, på ett sätt är jag helt slut med på ett annat är jag helt klarvaken. Hur mycket jag än försöker så kan jag bara inte somna....

I ett försök att trötta ut mig steg jag upp och började pyssla med diverse saker. Bland annat fixade jag till en ny bordsdekoration på köksbordet.


Min nya bordsdekoration.

Sedan fortsatte jag med att diska upp lite dammiga glas i vitrinskåpet. Bland annat blev de två sett med glas uppdiskade som jag och Christoffer köpte på annandagen i antikaffären. Kom på att jag inte har visat er kristallglasen...


Ja, jag vet att dessa kristallglas egentligen inte är till för desert, men det struntar jag i och tänker använda dom som desertskålar i alla fall.

Klockan är 02:46 och jag kan inte sova! Jag är dödstrött men, nej...hur mycket jag än försöker att somna så går det inte! Jag glömde att ta min insomningstablett tidigare ikväll, kom på runt 01:00 att jag hade glömt att ta den och då var det för sent. (Hade jag tagit den då hade jag varit som en zombi imorgon vilket inte alls hade varit bra med tanke på att jag ska tillbringa x antal timmar i bilen och har massor att uträtta!) Skit också...

För ett tag sedan läste jag en insändare i en tidning ifrån vad jag förmodar var en äldre herre. Han var upprörd över att dagens ungdom gramatiskt inte kunde skilja på själv och ensam, tex att de sa och skrev själv hemma när det egentligen heter ensam hemma osv. En svenskaprofessor svarade mannen att han trodde det handlade om att "själv" lät mindre ensamt och att det var därför som man förmodligen valde att använda sig av det. När jag tänkte på det professorn hade skrivit kom jag att fundera på att folk ibland har tittat på mig nästan medömkande när jag har gjort saker själv. Precis som om de tyckte: "Men stackars dig, får du göra det där helt själv?"  Som om det skulle vara synd om mig för att jag gjorde saker utan sällskap? Hm...

Jag har aldrig haft problem med att vara själv eller att göra saker själv. Missförstå mig inte, det är inte så att jag klassar mig själv som osocial, inte alls! Vad jag menar är att jag inte är det minsta rädd för att göra saker utan att ha andra människor med mig. Jag har vart på semester själv, gått på Bon Jovi-konsert själv, gått på restaurang och bio själv, gått ut själv på krogen eller ut och dansat och när jag är ute på stan är jag oftast själv osv. Finns det något jag vill göra så gör jag det vare sig jag har kompisar som kan/vill följa med mig eller inte.

Varför är det så hemskt att vara och göra saker själv? Varför är människor så rädda för ensamheten? Nu när jag funderar på det, på de där medömkande blickarna jag ibland har fått, så kan jag tycka att det hade väl varit betydligt värre ifall jag inte hade vågat att göra saker ensam? Ifall jag hade låtit det bliva ett hinder och hållt mig hemma istället? Jag tycker inte det mista synd om migsjälv och jag ser inte det alls som en svaghet! Snarare tvärtom, att det är en styrka att klara av ensamheten och att våga göra saker ensam. Hade det inte varit betydligt värre ifall jag hade låtit bli att göra allt det jag egentligen hade velat? Hade jag inte varit patetisk om jag istället hade låtit min rädsla för ensamheten bliva ett hinder? Ibland tycker jag att vi lever i ett knepigt samhälle med konstiga värderingar!

Jag åt lunch framför TV:n idag; Jag tittade på Oprah medan jag mumsade i mig min gulaschsoppa. Dagens avsnitt handlade om överväldiga mammor.

Jag anser att det viktigste jobbet som finns i världen är att vara föräldrer. Jag tycker att det är synd att fler människor i världen inte tycks tycka eller se föräldrarrollen på det sättet? Jag vill även säga att jag är glad att vi bor i ett land där trots allt förälderrollen tas till vara på. Tillsammans med Norge tror jag att vi är det enda landet i världen som har rätten till så lång mammaledighet och dessutom får betalt för det. (I Usa har man endast rätten till 2-3 månader och den ledigheten är inte betald.) Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att utöver den vanliga "mammastressen" dessutom behöva tänka på att man inte fick pengar för sin mammaroll och att man inte heller kunde vara hemma så länge.

Jag kan verkligen inte påstå att jag vet hur det är att vara mamma. Mina peronsliga erfaenheter med barn är att jag har varit au pair två gånger samt att jag var volontär sista terminen varje måndagseftermiddag på skolans dagis (barn mellan 3 månader till fem år, det var där jag lärde mig att byta blöjor Lillstrumpa). Utöver detta har jag bara mina vänners erfarenheter att gå på som jag har fått berättade för mig.

En av de saker som de pratade om på Oprah idag var sömbrist, att istort sätt alla mammorna inte hade sovit eh hel natt sedan de fick barn! Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara!. Jag vet hur min hjärna har fungerat nu när jag har haft sömnproblem, tänka om man ytterligare skulle lägga på att jag skulle ha barn att ta hand om! Jag hade säkerligen varit helt fysikt och psykiskt slut!

Men den saken som jag tänkte mest på i prgrammet var att alla mammorna kände sig överväldigade eftersom de hade pressen på sig att "vara den perfekta mamman". Att de hade pressen på sig att huset skulle vara städat, tvätten skulle vara tvättad, att maten skulle stå på bordet när deras män kom hem från jobbet, att barnen skulle vara rena och uppföra sig "perfekt" osv. Är det så att vara mamma? Har alla ni, som läser detta och har barn, också känt det så?

Något annat som jag också blev lite smått chockade över var att även i stort sätt alla mammorna påstod att det fanns en form av kritik på varnadra mammor emellan. Att mammor kritiseade varandra för de ansåg att den mamman inte skötte hemmet eller barnen på "rätt sätt!. Är det verkligen så? Kritiserar mammor varandra? (Alltså, jag kan förstå det ifall det rör sig om uppenbarlig vanvård, men annars?) Jag tror inte alls att det är lätt att vara mamma och jag är övertygad om att det är svårt och påfrestande! Jag är även övertygad om att man gör så gott man kan. Men jag blir dock lite förvånad över att mammor kritiserar varadndra när alla mer eller mindre är i samma situation... Hade det inte känt bättre att hjälpa och stötta varandra?

Hm, jag antar att jag kommer att ha mycket att uppleva och erfara den dagen jag blir förälder.

Föjnade har jan snott från Cecilias blogg, tyckte det var allt för kul för att inte förmedla vidare!

"If God didn't want us to masturbate he would've made our arms shorter. I think that's why the Tyrannousaurus Rex was such an angry creature" - Rodney Carrington

Strax innan jul hade jag en dröm där några av mina tidigare klasskompisar gjorde ett gästspel.

Jag drömde att vi var på klasresa i USA och den första platsen vi stannade på var New York där vi skulle tillbringa två dagar. Jag delade rum med Hille och Mia och det första vi tre gjorde när vi kom fram var att checka in våra väskor och sedan bege oss ut på stan. Jag som tidigare hade varit i New York, var ivrig och ville visa Hille och Mia allt som man var "tvungen" att titta på. Vi började gå upp mot Cetral Park med Hille och Mia började bli allt mer irreterad på att jag hela tiden skulle stanna och ta en massa foton. Rätt som det var kom det fram en man med pistol och hotade mig och ville ha min kamera. Jag slog till honom så att pistolen flög iväg samtidigt som jag försökte brottade ner honom medan jag ropade "Ta pistolen!" till Hile och Mia. Mia tog pistolen och riktade den mot mannen som blev så rädd att han sprang sin väg.

Vi fortsatte att gå (fråga inte mig vad vi hade gjort med pistolen för den var inte längre med i drömmen) men Hille och Mia bestämde sig för att de istället ville gå och shoppa. Vi började tjaffsa lite för jag tyckte att det fanns så mycket att titta på när vi bara var där i två dagar och shoppa kunde man göra hemma. Det slutade med att de skulle shoppa, vilket jag inte ville, så jag fortsatte att vandra runt själv och ta mina fotografier.

Lite senare var jag tillbaka på hotellet och stöter på Tessa och en massa okända killar i receptionen (killarna gick tydligen också i vår klass). De satt och tittade på CNN och jag frågade ifall de ville hänga med ut på sightseeing med till svar fick jag att de skulle titta på nyheterna. "Men...vi är i New York", svarade jag..."ska ni titta på TV?". Tessan himlade med ögonen mot mig och svarade  "Ja, vi är faktiskt allmänbildade!".

Jag gick ut själv på stan igen, köpte en sandwish i ett gatuhörn och gick sedan ner till centralstationen där jag började fotografera. Sedan vaknade jag...

Hihi,  jag har ju redan analyserat vad den drömmen egentligen handlade om...

Jag tror att jag får fnatt! Jag har idag haft en sådan där dag när man ska ringa runt och uträtta en massa ärenden och man konstant hamnar i telefonkön! På ett av ställerna hade jag först på plats 148 i kön (jag la ifrån mig telfonen då och pysslade med annat medan jag väntade och med  jämna mellanrum lyssnade jag på vilket plats jag hade vid just det tillfället).

Det västa är att på alla ställen jag ringde till sa en montom röst: "Du behöller din plats i kön." Men tack! Tack för att ni inte släppar annat folk före mig i kön! Jag vet inte, men behövs verkligen en röst som upplyser oss om detta? Är det inte underförstått att det inte kommer andra före, eller?

Appråpå bilder i huvudet... Såg precis att Maria hade skrivit det senaste inlägget och kom då att tänka på en rolig sak. Kommer du ihåg det här, Maria?

Cikra en månad in i logistikutbildningen åkte klassen på en "teambildning" i Fridafors. Klassen delased in i lag och vi skulle där tävla mot varandra i diverse övningar och uppdrag. En av sakerna vi skulle göra var att fylla på ett rör med vatten. Två rör var placerade på varsin sida om en plattform. Vi skulle fylla på rören genom att springa ner till ån och hämta vatten i kåsor som vi sedan skulle spinga upp till plattformen med. Vi fick instruktioner om att vi fick försöka förstöra för det andra laget, att tippa ut deras vatten i kåserna, men bara om vi själva hade vatten i vår egen kåsa.

Mitt lag placerade Maria uppe på plattformen för att vi alla skulle slippa springa upp (vi andra skulle alltså ställa oss nedanför och räcka våra vattenfyllda kåsor till henne). Jag sa till Jim att han inte skulle springa med vatten, utan att han istället endast, med en vattenfylltdkåsa, skulle stå och hela tiden försöka tippa ut det andra lagets vatten (hihi, lite elakt kanske men det gäller ju att vara smart om man vill vinna). Hur som heslt, när tävlingen började sprang mitt lag av bara och jag och Håkan langade våra kåsor ihärdigt upp till Maria medan Jim gjorde att bra jobb med att hälla ut det andra lagets vatten. Efter att ha sprungit fram och tillbaka några varv, och vattnet tycktes inte fyllas på, började Maria skratta allt mer för varje gång vi kom tillbaka med våra kåsor samtidigt som hon säger: "Vattnet rinner ju ut!" Antagligen var vi andra i laget för fokuserade på att fylla på våra kåsor, för i början tycktes vi inte riktigt bry oss om vad Maria sa, för vi fortsatte och springa samtidigt som Maria skrattade allt mer medan hon ropade: "Men vattnet rinner ju ut!"

Till slut förstod jag var Maria försökte få fram: Att det var små hål  på baksidan av röret där vattnet vi hälle i rann ut... Jag fick sluta springa och täppa till hålen med fingrarna och när vi kom tillräckligt högt upp i röret, och mina fingrar inte längre räckte till fick de andra i laget göra mig sällskap.

Mitt lag vann den tävligen i alla fall till slut och vi fick även högst poäng sammanlagt på alla tävlingar. Jag har faktiskt muggen kvar som vi fick i första pris.

Som ni säkert redan vet, har jag ett jädra minne. Jag har en förmåga att komma ihåg vad folk har sagt (hur lång tid tillbaka som helst), vilka fäger de hade på kläderna, vilka som var med och vad det var för stämmning i rummet när situationen inträffade osv. (Hihi, så ska man försöka tjaffsa med mig om något som har inträffat för X antal år sedan, eller om något som någon har sagt är det bäst att vara säker på sin sak för jag har ett elefantminne!)

Hur som helst ...jag har väldigt lätt att få bilder i mitt huvud, bilder som jag lätt kan associera till andra saker och dessa bilder kan poppa upp i mitt huvud när som helst. Det värsta är när jag får bilder spontant av något roligt och börja skratta. Jag kan sitta på en parkbänk, i bilen eller gå runt på stan och helt plötsligt börja skratta (av vad som kan tyckas utan anledning) och jag märker hur folk runt omkring mig börjar snegla lite konstigt på mig. (Men jag bryr mig inte, jag buder på det!)

När Linnéa och jag lärde känna varandra, lärde hon sig snabbt hur mina bilder fungerade. Vi kunde tex sitta och plugga när jag helt plötsligt får ett skratt anfall och Linnéa kunde då säga, utan att lyfta blicken från boken: "Har du bilder i huvudet, Jeanna?" och sedan oberört förtsätta med det hon höll på med.

När jag pluggade i USA läste jag bland annat en dramakurs. Min ordinarie daramalärares man dog under kursens gång och så som ersättare, tills hon kom tillbaka, hade vi en dramapedagog ifrån Los Angeles. (Han var underbart bra och inspirerande! Han hade hemma i Los Angeles bland annat Martin Scorseses fru som dramaelev...lite namedroping där men vad tusan, ville bara påpeka att han inte var en påse nötter!) Ialla falla... En av övningarna vi gjorde med honom var att vi fick ett namn på en sak, sedan skulle vi berätta en historia genom att ta upp lappar ut en hatt med olika saker skrivna på (färger, städer, personer, platser osv) som vi sedan flödande skulle blanda in i historien vi berättade. Alla de andra eleverna hade svårt för den här övningen, men jag som lätt kan associera snabbt till saker hade inga som heslt problem...inte ens att göra det på engelska.

Idag har jag varit hos farbror doktorn (har fortfarande väldiga sömnproblem). Eftersom läkaren jag brukade gå till är sjukskriven fick jag en ny doktor idag, en lustig filur. Lång, tunn med fluffigt hår och som bröt på en dialket jag inte riktigt kunde placera (vissa stunder fick jag riktigt koncentrera mig för att fårstå vad han sa.)

"Hur ser dina hemförhållanden ut?", frågande han mig. "Bor du hemma hos dina föräldrar?"
"Äääää? Va?" Svarade jag. "Nej, med tanke på att jag är 31 år så bor jag inte hos mina föräldrar..."
"Är du 31?", sa han och tog upp och tittade på lappen med mitt personnummer. "Jaha... Har du man och barn da?"

Vad är det med folk som tror att jag är mycket yngra än vad jag är?
Ute på krogen i början på december gissade en 40-årig dam på att jag var 23. -Fick till och med ta upp mitt körkort och visa att jag var 30!
Nu när vi var iväg i Polen trodde Roger och Andreas på att jag var 22 och jag svarade: "Jösses pojkar, jag är ju för tusan äldre än vad ni är!
Och på middagen på trettonafton trodde Micke att jag var Jamies lillasyster (och det är inte första gången det inträffar vill jag lova).

Jag förstår verkligen inte alls detta "fenomen". Jag tycker inte det minsta att jag ser så ung ut!  Jag förstår inte detta alls! Konstigt...

Jag åkte aldrig upp till Växjö i eftermiddags, Chrisse sov länge så vi bestämde istället att vi skulle gå på danskursen  på måndagkväll eftersom jag ska till doktorn här nere imorgon vid middagstid.

Jag har inte träffat Christoffer sedan i tisdagseftermiddag i förra veckan nu och Gud vad jag värker i kroppen efter honom! Vet inte vad det är med mig för så här har jag aldrig varit med någon annan innan. Jag satt till och med och grät av saknad innan när vi chattade på msn och tro mig när jag säger att det aldrig har inträffat innan heller. (Jag gråter ytterst sällan ska ni veta! Och om jag gråter så handlar det knappt aldrig om mig utan jag gråter mest över att jag brukar bli rörd.)

Jag visste inte att det var möjligt att ens känna så här inför någon. Ju mer jag lär känna Christoffer och ju mer tid jag tillbringar tillsammas med honom ju mer inser jag hur otroligt lyckligt lottad jag är som har någon som honom i mitt liv. Det han får mig att känna och det han får mig att inse med livet...

...ska gå och torka mina tårar nu.

Jag hade svårt att sova inatt. Istället blev det att jag framåt morgonen slapptittade på TV i ett hop om att det skulle göra mig trött. Serien som visades när jag satte på TV:n var "Girls of hte playboy Mansion".

Alltså, nu vet jag att jag låter dömmande! Men...jag kan bara inte låta bli att tänka på två saker när jag tittar på det!

1. Hur många av er tror att han hade haft dom flickvännerna ifall det var så att han inte hade varit kändis (och då speciellt Hugh Hefner) eller ifall han inte hade varit rik. Jag menar, han är över 80 år gammal och han är ju ingen Robert Redford precis. Vilken "normal" tjej som är 20-någonting och söt hade fallit för en sådan man annars? (Okej, nu vet jag att han inte är ihop med Kendra eller Holly längre, men han skaffar ju sig nya tjejer hela tiden!)

2. Hur många av er hade velat dela er pojkvän med andra tjejer? Hur många utav er hade tyckte att det var okej att er kille hade andra flickvänner? -Inte jag i alla fall. Jag har svårt att se hur man som tjej kan och vill gå med på något sådant. Hade Hefner inte 7 flickvänner som mest ett tag?


Hugh Henfner med Kendra, Holly och Bridget (hans tre flickvänner under inspelningen av "Girls of the playboy mansion".)

Jag älskar pasta! Om jag var tvungen att välja en basföda som jag skulle leva på resten av mitt liv, hade jag valt pasta med diverse såser (potatis hade jag däremot kunnat klara mig utan).

Men, ska jag äta pasta vill jag ha en djup tallrik. Av någon anledning gillar jag inta alls att äta pasta på en flat tallrik! Varför det är så har jag dock inte analyserat...

Ikväll lagade jag pasta till kvällsmat, hittade på ett recept med chili som blev riktigt gott faktiskt. Hihi, självklart åt jag den i en djuk tallrik! ;o)

...älskar dig sjukt mycket, min Älskling!

Jag och Chrisoffer planerar att åka till Barcelona första veckan i juni. Det äger rum en musikfestival där då som vi båda gärna vill vara med på.

Till skillnad från USA kände jag mig aldrig riktigt hemma i Spanien när jag bodde där, det kändes nästan mer som att jag var på en lång semester eller något. I vilket fall som helst så kommer jag knappt ihåg någon spanska alls. När jag åkte hem därifrån kunde jag iallafall förstå mycket spanska, nu är de kunskaperna ytterst begränsade. (Hm, shit vad tiden går, det var elva år sedan jag var där!) Jag åkte till Spanien för att lära mig spanska och jag valde Barcelona för att jag redan hade varit där och för att jag gillade staden. Nu så här i efterhand kan jag tycka att jag var en aning korkad, som valde en plats som har spanska som andraspråk (katalanskan är huvudspråket).

Min första tid var grymt jobbig i Spanien! Det var frustrerande att inte kunna förstå eller att kunna bli förstådd! Det västa av allt var nog trots allt att gå till afärren med en inköpslista på spanska, när allt i affären stod på katalanska! (Jag fick fråga mig fram mycke i början innan jag lärde mig de katalanska orden.)

Hihi, jag kommer ihåg en av de första gångerna när jag var i affären och handlade köttfärs. När jag var klar vid charken med min beställning räcker expediten över ett paket ägg till mig (och ägg fanns inte med på min inköpslista.) "No, no huevos, por favor.", sa jag. Expediten och jag tjaffsade en stund, om att jag inte alls ville ha några ägg, innan jag till slut insåg att man fick ägg på köpet om man köpte köttfärs.

En annan miss jag gjorde i början var att en varm dag gå in i en butik mitt inne i Barcelona för att köpa en något att dricka.  Jag ber mannen bakom disken om en cola, och han går fram till en hylla och tar fram en varm cola. Eftersom det var varmt ute säger jag till mannen: "Tienes frio? i ett försök att be om en kall cola istället. (Ordagrant: "Har du kall") Mannen svarar mig skrattade: "Jo, det var så kallt i morse att jag fick ta på mig en kofta", sedan går han fram till kylen och och ge mig en kall cola. (Vad jag då inte tänke på är att i spanskan, precis som i tex franskan, är man tex inte törstig utan man har töst. Vad jag hade frågat mannen (bortsett från att jag hade kallat honom för du istället för ni) var att istället för att be om en kall cola, hade jag frågatifall han frös).

Usch, jag måste verkigen bättra på min spanska ifall jag och Chrisse ska åka dit till sommaren....

Snart fyller en av mina närmast kompisar, Annicka, 30. För att fira sin födelsedag ska hon har en stor fest i 70-tals stil. Vad kul det ska bli, ser fram emot det! (Jag och Chrisse ska självklart dit, jag har till och med lovat att låna ut min discokula med tillhörande spotlight.)

Tack gode Gud för att mamma har sparat en massa kläder från 70-talet! Hemma i "utklädningsgarderoben" hänger en massa kläder som har varit mammas och pappas. Med andra ord har jag och Chrisse vårt på det torra när det gäller kläder till festen!

Både Chrisse och jag buggar en del, men vi dansar på olika sätt så vi beslutade oss för att gå på en nybörjarkurs tillsmanns i Växjö för att lära oss att dansa på samma sätt. (Jag nämnde till Cissi att Christoffer och jag dansade olika och till svar fick jag från henne: "Ja, de dansar konstigt i Växjö!")

Jag har tidigare börjat på två buggkurser: För 1,5 år sedan började jag i Bromölla men var tvungen att hoppa av pga jobbet. (Är dock glad att jag gjorde så eftersom jag har märkt att det jag lärde mig där inte alls stämmer överens med det som jag har dansat efter det. Eller som Jamie sa: "Hur f-a-n har de lärt er att dansa i Bromölla?) I höstas började jag i Karlshamn med fick hoppa av eftersom jag skar mig i foten. Kan säg att jag med spänning gick till kursen i Växjö för stt se hur de lärde ut dansen där och till min glädje var det samma grund som i Karlshamn.

I Karlshamn dansade man 2,5 timme varje söndagskväll och man gick sakta fram, dvs att det var mycket tragglande. I Växjö är kursen 1 timme varje söndag och man går betydligt snabbare fram. Nu första gånen kom vi så långt att vi till och med gjorde första snurren (det gjorde vi annars på tredje gången i Karlshamn tror jag).

Jag hade väldigt trevligt och roligt på kursen i Växjö och det var mycket folk i blandade åldrar som vad med! Till min fördel, som har lätt för att lära när det gäller dans, gick vi snabbt fram och jag slipper då känna mig smått frustrerad. (Jag vet att alla lär sig olika snabbt och att det kanske är fel av mig att bli frustrerad när man håller på att traggla något. Men när jag tycker att något är roligt, och jag känner passion inför det, vill jag lära sig snabbt och jag vill lära mig mycket.)

Men jösses Amalia... Nu känner jag mig hemsk, men Gud vad jobbigt det var att dansa med merparten av männen/killarna! Jag vet att det var en nybörjar kurs, men.... Hm...
Jag vet inte hur många som inte visste när det skulle börja (dvs. att de saknade taktkänsla) och mer än en gång fick jag frågan: "Hur vet man när man ska börja dansa?" Och då är frågan: Vad svarar men på det? Uppenbarligen saknar de taktkänsla så vad hade de haft för nytta av att jag hade svarat: "Börja på 1:an eller 5:an!" Smatidigt vill man försöka låta bli att skämma ut dom eller ge dom dålig självkänsla... Det enda sättet jag kunde komma på som var ödmjukast var att med ett oskyldigt leende säga: "Jag kan räkna in oss."

Flera av killarna tog fel grundsteg och då uppstår ytterligare ett problem: Ska jag rätta dom eller låta dom fortsätta dansa fel? (Inte för att jag vet allt men när det gällde just detta så vet jag.) Jag beslutade mig för hur som helst att det var bätttre att på ett snällt sätt säga åt dom och hjälpa dom komma rätt (I mitt tycke är det inget bra att lära sig fel från början för då blir det svårt att bryta det senare).

När vi väl började med snurrarda fick jag nästan fnatt på några.
1. Snälla, spagettiarmar funkar inte! Det blir helt jäkla omöjligt för mig att följa då!
2. Snälla, för inte mig till en snurr när jag nästan är klar med mitt tredje grundsteg eller när jag är mitt uppe i det, hur tusan ska jag hinna med att klara av en snurr då?
När dessa problemen uppstod fick jag också så snällt jag kunde hjälpa killen på traven. (Usch, känner mig som värsta besserwissern, men...som jag sagt, det gynner ju ingen att låta honom fortsätta att dansa fel och jag var faktiskt vädigt snäll och ödmjuk när jag hjälpte dom.)

I slutet fick jag hur som helst dansa med en av ledarna och det var väldigt trevligt och jag fick mycket beröm (undrade vad jag gjorde på nybörjar kursen). Jag fick till och med dansa överkurs vilket var roligt! :o) Inte för att beröm är allt, men det är kul och trevligt att få uppmuntran för något som man älskar och är passionerad mot.

Imorgon är det dags för lektion två och det ser jag fram emot!

Egentligen skulle jag har varit i Växjö nu ikväll, men Chrisse fick åkta till Stockholm och jobba och kommer inte hem förrän i natt så jag beslutade mig för att stanna i Lörby. Istället ska jag åka upp till honom i morgon. (Jag hade kunnat åka upp inatt men jag ville låta Chrisse få sova ut ordentligt imorgon eftersom han lät så trött. Snäll och omtänksam jag är som stannar hemma och låter honom få sova fastän jag håller på att sakna ihjäl mig efter honom.)

Ringde till Annicka innan men stackarna var sjuk och hon skulle upp och jobba imorgon så hon skulle lägga sig tidigt. (Krya på dig, Gumman.) Istället sitter jag här och myser i min ensamhet och ska strax sätta på en Audry Hepburn film. Tur att jag inte har några som heslt problem med att vara själv!

I torsdagskväll, när jag pratade med Malin, fick jag en vacker komplimang av henne. Hon menade att en av de sakerna som var bra med mig, var att jag aldrig skulle stöta på en kille som hon var intresserad utav. (Nu var detta rent hypotetiskt eftersom jag nu är i ett förhållande.) Jag svarade att jag aldrig skulle få för mig att göra något sådant! -Det är trots allt våra handlingar som definierar oss som personer och jag vill inte vara en sådan person, som gör en sådan sak mot en vän. Och om jag nu hade haft känslor för någon som en utav mina kompisar var intresserad utav ,hade jag tagit upp det med min kompis och frågat om lov. Hade hon sagt nej hade ju jag fått välja; Hade jag velat offra min vänskap med den här vännen för en killes skull?

Endast en gång i mitt liv (och detta är för tio år sedan) har jag involverat mig med en kille som en av mina kompisar tidigare var intresserad utav. De hade aldrig varit ihop, eller ens strulat med varandra, och min kompis ifråga hade tidigare påstått att hon inte längre var intresserad utav honom. Ändå kände jag att jag ville ta upp mina känslor med min kompis så att det var okej med henne, vilket det var.

Under mitt samtal med Malin (och samma ämne kom faktiskt även upp när jag var hemms hos Annicka i onsdags) kom vi fram till att vi inte har legat med samma killar. Jag har inte ens legat med någon kille som någon utav mina kompisar har strulat med (i alla fall inte till min vetskap, i så fall har någon utav mina kompisar gjort något efter mig utan min vetskap). Så jag jag stolt säga att jag inte är buksvåger (eller vad det nu heter när man är tjej) med någon jag känner. Inte för att jag tycker att det är fel, men är det sådan brist på killar att man måste ligga med samma? -Definierar detta livet i en småstad, eller vad?

Jag är uppvuxen på fel årtionde, åtminstånde känns det så! Jag ser på dagens samhälle och ser så mycket som är "fel" i mitt tycke och smak. Jag tror att jag tex hellre hade föredragit att växa upp på 50-talet. Bortsätt från all bra musik, film och alla vackra klänningar som var mode på den tiden (och jag jag verkligen tycker om) fanns det fördelar på den tiden mot nu.

På 50-talet klädde sig män manligt och det fanns inte hip-hopare eller adidasrockers som sprang runt i pösiga träningskläder med byxerna en bra bit ner på häcken (jag föredrar som sagt  män som klär sig manligt). Som kvinna blev man mer uppvaktad på ett kvinligt sätt; Dörrarnas öppnades för en och stolarna drog ut. Jag hade inte behövt oroa mig i samma utsträckning för att mitt hus skulle vara plundrat om jag åkte iväg på middag en kväll. Barn hade generellt mer respekt för sina föräldrar och för äldre männskor, på den tiden var det ovanligt att ett barn skulle få för sig att kalla sin mamma eller någon äldre för "kärring". Barn behövde inte tillbringa dagarna långa på dagis (och låta dagispersonalen uppfostra dom) eftersom mamman i familjen ofta var hemma. (Jag anser att det viktigaste jobbet i världen är att vara förälder och tyvärr har dagens samhälle sett till att det inte ges samma möjlighet nu som det gjordes då.)

Som förälder hade jag inte behövt oroa mig för att mina barn var ute om nätterna och provade på de senaste drogerna som fanns på marknaden. Jag hade inte behövt oroa mig för att min 12-åriga dotter satt på nätet och blev maniulerad av en 40-årig pervers man som utgav sig för att vara någon annan.

...och detta är bara något av det som jag anser som fördelar.

Okej, så jag hade inte haft rätt en till fri abort och jag hade inte haft rätten till preventivmedel. Men frågan är om jag inte hade offrat det för allt det andra? (Missförstå mig inte, jag är för fri abort och för preventivmelen!) Jag tror att det som jag anser som fördelar ändå hade vunnit över nackdelarna.

Den senaste I-poden är på 120 GB och man får plats med drygt 30 000 låtar på den. Äntligen, säger jag! Nu kan jag äntligen jag sticka ut och jogga i fem veckor i sträck utan att behöva lyssna på samma låt mer än en gång! Jippi!

Är en kvinnars oskuld värd 3,8 miljoner dollar? Det är i alla fall så mycket som Natalie Dylan, en 22-årig tjej från San Diego, Kalifornien, säger att hon har blivit erbjuden sedan hon i september la ut sin oskuld på auktion. Det högsta budet kommer i skrivandets stund från en 39-årig man från Australien, men Natalie har inga direkta planer på att låta auktionen vara över ännu.

"Vissa män eftersöker oskulder som trofeer eller så önskar de "renhet", men varför män bjuder så mycket för att ta en tjejes oskuld har jag inget svar till", säger hon.

 

Natalie håller med om att auktionen faller under kategorin "prostitution", men hon påpekar också att hon inte bryter några lagar eftersom prostitution trots allt är lagligt i Nevada. "Jag anser att människor ska få göra vad de vill med sina kroppar och jag skadar ingen. När allt kommer omkring handlar det och moral och religiösa argument, och det här går varken emot min moral eller min religion. Jag ser inget fel med detta. Alla vill att deras första gång ska vara speciell, och jag kan inte tänkt mig något mer speciellt än det här."

Natalie Dylan

Hur många utav er tycker att det hon gör är fel? Hur många utav er hade aldrig gått med på att göra samma sak? Personligen har jag väldigt svårt se mig själv att gå med på ta emot pengar för sex, men jag tycker inte att det Natalie väljer att göra är något fel. Perecis som hon, anser jag att varje kvinna ska få välja vad de vill göra med sin kropp, så länge hon själv eller någon annan inte kommer till skada eller mår dåligt utav det. (På ett sätt kan jag nästan tycka att hon är smart, hon erbjuds över 25 miljoner kronor för en enda natts jobb och om hade önskat hade hon inte behövt jobba en enda dag till i sitt liv.) Jag tycker även att den här auktionen egentligen säger mer om män än vad det gör om Natalie; Det finns alltså män som är villiga att betala 3,8 miljoner dollar för att få ta en tjejs oskuld. Vad säger det om samhället vi lever i?

Vi måste vara realistiska, kvinnor har alltid använt sig av sin sexualitet för att skaffa sig fördelar eller ett form av utbyte från män. Det kan röra sig om allt från att få gratis drinkar ute på krogen, att gå före i köer till att skaffa sig fördelar på tex jobbet. Så är det här någon skillnad? Det är fortfarande den kvinnliga sexualiteten det handlar om som utbyts mot någon form av ersättning.

Jag gillar inte ordet slampa, jag till och med föraktar det! Varför är en tjej som bejakar sin sexuallitet en slampa medan en kille som gör det är motsatsen? Analysen av detta påfund kan vara många, men jag skulle vilja påstå att religiösa påtryckningar ligger till grund för en stor den utav dom. Inom det kristna  samhället är det av tradition "fina flickor" som har den största acceptansen eftersom den kristna kyrkan länge har predikat om kyskhet. Inom islam är det ännu värre, där det är en skamkultur och inte en skuldkultur som praktiseras, och det det "krävs" att tjejer och oskulder på bröllopsnatten.

Jag skulle vilja påstår att flera utav världens religioner gör mer skada än nytta på vissa punkter, särskillt när det gäller sexualiteten! Majoriteten har länge betraktat sex som en synd och velat påtvinga hämmande åsikter, allt för att få folket att avstå från sina biologiska drifter. Judendomen å andra sidan har en tro om att kroppen och själen  är sammakopplade och sex i deras tro betraktes inte som en synd, även om de iofs predikar om avhållsamhet, är ändå sex inte något fult.

Jag blir förbannad att vi lever på 2000-talet och att det fortfarande är vi tjejer som får ta "stryk" när det gäller sex. Jag blir ledsen när jag hör att unga tjejer blir kallade "horor" och "slampor" till höger och vänster för att de har sex. Men mest förbannad blir jag nog dock över när jag hör tjejer kallar varandra för slampor. -Vad i h-e-l-v-e-t-e rent ut sagt! Jag blir upprörd över att vi lever i en tid där det fortfarande finns tjejer som motsätter sig jämnlikheten, som motsätter sig tjejers/kvinnors rätt till att få göra som de själva behagar utan att bli dömde som andra klassens medborgare. Jag blir upprörd över tanken att jag kanske en dag får den dotter och att hon då ska behöva växa upp i detta samhälle med dessa förlegade åsikterna!

Vi, både män och kvinnor, är biologiska varelser och jag anser att det skulle vara orimligt att bortse från detta faktum. Vi har alla drifter så för mig hade det mest vettiga och naturliga vara att bejaka dom. (Nu pratar jag om en hälsosam drift, inte om sexbeoende kvinnor och inte heller som kvinnor som blit utnyttjade.) Sett utifrån ett hälsoperspektiv, anser jag att de tjejer som bejakar sina drifter är betydligt mer hälsosamma än de som håller igen!

Vill skriva ett inlägg till två av mina älskade vänner...

Annicka...
Du vet att jag tycker att du är en underbart go och härlig människa! Sedan jag träffade Christoffer, och numera tillbringar mycket tid i Växjö, vet jag att jag inte har funnits mycket på "hemmaplan" och inte kunnat umgås så mycket som jag annars hade velat med dig! Jag hoppas att du vet att jag ändå älskar dig och uppskattar dig på alla sätt och vis! Igår, när vi träffades igen (på ett bra tag), hade jag det väldigt roligt och  trevligt! Jag lovar och svär att jag ska komma hem till Blekinge igen i början på nästa vecka så att vi snart kan träffas igen!

Malin...
Fan vad jag saknar dig! Du är (tillsammans med Chrisse) den mest smarta och ärliga människa jag känner!
Med dig kan jag prata och diskutera saker som andra inte förstå (fan, vad fel det låter...men jag vet att du förstår vad jag menar). Du är även en av de två personer i mitt liv som jag kan vara helt "rå-ärlig" mot. Jag skulle uppriktigt kunna säga till dig: "Fan, Nane...det var det mest dumma som jag har hört!" (om tex en av dina åsikter) och jag vet att du kan hantera att höra "min sanning". -Det är så skönt! Du är så smart, kreativ, öppen, ärlig, ambitiös och "sann"!
Det är först under den senaste tiden som jag har upptäckt hur lika du och jag egentligen är!
En annan bra sak med dig: Det spelar ingen roll hur långt tid det har gått sedan vi sist pratade...den känns ändå som att det var igår!
Jag älskar dig Malin! (Och som jag har sagt till dig; OM jag en dag kommer att starta mitt eget produktionsbolag (så som jag drömmer om) vet du att du är den första jag kommer att ringa och vilja ha som anställd hos mig!)
Jag LOVAR att snart komma ner och hälsa på dig i Malmö och jag LOVAR att stanna ett bra tag hos dig när jag väl gör så!

Herromdagen när jag stod still vid ett röd ljus i Växjö, fick jag plötsligt en lust att lyssna på Prince och låten "Cream" (har inte hört den låten på flera år) men eftersom jag inte hade en Prince-Cd med mig kunde jag inte göra något åt situationen. På vägen tillbaka stannar jag återigen vid samma stopljus och låten som då börjar spelas på radion är just Prince och Cream.

När jag var 14 år såg jag en film om en mexicans flicka som skulle fira "Quince años", Mexicos motsvarighet til "Sweet Sixteen".  Av någon anledning började jag tänka på den filmen när jag körde hem från Annicka igår och senare på kvällen när jag kom hem och flippade mellan kanalerna var det en domentär och en amerikansk-mexicans tjej som just skulle fira "Quince Años".  (Jag har inte sett reklam eller något sådant för den dokumentären och jag ha inte sett en film som handlat om just detta sedan jag var 14.)

När jag herromdagen skrev inlägget om inauguration och Chrisse påpekade för mig vad det hette på svenska, kom jag bland annat på att jag inte visste vad Luminaries heter på svenska heller. Jag har inte stött på luminaries på något sätt sedan 1995 och jag har inte direkt tänkt så mycket på det heller; Igår när jag skrev inlägget var första gången på flera år. Idag medan jag drack mitt morgonkaffe framför TV råkade jag flippa förbi ett amerikanske programm där de satt och skapade luminaries.

Nyss satt jag och tänkte på mina katter och kom på att det var ett år sedan i början av december som de sist vaccinerases. Lite smått panikaktigt, rädd för att de kanske nu kunde dra på sig någon sjukdom eftersom de ska vacceneras en gång om året, påminde jag mig själv om att jag måste ringa och boka tid morgon åt dom. Strax efter att jag hade tänkt det kommer ett "fråga veterinären"- program på TV och han får just denna frågan. Han svarar att djuren egentligen inte alls måste vaccineras varje år, utan att det är läkemedelsföretagen som har satt ett år som varaktighet på vaccinet men att det varar mycket längre.

Detta är bara några av de saker som har hänt de senaste dagarna, men sådant här händer mig ofta. Jag kan tex tänka på en person som jag inte sett på länge och strax därefter stöter jag på henne/honom osv. Händer detta er ofta också?

Jag hade en del rätt i alla fall ;o)

Best Picture: "Frost/Nixon," "The Curious Case of Benjamin Button," "Milk," "Slumdog Millionaire" and "The Reader."

Best Actor: Sean Penn ("Milk"), Frank Langella ("Frost/Nixon"), Mickey Rourke ("The Wrestler"), Richard Jenkins ("The Visitor") and Brad Pitt ("The Curious Case of Benjamin Button").

Best Actress: Kate Winslet ("The Reader"), Anne Hathaway ("Rachel Getting Married"), Meryl Streep ("Doubt"), Angelina Jolie ("Changeling") and Melissa Leo ("Frozen River").

Best Supporting Actor: Heath Ledger ("The Dark Knight"), Josh Brolin ("Milk"), Michael Shannon ("Revolutionary Road"), Robert Downey Jr. ("Tropic Thunder") and Philip Seymour Hoffman ("Doubt").

Best Supporting Actress: Penelope Cruz ("Vicky Cristina Barcelona"), Amy Adams ("Doubt"), Viola Davis ("Doubt"), Taraji P. Henson ("The Curious Case of Benjamin Button") and Marisa Tomei ("The Wrestler").

Best Director: David Fincher ("The Curious Case of Benjamin Button"), Danny Boyle ("Slumdog Millionaire"), Gus Van Sant ("Milk"), Ron Howard ("Frost/Nixon") and Stephen Daldry ("The Reader").

Best Animated Feature:  "WALL-E," "Kung Fu Panda" and "Bolt."

Best Original Screenplay:  "In Bruges," "WALL-E," "Frozen River," "Milk" and "Happy-Go-Lucky."

Best Adapted Screenplay:  "Slumdog Millionaire," "The Curious Case of Benjamin Button," "Frost/Nixon," "The Reader" and "Doubt."

Äktenskapsrådgivaren Gary Neuman har genomfört en stor undersökning bland männen i USA som han har presenterat i sin bok "The truth about cheating". Enligt den undersökning är var tredje man otrogen men endast 7% av dessa män kommer att erkänna det frivilligt för sin partner.

Den vanligaste orsaken till att män är otrogna, enligt denna studiern, är känslomässig otillfredställelse. Män hävdade att de inte kände sig "upskattade" och "behövda/att kvinnor inte ville ha dom" ("Wanted" på engelska) eller att de uppfattar det som att de befinner sig i en "no-win situation". Dessa känslor av avsaknad av uppskatning och brist på omtanke var med stor majoritet den största anledning till otrohet.

Endast 17% svarade att den de var otrogen med såg bättre än en ens partner (dvs. att 83% svarade att partnern var snyggare). Dvs. att otroheten hadlade inte om utseende utan om hur den andra kvinnan fick mannen att känna.

8% svarade att anledningen berodde på sexuell otillfredställelse. Den största anledningen som män klagade på i denna kategorin var att deras partner inte ville tillräckligt ofta och att de heller aldrig i stort sätt tog initiativ till sex. Enligt männen är en tjej som tar initiativet till sex, jämnstället med en man som ger blommor till sin tjej, dvs att männen ser det som en form av uppskattning.

Jag vill inte på något sätt påstå att jag vet och förstår allt men ifårgan om att det är känslan som styr så vill jag hävda att jag förstår. Det är samma sak för oss tjejer; vi behöver också känna oss uppskattade, åtrodda och dugliga på diverse sätt. Jag tror att få tjejer hade stannat i ett förhållande om de inte hade känt samma sak...

(Eftresom denna bok är relativt ny finns denna undersökning endast på engelska i skrivandets stund. Dvs. att de är på engelska som jag har läst den och vissa ord är svåra att direkt överätts på svenska eftersom vi inte använder samma uttryck på svenskan.)

Klockan 14 :30 svensk tid annonseras vilka som är årets Oscarsnominerade. Jag har en del tippade i flera utav kategoriena så jag väntar med spänning för att se om jag har rättt.

På ett sätta kan jag tycka att alla sådana här prisutdelningar är ytliga tillställningar där mycket är jäkligt tillgjort. Men jag kan trots allt inte bortse från min kärlek till film och min dröm om att en dag få producera filmer och/eller äga mitt eget productionsbolag.  Så jag är i ärlighetens namn inte helt emot Oscarn ännu...

Nu känner jag min dömande, men jag måste ärligt erkänna att jag inte har tagit Mickey Rourke på särskillt stort allvar. För mig har han alltid varit "skådespelaren" (vilket jag egentligen inte ville kalla honom) som gjorde  halvporriga "9½ vecka" och "Wild Orchid" på 80-talet och som därefter hade några störoller innan han operarade ansiktet, försökte sig på en karriär som boxare och sedan försvann tämligen spårlöst från den vita duken. Jag måste erkänna att jag tyckte synd om hon för att han dels verkade så tragisk och för att jag dels var övertygad om att hans kärriär var över.

Men var händer? Under förra året dyker Mickey Rourke upp igen från ingenstans och visar att han är en sann skådespelare och ingen B-skådis som jag trott och tolkat honom som! Han tar huvudrollen i "The Wrestler" och tar praktiskt taget inget i lön för sin prestation (bara det är värt en eloge!) och gör en enastående roll. Nu senast tog han hem en Golden Glob för bästa manliga huvudroll (i "The Wrestler"). Imorgon klockan 05:30 am Pacific Time meddelas de Oscarsnominerade, jag är övertygan om att Mickey Rourke kommer att vara ibland dom!


Mickey Rourke i "The Wrestler".

Sitter och tittar på "Kvällsöppet" på TV. Dagens program handlar bland annat om att kvinnokropparna i modebranchen har blivit allt smalare och att provkläderna numera sys upp i storlek 32!

Producenterna för kvällsöppet hade bjudit in flertalet människor  från modebranchen för att diskutera problemet, men ingen hade velat komma och det gör mig riktigt förbannad! - Varför är man såg feg och inte vågar ställa upp och diskutera något sådant här? Jobbar man i modebranchen borde man förmodligen tycka att idealet är "rätt", annars hade man väl inte gått med på det? - Designers hade inte använt sig av så smala modeller på visningar, tidningar hade inte använt sig av så smala modeller i annonser och fotografer hade gått med på att fotografera modellerna osv.

Finns det något jag hatar, så är det människor som inte kan stå för vad de tycker och som inte kan stå för vad de gör! Aaaah!

Det gör mig också arg att allmänheten verkar acceptera det nya idealet. Vi bojkottar inte designernas kläder och vi slutar inte att köpa tidningarna som använder sig av dessa modellerna. I mitt tycke är man lika skylldig om man står vid sidan om och tittar på utan att göra något åt saken; Att tillåta något att ske och att inte bry sig! (Nu har jag iofs bojkottat alla sådana sorters tidningar m.m.)

Jag blir även ledsen när jag hör kvinnor/tjejer runt omkring mig klaga på sina egna kroppar, allt från att man är för tjock, till att näsan inte är rak nog eller att brösten är för små. När jag hör detta vill jag skrika:  Tjejer för f-a-n stå på er! Fall inte för det massmediala trycket! Gå inte på "propagandan". Och det värsta av allt, för det inte vidare!  (Okej, jag erkänner att jag med min D-kupa har klagat på mina bröst storlek, men här finns en viktig skillnad: Jag har klagat på att jag har svårt att hitta kläder som passar och inte brösten i sig!)

Om jag får en dotter, önskar och hoppas jag att jag kan ge henne en tillräckligt stark grund och värderingar att stå på, så att hon kan skaffa sig en stark självkänsla nog till att inte gå på den här skiten...


Den vackraste kvinnan i världen enligt mig är Liv Taylor, och hon är långt ifrån trådsmal. (Och hade hon varit trådsmal, hade hon inte varit lika vacker som hon är idag.)

Eftersom jag inte direkt har något att syselsätta mig med om dagarna nu för tiden, fick jag en idé i förgår. Inspirerad av "Pimp my ride" körde jag och köpte en skrotbil som jag nu har som mål att renovera och "pimpa". Jag återkommer på bloggen med uppdateringer om projektet!

Chrisse skickade följande länk (till en blogg) till mig. Hm, tyckte den var intressant, mer än så skriver jag inte... Tar er en titt om ni vill.

http://ssspatient.blogspot.com

Det finns en tradition i södern i USA: Luminaries. Luminaries är papperspåsar med ljus i som vid högtider (främst jul) sätts framför och/eller runt huset.

Ja upplevde luminaries första gången julen 1995 i Johnson City och det var så vackert. Så fort mökret hade fallit satte alla i bostadsområdet ut påsarna framför husen, där en granne slutade började nästa osv. Till slut var det långa led med ljus i hela bostadsområdet, det såg nästan ut som en lång ljusmask som slingrade sig upp för kullarna.





Jag vet inte vad detta "fenomen" kallas på svenska, finns det ens ett svenskt ord för det? Jag har hur som helst sökt ett svar sedan 1995...

Efter att ha åkt från Växjö i eftermiddags och gjort ett stopp på några timmar hos farmor och farfar, skyndade jag mig hem till mamma för att klockan 18.00 hinna titta på Barack Obamas Inauguration (jag vet inte vad det heter på svenska!). Jag vet att ni alla förmodligen är förvånade, eftersom jag i Sverige har "högeråsikter, men när det gäller politiken i USA anser jag att det behövs en demokrat och hade jag varit en amerikans medborgare hade jag röstat på Obama!

Jag tror att det som hände i Washington idag, kommer att vara ett sådant ögonblick som man alltid kommer att minnas; Var man var och vad man gjorde. Precis som på samma sätt när när man hörde att flygplanen hade kraschat i World Trade Center, att Anna Lindh hade blivit mördad och att prinsessan Diana hade dött...

I lördags förmiddag hade jag precis kommit ur duschen när jag hör ett kvinnligt "Hallå?!" komma från hallen. "Va?", tänkte jag, "Har mamma kommit?". Jag virade en handuk runt kroppen och gick ut i hallen, med till min förvåning var det inte mamma jag möttes av. Istället stod en av "bydamerna" i min hall och hon hade kommit för att hämta vattenavgiften. (Vi har en vattenförening i byn som alla hushåll betalar 500 kr om året för.) "Hej?", sa jag. "Du öppnade inte när jag knackade", svarade hon. "Nej, jag stod i duschen..."

Nu undrar jag: Hur många utav er hade gått in i en hall (när personen inte öppnade) hos en person som ni inte känner? -Inte jag i alla fall! Inte för att jag har något att dölja, inte alls, men det kändes ändå en aning skumt att ha henne stående där.

I lördags, på barndopet, träffade jag på en av mina nästkusiner som jag inte har sett på över 25 år (tror jag inte i alla fall). "Men hej, Jennie!", utbrast jag entusiastiskt. "Sofie!", svarade hon...

Hm, det är ju bra att jag har koll på vad mina nästkusiner heter! Näää...jag tyckte inte alls att det var pinsamt ifall ni undrar! (Yeah sure!)

Jag tror att majoriteten av människorna i Sverige inte inser hur bra vi har det  i detta landet när det gäller utbildning. -Vi har gratis högskolor och universitet! Dvs. att vi behöver inte betala skolavgifter för de utbildningar vi väljer att gå på, något som är högst ovanligt om man jämför med resten av världen!

Min drömutbildning hade varit att få plugga psykologi på Harvard Universitetet i USA. Hade jag valt att göra så, hade jag snällt fått betala mellan 40 000 - 42 000 dollar per kalenderår i "tuition and fees", dvs. olika skolavgifter! Fyra år där hade alltså kostat mig minst 160 000 dollar! (Till det kommer allt skolmaterial plus kostnaden för boende, mat osv.) Som ni förstår har  jag valt att INTE söka dit och jag skulle hellre aldrig göra det med tanke på att utbildning i psykologi inte hade kostat mig ett öre i Sverige! (Okej, hade jag vunnit jackpot på lotto så hade jag sökt eller om någon annan snäll person hade velat betala utbildningen åt mig.)

I många andra länder är det inte bara betygen som avgör om du kommer in på en utbildning eller inte. I många fall handlar det även om ifall du har råd att läsa vidare, dvs ens framtida utbildning avgörs helt plötsligt av ens sociala klass. Kommer man från en en bakgrund av "lägre social klass" (eller vad jag nu ska kalla det) spelar det ofta föga roll vilka akademiska resultat du har gjort, har du inte pengarna till att betala utbildningen med får du nöja dig med något annat! (Visst, det finns stipendier att söka, men de är få och räcker långt ifrån till alla som hade behövt dom.)

Jag är glad att vi bor i ett land där alla har rätt till en utbildning och där plånboken inte är den avgörande faktorn! I Sverige är det upp till individen själv, genom att skaffa sig bra betyg och/eller ett högt högskolepoäng. I Sverige kan man i stort sätt drömma om vad man vill bli och i många fall även kunna uppfylla den drömmen, bara man är villig att skaffa sig tillräckligt bra betyg för att komma in!

Det förvånar mig att det finns så många människor där ute i Sverige som inte tar tillvara på den gåvan!

Igårkväll hade ett  "mystiskt ljusfenomen" observerats över södra och västra Sverige och många människor hade ringt till SOS Alarm.

Va, undrar jag? Hur tänker man då när man ringer till SOS Alarm för ett ljusfenomen på himlen? (Jag förstår inte riktigt den tankeprocessen?) Vad ska dom göra åt den saken och var det så att man hade frågor om fenomenet kan väl knappats dom bidra med ett svar? Hade det inte varit bättre att ringa SMHI eller något annat? Hm...

Det är tur att vi bor i ett I-land så att våra problem är "allvarliga"...

Det är alltid reklam samtidigt på alla TV-kanaler.
Man vet inte vilken fjärrkontroll som går till vad...
Radiostationen spelar samma låt alldeles för ofta.
Du har över 57 kanaler på TV:n och inget att titta på.
Din garderob börjar bli för liten så du vet inte vart du ska ha alla dina märkeskläder …
"Åh nej, det är ananas i min tårta som jag blir bjuden på!"
Det tar mer än 4 sekunder för en ny webbsida att laddas...
Det samlas vatten ovanpå kaffemuggarnas bottnar när de har stått upp-och-ner i diskmaskinen...
Du får en Ipod med bara 2 Gigabytes hårddisk i stället för den med 4 Gigabyte som du hade önskat dig..
Det går mer än ett bra program på TV samtidigt så man får beslutsångest.
Du får inte plats med all mat jag har köpt i kylen... som är fullhöjd och nyinköpt!
Elutagen i väggen räcker inte till.
Du har så många olika pålägg hemma, så du inte vet vad du ska ha på mackan.
Du måste vänta en stund innan det kommer varmvatten i kranen.
Det har satts upp sprajlans nya tvättmaskiner i tvättstugan, så nu måste du ägna flera minuter åt att lära dig hur de fungerar...
Det är bara smulor kvar i chipspåsen så det går inte att dippa...

Jag har gjort två stora uppoffringar i mitt liv för kärleken!

Den första var för 4,5 år sedan då jag inte åkte till Umeå för att plugga till psykolog. Jag hade då ett förhållande med A och valde då att stanna hemma i Blekinge istället för att flytta till Umeå (5 år i Umeå kändes då som något jag inte ville offra för A).

Det andra var att i början av hösten inte flytta till Australien. Sedan jag kom hem från min semester i Australien för ett år sedan jobbade jag på att skaffa visum och leta jobb i Sydney och var beredd på att flytta i Augusti/September. Sedan träffade jag K i slutet av april och la då allt det där på hyllan...och när det väl tog slut mellan oss var det för sent för mig att åka (visumet osv gällde inte längre och jag kan inte längre komma in på ett sådant visum i Australien).

Är jag sur eller arg över uppoffringarna som jag har gjort? Nej, egentligen inte. Eller jag ska vara ärlig... När båda förhållanden tog slut tänkta jag: "Puckobrud!" och ville ge mig själv en omgång för att jag satte ett förhållane framför mig själv och mina egna drömmar (jag kan vara så passionerad!). Men nu så här i backsegeln kan jag inte längre vara arg på mig själv (och det tjänar dessutom inget till att älta saker). Samtidigt måste jag inser att om jag hade åkt till Umeå eller Australien, hade jag inte fått uppleva och genomgå allt som har hänt i mitt liv de senaste åren. Även ifall mycket av mitt liv har varit som en bargochdalbana, är jag ändå tacksam för allt jag har fått genomgår och för alla läxor som jag har lärt mig.

Igår på barndopet frågade Jamie mig: "När kommer kokboken?" "Vad då?" , svarade jag oförstående. "Ja, men om man tittar på din blogg, så är det nästan bara en massa matbilder så man skulle ju kunna tro att du håller på med en kokbok!" , blev Jamies svar!

Cecilia och Jamie fortsatte att diskutera mina matbilder och kom underfund med att om man skulle ha mig hembjuden på mat var det bäst att se till att maten var fint upplaggd eftersom chansen (eller kanske risken) finns att den skulle komma med på bil på bloggen. "Nej Jeanna, det är inte din tallrik utan du ska ha denna!"

Hihi, ja...så jag vet att jag gillar att ta bilder på mat! Tillhör den kategorin av människor som tycker om mat (förstår mig inte alls på sådana människor som inte tycker om att äta!). Men jag kan faktiskt upplysa om att det inte bara är mat jag kan ta bilder på utan kan även ta bilder på drinkar! Titta:

Gårdagen blev ett riktigt kaffekalas! Först var vi på barndopet och åt massa gott (smörgåstårtor, bakelser och kakor).


Jamie i full färd med att äta gårdagens dopbakelse.

Sedan stannade jag och Chrisse till hos farmor och farfar och där blev kaffe och diverse kakor också framdukade. (Farmor och farfar hade inte tidigare träffas Christoffer så jag tyckte att det var på tiden.) Efter att vi hade lämnat Hallabro stannade vi till hos Christoffers bror Dennis och...även där blev det kaffe och kakor. Felicia, Dennis tvååriga dotter, var väldigt givmild och delade ut nya kakor till oss alla hela tiden som hon tyckte att vi skulle äta upp.


Dennis och Felicia samt "mördarkaninen" (tja, jag och Chrisse tyckte i alla fall att den såg väldig elak ut för att vara ett gosesjur för barn).

Gårdagens eftermiddag tillbringades i Kallinge på Ebbas barndop (Jamies och min nästkusin Hannas dotter).


Mikael, Hanna, Ebba och gudmodern Moa.



I doppresent av sina föräldrar (Mikael och Hanna) fick Ebba en söt liten diamantprydd ring i guld.

Igårkväll (090117) ringde Jamie mig. Han sa att han coh Cecilia hade börjat planera Lukas dop och att de nu hade en fråga till mig: De undrade ifall jag ville bli Lukas Gudmor? "Ja, självklart!", svarade jag glad och rörd! Självklart vill jag vara det!


Den lyckliga familjen Hallenstjerna/Magnesjö med mitt framtida gudbarn Lukas. (Bilden tagen på dagens dop i Kalinge där Jamies och min nästkusin Hannas dotter Ebba döptes.)

Ikväll vid 21.00-tiden, när vi kom hem från barndopet, möttes vi av följande syn:



Någon/Några hade tagit en stor, jävla sten (vi hittade den i badrummet) och salgit sönder glaset i ytterdörren och brutit sig in! Hela hallen, badrummet och delar av köket var fullt av glasskärvor!

När vi väl kom in i huset upptäckte vi (bortsett från att vissa saker var utslägnda på golvet) att platt-TV:n, DVD-spelaren, två förstärkare m.m. hade blivit stulna. Blir man förbannad eller vad? Aaaaahhh! (Vi bryr oss inte om sakerna i sig, för de är bara prylar och det man man alltid köpa nytt. Men det är en obehaglig känsla att någon har varit inne och rotat runt i ens hus bland en personliga tillhörigheter!) Polisen var här för en stund sedan, men det fanns inte så mycket de kunde göra...

Chrisse har åkt i väg för att hitta något att fixa dörren med (är ju inte så kul att sova med den så i natt) medan jag har stannat hemma för att städa upp allt. -Trodde jag skulle få fnatt på allt glas som låg överallt, men jag tror att jag har lyckats få upp allt nu.

Kan även nämna att jag nu sitter i sägnen beväpnad med två kvivar medan jag väntar på att Chrisse ska komma hem igen. - Ja, jag vet att sannolikheten för att någon ska komma tillbaka är minimalisk och det är inte så att jag heller är rädd (för då hade jag inte stannat hemma själv). Men, eftersom jag vet att jag kommer att dö av en våldshandling tänkte jag att det kanske var bäst att vara på den säkra sidan...så kvivarna åkte fram, hihi.  ;o)

Jävla idioter! Aaaaah!!!

Maria har en tävlig på sin blogg om den roligaste historian. Detta är en utav mina favoriter och var därför mitt bidrag i tävlingen:

BREVET TILL GUD

Johnny kom in i köket där hans mamma förberedde middagen. Han skulle snart fylla år och han tänkte att det nu var ett bra tillfälle att tala om vad han önskade sig. - Mamma, jag vill ha en cykel i födelsedagspresent. Nu var Johnny något av en bråkstake. Han hade hamnat i trubbel både i skolan och hemma. Så hans mamma frågade om han tyckte att han förtjänade att få en cykel i födelsedagspresent. Naturligtvis tycke Johnny det. Johnnys mamma tyckte att han kunde behöva tänka över hur han uppfört sig det senaste året. Och, då hon var religiös, bad hon Johnny skriva ett brev till Gud och berätta för honom varför han förtjänade en cykel i födelsedagspresent.

 

Johnny gick upp på sitt rum och satte sig att skriva ett brev till Gud.

 

1:a brevet:
Käre Gud,
Jag har varit en väldigt snäll pojke detta år och jag vill ha en cykel i födelsedagspresent. Jag vill ha en röd.
Din vän
Johnny

 

Johnny viste förstås att det här var inte sant. Han hade inte varit någon väldigt snäll pojke i år, så han rev sönder brevet och började med ett nytt.

 

2:a brevet
Käre Gud,
Det här är din vän Johnny. Jag har varit en ganska snäll pojke i år och jag vill ha en röd cykel i födelsedagspresent.
Tack så mycket,
Johnny

 

Johnny viste att inte det här var sant heller. Han rev sönder brevet och började på ett nytt.

 

3:e brevet
Käre Gud,
Jag har skött mig det här året och jag vill verkligen ha en röd cykel i födelsedagspresent.
Johnny

 

Johnny viste att han kunde inte sända det här brevet heller till Gud. Johnny var verkligen upprörd. Han gick ned till sin mamma och sa att han ville gå till kyrkan. - Se bara till att du är hemma i tid för middagen, svarade hon.

 

Johnny gick gatan bort till kyrkan och upp till altaret. Han tittade sig omkring för att se om någon annan var där. Han tog statyn av Jungfru Maria, stoppade den innanför jackan och sprang ut ur kyrkan, nedför gatan, in i huset och upp på sitt rum. När han stängt dörren om sig satte han sig ned med papper och penna. Johnny började skriva sitt brev till Gud.

 

4:e brevet
JAG HAR DIN MORSA. OM DU VILL SE HENNE IGEN, SKICKA CYCKELN.
DU VET VEM

- Be dina ickerökande vänner att gå ut på balkongen när du skall röka inne.
- Använd en torktumlare för varje strumpa i tvättstugan.
- Bjud massor av människor till andras fester.
- Börja varje måltid med att demonstrativt slicka på all din mat och berätta för alla att det är för att ingen skall sno din mat.
- Fråga din arbetskamrater mystiska frågor, klottra ner deras svar i en anteckningsbok. Mumla nånting om "psykologiska profiler".
- Fråga människor vilket kön dom är.
- Gå några steg bakom någon och spreja desinfektionsvätska på allt som han/hon rör vid.
- Gå till en poesi afton och och fråga varför inga dikter rimmar.
- Glöm poängen i en lång historia, men försäkra lyssnaren att den var "jätterolig".
- Byt kanal 5 minuter innan slutet på alla TV-program.

(Kan säga att nummer 1 och 3 är mina favoriter.)

Förra året testade jag på lite olika nya skönhetsprodukter. Tre utav dom är jag så nöjd med att jag vill dela med mig av dom till er. Enjoy.


Nr 1.
Mary Kay : Satin hands

Jag har ofta problem med torra händer och detta är den första produkten som jag har provat på som jag upplever hjälper. Produkterna är en trestegsmetod som gör att häderna blir silkeslena, och resultatet håller dessutom i sig länge.

Nr. 2
Gilette: Venus Breeze

Jag antar att många utav er har provat på denna? Håll med mig om att det på marknade inte finns en bättre rakhyvel för kvinnor!

Nr 3.
Nivea -Cleaning wipes

Jag provade på denna när jag började resa runt med Christoffer. Jag kom underfund med att om man är på resande fot, är denna en utmärkt rengörning och uppfräschning för ansiktet.

I februari 2000 färdades mamma och jag på en buss genom Roms gator. På sätet framför oss satt två svenska läkare i övre medelåldern. Mannen i förhållandet läste ivrigt en tidningsartikel ur en medicintidning, när han plötsligt slutade, vände sig till sin fru och sa: "Lyssna på det här." Sedan läste han artikeln för sin frun som de sedan började att diskutera och jag tänkte: "Jag hoppas jag får uppleva det en dag."  Jag hoppas att jag kommer att hitta någon som läser tidningar/böcker och att han vill dela med sig av sin läsning till mig. Jag hoppas att han vill dela med sig av sina nya upptäckter och kunskaper till mig och jag önskar att han vill höra vad jag har att säga om saken, att han vill diskutera det aktuella ämnet med mig.

Tänka sig att jag hittade det och jag känner mig otroligt tacksam...

För mig är köket ett av de viktigaste rummen i ett hus. Jag är en person som tycker om att laga mat och baka och vill då gärna ha ett stort kök där jag kan få utrymme till detta. Jag vill även ha ett rymligt kök där familj och vänner kan samlas till frukostar och middagar. (Inget ont om små kök, men personligen har jag svårt att se att jag skulle trivas i ett. Jag är dessutom glad över att köket är stort på Kastanienhof, den dagen vi tar över det huset.)

Jag är egentligen ingen person som gillar modern stil, jag är mer förtjust i det gammla eftersom det i mitt tycke är mer karaktär i det. Om jag fick skapa mitt drömkök, hade jag valt ett stort, vitt kök i en gammal och lite lantligstil.

Jag älskar djur! Innan idag satt och och tittade på lite bilder från min resa i Australien och vill nu visa lite bilder från några av de söta djuren jag träffade på Down Under. De var så söta att jag hade velat ta med mig alla hem!


På ett av zooen sprang kängrus runt i ett inhägnat område och man fick både klappa om mata dom.


Små pignviner som var så söta att man kunde smälta.


En söt och lekfull Dingo.


En underbart gosig koala. Denna fick man också klappa och mata.

En liten hälsning från Christoffer:
Denna fick honom att tänka på juldagen hemma hos dig, Annicka!

http://www.youtube.com/watch?v=3LmmCYxe5k0

Har kommit på att många utav er inte vet hur jag bor i Lörby (i Wallcottage som jag kallar det) så det är väl på tiden att jag visar er.


154 kvadrat, byggt 2000 (övervåningen blev inredd och klar 2005).


Terass på 56 kvadrat (eller "dansbanan" som jag kallar det).


Tomt på 2069 kvadrat.

Igår bjöd jag familjen på födelsedagsmiddag i Gungvala. Jag hade fortfarande känningar av förkylningen och hade sovit stora delar av dagen (i Växjö) vilket gjorde att jag inte kom till Kastanienhof förren klockan var runt 16:00.

Många av er har antytt att Chrisse verkar jobbar mycket, och visst gör han verkligen det! Men jag kan också berätta att kontoret i Växjö även ofta är en "fritidsgård". Dagligen är det mycket folk som kommer och går som inte har med jobbet att göra och ofta är det alltid något roligt på gång. Ibland är det till och med helt galet där!


Marco i färd med att flyga flygplan. (Dagen innan flögs det helekopter på kontoret.)

Det krävs inte mycket för att göra mig glad! Idag när jag kom till Lörby (och jag har inte varit hemma på en vecka) blommade fortfarande hyacinterna i badrummet. Det doftade så gott!

Igår, på födelsedagsmiddagen hemma på Kastanienhof, försökte Jamie lära Lukas att man inte ska leka med maten! (Joda, vi är fullt normala i vår familj ifall ni undrar!)

Min vän...Jag vet att vi inte har haft kontakt med varadra på ett bra tag, att vi har har glidit ifrån varandra och att vi inte har träffats på länge! Trots detta (eller speciellt pga detta kanske jag ska säga) vill jag att du ska veta att det du frågade mig igår, det du bad mig om, är något av det snällaste och vackraste någon har gjort för mig!

Jag älskar att fotografera och att få den uppskattningen som du nu har givit mig, värmer hela min kropp! Det är med en stor vördnad som jag niger inför dig och tacksamt tackar "ja" till erbjudandet om att få bli er bröllopsfotograf! (Speciellt eftersom du yttrade orden om att ni hade tänkt använa er av en professionell fotograf, men att du fastnade för mina bilder och istället då ville använda er av mig.) Jag vill även att du ska veta att din fråga både har gjort mig rörd och tårögd, en egenskap som jag tycker är vacker!

Jag antar erbjudandet med stor ödmjukhet och respek. Jag ser det som en stor ära att få göra detta på er speciella dag och jag hoppas att jag inte kommer att göra er besvikna!

Klockan är runt 01:30 och det är en 15 januari...

Jag fick precis ett god-natt-sms från min kärlek, där han även skrev att han älskar mig och att vi idag har varit ihop i två månader med att det kändes längre. Två månader, mina vänner...jag visste inte att det var möjligt att uppleva, att känna och att komma till sådan instikt (som jag har gjort) på två månaderna. (Det här har inte bara med Christoffer att göra utan även en insikt om meningen med livet och med "Gud".)

Jag vet att ni alla förmodligen tycker att jag är naiv och allt för passionerad för att se eventuella brister, att jag förmodligen är kär och "blind". Vissa utav er tror jag till och med känner skadeglädje och bara väntar på att något ska hända som får mig att komma till insikt så att ni kan säga "Vad var det jag sa". Till er som känner och tro så, kan jag med övertygelse säga att jag kommer att göra er besvikna, för något sådant kommer inte att hända. (Och jag hoppas ni inser hur såbar jag gör mig själv genom att yttra de orden.)

Jag vet att jag förr har påstått att jag har varit kär och att jag förr ha påstått att jag har älskat någon, men jag kan nu erkänna att jag hade fel. Jag todde att jag gjorde det förr, att jag hade älskat någon, grundat på de erfarenheter jag då hade. Men jag hade fel och nu vet jag bättre. Nu vet jag mycket bättre...


Min Christoffer, som är så vacker för mig (både invändigt och utvändigt), att jag vill gråta.

Jag lyckades inte somna igår och det hela slutade med att jag gick upp och satte på en ny film. Denna gången blev det en annan av mina favoriter - "Good Will Hunting". (Bra jobbat Matt och Ben, inte illa att lyckas kamma hem en Oscar som 23-åringar för "Bästa manus". Inte heller illa att själva lyckas kamma hem huvudrollen i filmen, som man så ung har skrivit manus till, och dessutom få Gus Van Sant till regisör! Jag är mäktigt imponerad!)

Efter filmen somnade jag direkt och sov som en stock fram tills dess att Jamie ringde och väckte mig med ett stort grattis vid halv elva . (Jag måste ha sovit djupt, för jag hade inte hört att Annicka, Hille och Christoffer hade skickat grattissms, jag brukar annars alltid vakna när mobilen piper.) "Men, vad vill du ha?", yttrade Lillstrumpan frågande, nästan lite desperat eftersom han inte alls visste vad han skulle hitta på för något. "Guitar Hero Wolrd Tour", svarade jag på skämt men fortsatte sedan med "Jag vet faktiskt inte! Jag har allt jag kan tänkas behöva. Men köp en fotografibok, vet ja, för det hade jag uppskattat". Vi bestämde att jag skulle åka hem som idag och att vi skulle fira mig då istället innan vi avslutade samtalet.

Sedan ringde mamma, hon tyckte synd om mig att eftersom jag inte verkade ha en "rolig födelsedag", att jag låg nerbädda hemma själv. Jag förklarade att det inte gjorde mig något så det behövde hon inte fundera på! Strax där efter ringde Linnéa och vi pratade om allt mellan hinnel och jord i trekvart. (Tack gumman för att du hörde av dig!) Under samtalets gång fick jag även ett grattissms från Jessica och sedan ringde farmor och farfar (dom är så söta).

Efter att ha lagt på beslutade jag mig för att äta semlan till frukost som jag hade inhandlat igår kväll. Hade egentligen tänkt koka varm choklad till men upptäckte att jag inte hade någon kakao så det fick bli vanlig mjölk istället, men det var gott ändå.

Jag gick online en stund och läste lite diverse kompisas bloggar. Såg även att jag hade fått grattishälsning från Hanna, Katja, Nina, Sofia, Anna, Boris och Susanne och jag skrev tillbaka till alla och tackade. Jag utbytte även lite inlägg med Hanna angående dopet på lördag, de tyckte att det skulle bli trevligt att få träffa Chrisse samt att hon ville ha lite idéer om dopdukning och jag skickade några länkar.

Jag beslutade mig sedan för att ha en filmdag i min ensamhet och bestämde mig för att titta på "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull". (Jag har haft den filmen på min dator sedan den mer eller mindre kom ut men har bara inte tagit mig tid till att titta på den.) Under filmens gång kom på mig själv med att jag i stort sätt aldrig märker om en amerikansk film är textad eller inte (denna var inte textad), jag förstår ju den ändå. (Jag ska prata engelska med mina barn, amerikank självklart, och Chrisse är den första kille jag träffat som tycker att det är en bra idé.)  Halvägs in i filmen kände jag mig trött och hungrig så jag åt upp de två tacos som hade blivit över från dagen innan och därefter la jag mig och sov en stund. Innan jag somnade fick jag ett grattis sms från Andreas (blev glad över att han kom ihåg mig.)

Eftre en timme eller något vaknade jag och återgick till filmen men kom inte så långt för Malin ringde. Vi pratade i en halv timme och vi kom underfund med hur mycket vi tycker om att prata med varandra, att vi är lika på många sätt, att vi  förstår varandra och att vi saknade varandra. Jag lovade att snart komma ner och träffa henne eftersom jag tyvärr inte kunde komma på inflytningsfesten pga dopet. Tack för att du ringde, Nane! Jag blev jätteglad och du vet att jag älskar dig! (Malin var faktiskt den enda av mina kompisar som ringde till mig i Australien när jag fyllde 30. Pga tidskillnaden hade jag precis kommit hem från en blöt natt ute med irländarna och var mer än lullig när jag svarade och jösses vad vi skrattade under samtalets gång!)

När filmen närmade sig sitt slut kom Christoffer hem. Med sig hade han sitt diplom från den avslutade chefutbildningen (vad duktig du är älsklingen min). Efter lite kelande åkte han till kontoret och jag kom körande strax efter, jag pratade bara först med mamma en stund som åter igen ringde. På väg till kontoret fick jag plötsligt en känsla av att jag skulle stänga av Nickelbackskivan jag lyssnade på och istället sätta på radion, och så jag gjorde. Den första låten som började spelas på radion var  "Tatoo", en låt som alltid för mig att tänka på pappa, och jag visste då att det var en hälsningn från honom.

På kontoret beställde vi hem mat, jag fick välja och jag valde då fyra små rätter från "Hot wok". Så gott men som vanligt orkade jag inte äta upp allt.

Efter maten tog jag mig en dusch och ringde sedan Jamie eftersom jag kommit på ytterligare en sak han kunde köpa till mig. Han svarade "Wazzzup" och jag svarde honom i samma "hood-anda" - Wath´s up, dude?" (jösses vilka "homies"! vi kan vara!) Efter samtalet med Lillstrumpan begav jag mig hem till Bergunda. På vägen stannade jag till och köpte en snickerstårta för klart att jag ska ha tårta när jag fyller år! (När Jamie såg filmen jag hade filmat i Australien undrade han hur jag var funtad när jag på min 30-årsdag köpte en lite chokladtårta som  jag själv skra upp medan jag sjöng "Ja må jag leva" till mig själv, hihi!)


Christoffer hade lite att göra på kontoret så jag passade på att köra på i min filmanda och tittade på Hallströms film "The Hoax" (men ärligt talat så gillade jag den inte dirket). När filmen precis hade tagit slut fick jag ett grattissms från Marina och jag svarade och tackade.

Strax därefter kom Christoffer hem. Han lånade min dator en stund och bad mig sedan leta upp ett brev han hade skrivit till mig och gömt någonstans på datorn. Jag försökte använda mig av genvägen "Tidigare" men han tillät inte det utan ville istället se om jag var smart nog att hitta det ändå, vilket jag gjorde. Titeln på brevet var "Happy birthday my dear!" och innehållet var jättegulligt skrivet där han bland annat skrev vad jag skulle få i födelsedagspresent av honom: Medlems- och kursavgifter till dansskolan. Tack älsklingen min!

Sedan gick Ola online och vi chattade en stund om födelsagar, lumpen och ledagskapsutbildningar. (Han var impad över att jag hade lyckats komma ihåg saker han hade sagt om lumpen för över 10 år sedan! Hihi, det är ju det jag säger, jag kommer ihåg allt nästan!) Jag såg även att Maria, Frida och "Houston Maria" hade skickat grattishälsning till mig. "Houston Maria" hade även skickat en annan hälsning: Hon undrade ifall jag ville bli deras bröllopsfotograf eftersom hon var imponerad över mina bilder. Jag kan ärligt säga att jag blev rörd över denna förfrågan och jag tackade "ja" med stor vördnad. (Tror det är en av de finaste sakerna någon har frågat mig!)

Jag stängde ner datorn och jag och älsklingen smakade på tårtan medan vi låg och pratade i sängen. (Mumsig var den!) Christoffer tog sedan fram en vetenskapstidning och vi gjorde ett personlighetstest som grundade sig på nya studier. Enligt den studien (som var av medicin biologiska grunder), påstods det att det endast fanns fem st personlighetesaspekter som man antigen kunde ha låg, medium eller hög av och att dessa speglade ens hela personliget. Trots att vi inte har varit ihop länge kunde vi nästan exakt ränka ut varandras profiler på de olika skalorna innan vi läste varandras resultat och dom stäme dessutom bra överens med våra egna uppfattningar om oss själva . (En bra bekräftning kan jag tycka!)

Resten av natten låg vi och gosade och myste i sängen och hade det mer än trevligt. Vi pratade om personligheter, sex, självkännedom och självförtroende. Christoffer pratade en del om chefsutbildningen och var glad över att jag förstod vad han pratade om (hihi, klart Jeanna psykolog förstår). Vi släckte inte lampan förren klockan var efter två på natten och medan Chrisse somnade kände jag mig otroligt nära honom och väldigt älskad. Jag har aldrig förr somnat på min födelsedag med en sådan underbar känsla i kroppen. 

Jag är kvar uppe i Växjö. Egentligen skulle jag har åkt hem igår, men jag drog på mig en förkylning så jag orkade inte köra hem och idag har jag febrig mer eller mindre legat sovit hela dagen. (Jag har endast varit vaken några korta stunder till och från och då underhållit mig själv med lite bloggande.)

Idag, eller igår kanske jag ska skriva efttersom klockan har passerat tolvslaget, skulle jag egentlgien ha firat på Kastanienhof. Hade planerat att baka bröd och tillaga paella samt baka en chokladtårta som jag skulle ha bjudit mamma, Jamie och Cecilia på (Annicka var också bjuden men hon jobbade). Men så blev det alltså inte utan istället har jag legat nerbäddad själv i torpet. Som jag skrev innan steg Christoffer upp vid fem för att åka till Göteborg. Innan han åkte låg han och gosade en lång stund med mig och jag älskar när han gör så! Jag älskar att höra honom säga " Jag vill gosa en stund" och att han sedan kryper ner under täcket, dra mig tätt intill sig och lägger armarna runt mig samtidigt som han viskar "Jag älskar dig". Det får mig att smälta varenda gång! Det dröjde 1,5 timme efter det att han hade åkt innan han skickade dagens första sms till mig där han skrev att han redan saknade mig och att han älskade mig och jag får en härlig och varm känsla i kroppen varje gång jag läser sådana sms  från honom.

När han kom hem ikväll kändes det overkligt: Han hade kört runt och jobbat i halva södra Sverige (Göteborg, Borås och Alvesta) medan min dag hade känts ovanligt kort eftsom jag mer eller mindre hade sovit bort den. Felicia, Chrisses brorsdotter, fyllde två så vi var bjudna på kalas i Bergsnäs, men jag kände mig inte i tillstånd för att åka iväg vilket fick mig att känna dåligt samvete. Jag försökte få Chrisse att åka själv men han ville inte lämna mig ensam så han var bara iväg en liten sväng på kalaset innan han kom hem till mig igen. Han berättade om all den goda maten som hade funnits på kalaset, som dessutom var tillagad av en kock, och jag fick åter igen dåligt samvete för att han kom hem till mig istället för att äta där; Allt jag hade att erbjuda honom här hemma var tacos. (Tacos är gott men det är inget jämfört med maten som hade funnits att äta i Bergsnäs.) Efter att vi hade ätit gosade han åter igen med mig en stund innan han  behövde bege sig av till chefsutbildningen Sävsjö. Innan han stängde dörren sa han " Hej så, Sötis".

När Chrisse hade åkt upptäckte jag att jag hade användt upp x antal toalettrullar (för att snyta mig) under dagen och att jag nu var nere på den sista rullen som fanns hemma. Klockan var närmare 21.30 och för att överleva natten masade jag mig motvilligt iväg och körde till Hemköp för att köpa mer. Jag passade även på att inhandla en semla som ska bli dagens frukost imorgon tillsammans med varm choklad. (När jag var ung fick jag alltid välja frukost den 13 januari och jag fick önska mig precis vad jag ville. Jag valde alltid semla och varmchoklad. Jag har inte ätit det till frukost sedan jag gick på gymnasiet så jag tänkte att jag skulle passa på att vara nostalgisk.)

När jag kom hem igen var jag så orkeslös att jag la mig i sängen och tittade på en film. Jag tittade igenom Chrisses DVD-samlig och fastade för "American History X" som jag precis nu har avslutat. Jag har inte sett den filmen på många år och jag hade nästan glömt bort hur bra den är! Jag älskar filmer som berör en och som man inte kan sluta att tänka på och fundera kring efter det att man har stängt av den.  Manuset till American History X är lysande och liksa så är Edward Nortons rollprestation. (Ewdard är väl värd sin oscarsnomination för 1998 "bästa manliga huvudroll", men han förlorade till Roberto Benigni i "Life Is Beautiful" (vad heter den på Svenska "Livet är underbart"?). Life is Beautiful är föresten också en helt underbar film som i alla fall får mig att gråta. Speciellt i slutet när sonen, som inte har försått vad som har hänt på koncentrationslägret eftersom hans pappa har fått honom att tro att de leker en lek, ser pansarvagnarna och utbrister "Jag har vunnit!". Vad bra den filmen är!)



Resten av natten återstår det att se ifall jag kan få någon sömn: Mitt huvud känns väldigt tugnt och jag är fortfarande febrig. Jag var nyss inne på facebook och Martin hade skickat en hälsning till mig  (dagens första och jag blev faktiskt glad över att han kom ihåg mig!), Ceilia K. hade också skickat en hälsning (blev glad över att även hon kom ihåg mig) och Chrisse skickade precis ett "Jag älskar dig och sov gott" -sms. När jag lägger huvudet på kudden inatt kommer jag att somna glad över att det finns människor där ute som tycker om/älskar mig och som tänker på mig. Jag är tacksam och glad över detta faktum! Kramar till er alla!

God natt alla! Sleep tight and don´t let the bed buggs bite!

Jag vill säga tack till Maria B (aka "Houston Maria") för hennes beröm av mitt bröllopsfotot. Det värmer att bli uppskattad och få beröm för något som jag tycker om att göra!


Under vår promenad i gammla stan i Gdansk på nyårsafton, stötte vi på ett par som precis hade gift sig.

Jag har blivit utmanad av Maria: 

4 saker som hände igår..

1. Jag hade en lång sovmorgon ihop med älsklingen.
2. Vi åt frukost på sängen.
3. Jag var och köpte nya skor och lyckades trilla i affären (skorna var visst ihopsatta, jag försökte ta ett steg med dom och pladask föll jag eftersom jag inte kom någonstans)
4. Jag ringde Jamie och låsades vara Gud. (Vi brukar leka olika karaktärer i telefonen, ibland är vi tex araber och pratar "arabiska" med varandra och ibland kan vi tex vara anala och högdragna adelsmän från England m.m. Hihi, joda, vi är fullt normala om ni undrar!)

 

4 saker jag ser fram emot..

1. Att Chrisse ska komma hem från jobbet och gosa med mig.
2. Tacos (vilket är dagens kvällsmat, mums).
3. AC/DC konserten i februari
4. Musikfestivalen i Barcelona.

Jag utmanar Lisa, Emma och Marina.

Jag befinner mig i en märklig situation, en situation som jag känner att jag vill dela med mig av för jag har aldrig förr varit med om något liknande.

Jag skulle klassa mig själv som en öppen och social människa och jag skulle vilja påstå att jag kan umgås med alla sorts människor oberoende av nationell härkost, läggning och samhällsklass. Jag är inte blyg och jag är heller inte rädd för att träffa nya människor.  (Men jag ska ärligt erkänna att jag var blyg när jag var yngre och jag tyckte det var jobbigt att träffa nytt folk- Jag gillade tex inte att åka på en fest om jag inte kände någon, men jag är inte alls sådan längre.) Men för första gången har jag nu en kompis i mitt liv som jag inte riktigt har vetat hur jag ska förhålla mig till!

Christoffer är fortfarande god vän med sitt ex. (den tjejen som han senast var ihop med innan mig).  De umgås, de pratar i telefon osv. Jag är inte svartsjuk (så det är inte det som är problemet) men, jag har inte riktigt vetat hur mitt förhällningssätt till henne ska vara. Jag har aldrig förr haft ett förhållande med någon som fortfarande har umgåtts med sitt ex och jag ska ärligt erkänna att det i början var en märklig känsla. -För finns det en gräns för vad hon och jag tex kan prata om? Finns det något som vi tex inte borde prata med varandra om? Jag vet inte...

Nu i helgen har jag träffat henne både igår och i fredags och vi pratade en del på tu man hand. Hihi, hon hjälpte mig ganska snabbt med att få klarthet i mina funderingar för hon började prata med mig om både sex och förhållande.


Helena, Chrisses ex. som är en halvgalen tjej som bjuder på sig själv.

I ungefär två månaders tid, har jag räknat Växjö som hemma. Igår kom jag på att ingen utav er vet hur vi bor här uppe, så det kanske är på tiden att ni fick veta det?

Varken jag eller Christoffer är personen som trivs i lägenhet, snarare tvärt om: Vi hade fått panik av att bo i lägenhet! (Jag har bott i lägenhet i cirka 1,5 år av min liv och oj vad jobbigt jag tyckte att det va!) På samma sätt gäller det att bo i städer; Vi gillar det inte alls! Tanken på att bo i ett bostadsområde, men små tomter (allt under 1500 m2 är små tomter i min mening) och där husen ligger tätt brevid varandra får det att krypa i kroppen på mig! -Jag hade inte klarar av det!

Christoffer och jag är "landetmänniskor". Vi trivs på landet och det är så vi vill bo och det är där vi vill att våra barn ska växa upp (där de kan springa runt och leka fritt i skogar och på ängar sov). Det samma gäller tycke och smak om bostadshus, vi vill båda bo i ett gammalt och charimigt hus.


Torpet, dvs "hemma", precis utanför Vaxjö. Det är hit jag snart ska flytta och bo ett tag medan jag och älsklingen letar efter något eget.


Utsikten på baksidan av huset.


Vi har inte använt denna ännu, men till våren kommer vi nog sitta här och mysa.


Framsidan på torpet, ut mot vägen.

Så börja min sista dag som XXXXXXXXXXX. Hm, från och med imorgon kan jag titulera mig som något (lite märkbart) högre. Shit pommes frites! - Jag kan knappt förstå det!

Min dag började med att Christoffer steg upp vid 05.00 för att köra till Göteborg och jobba. Innan han åkte kröp han ner jämte mig i sängen igen för att "han ville ligga och gosa och hålla om mig en stund". Under färdens gång till Göteborg har han skickat jättegulliga sms till mig (jag blir riktigt rörd utav dom).

Älsklingen min, jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna dig, men jag tackar Gud för att du finns i mitt liv!

Jag läster en frågespalt nyligen där en kvinna ställde en fråga till en professor i svenska. Hennes femåriga dotter hade ställt frågan "Vad är det för skillnad mellan vän och kompis?" och hon bad nu professorn om hjälp med en förklaring eftersom hon själv inte visste svaret. Professorn svarade att det inte fanns någon skillnad språkligt sätt utan att det var upp till var och en att bedöma.

Är det någon mer än jag som tycker att det är en skillnad på vän och kompis? För mig är kompis ytligare än vän och en kopmis behöver i mitt tycke inte alltid vara valt av en själv, tex "klasskompis". En vän för mig är å andra sidan är någon som står en nära.

Jag skulle vilja påstå att jag har många kompisar i min omgivning men bara några utav dessa skulle jag vilja kalla min vän. Men de vänner jag har håller jag nära och jag upskattar dom (och jag hoppas att ni som jag anser som mina vänner även vet att jag känner så för er!).

Jag anser att en av de finaste sakerna man kan ge någon är att ge av sin tid.
Det värsta som man å andra sidan kan göra mot en annan person är att ignorera henne/honom. (Ah, tänker ni och håller inte med...det är ju tex mycket värre att tex misshandla någon. Svaret på den frågan psykologiskt sätt är nej. Ignorerar man någon är man inte värd någonting, man är inte ens värd att bli uppmärksammad. Men om man tex blir misshandlad är det i alla fall någon som lägger märke till en och anser att det är värt att lägga ner tid på en även om det så är av negativ börd.)

Mitt ex kallade mig förr i tiden för "sambandscentralen" för att jag ofta ringde runt och för att jag donade och hade mig, men det har jag nu slutat upp med när det gäller flertalet av mina kompisar.  - Inte för att jag på något sätt är sur eller arg på dom, inte alls (för det är jag verkligen inte) utan anledningen har med att göra att jag kände att jag inte fick något tillbaka. (Som sagt, jag har slutat upp med att var snäll "på ett dumt sätt").

- Förr ringde jag kompisar som aldirg själv ringde upp mig. Dom har jag slutat att ringa till eftersom de uppenbarligen anser att jag inte är värd att ring upp.
- Förr kunde jag fråga kompisar och de ville åka iväg och hitta på diverse saker, oftast sa de nej och de hörde heller aldrig av sig till mig och frågade liknade saker. Dom har jag slutat fråga.
- Förr bjöd jag hem kompisar titt som tätt men ingen har brytt sig eller orkat komma sedan det blev slut mellan mig och A så nu har jag skitit i det. (Ingen av mina kompisar har varit hemma hos mig sedan det blev slut med A, fastän i stort sätt alla har varit hembjudna under denna tiden.) Jag vet att du har hört av dig Marina och velat komma, men när du har frågat har jag bara inte varit på humör, förlåt!
- Vissa kompisar har valt att struntat i mig så länge jag har varit singel, men när jag har varit ihop med någon har de helt plötsligt velat umgås igen. Dessa kompisar är inget jag tänker prioritera i första taget. (Passa det inte att umgås när jag är själv och kanske behöver det som mest, så behöver dom inte bry sig nu heller anser jag.)

Jag tänker inte lägga ner energi på folk som inte är villiga att göra detsamma på mig, så jag har slutat upp med det nu. Åter igen är jag varken arg eller sur över denna situationen! (Om jag är något, så är jag möjligtvis besviken.) Jag kan hantera att folk inte vill umgås eller ha kontakt med mig och jag är inte i behov utav att alla ska tycka om mig.  Men jag har nu slutat upp med att vara destruktivt snäll för när det kommer till kritan så gynnade det inte mig.



 

Av statistiken att bedömma har jag många besökare varje dag på min blogg. Flertalet utav mina besökare känner jag till men det är fortfarande många som jag inte har koll på. Vare sig jag vet vilka ni är eller inte, förvånas jag lite över bristen på åsikter hos er, i alla fall åsikter som ni väljer att inte uttrycka! - Tycker eller tänker ni inget? (Jag vet att några utav er inte vill ge er till känna och inte erkänna för mig att ni har "koll" på mig, men ändå...) Till alla er som tycker till vill jag hur som helst säga ett stort tack!

Som ni vet är jag full av åsikter och jag har alltid varit en sådan människa. Jag är ingen person som vänder kappan efter vinden (jag ogillar sådana människor) och jag är heller ingen person som har problem med att stå för det jag tycker och tänker.  Som ni även vet har jag valt att uttrycka mycket av mina åsikter här på min blogg! För att nämna några har jag beskrivit att jag inte tycker om människor som köper "skit" på avbetalning, att jag har flertalet folk i min omgivning som jag betraktar som att inte vara i bra förhållanden och att många par runtomkring mig har lite sex och att jag tycker att tjejer är naiva som tror att deras killar är nöjda med det. Mitt syfte med dessa åsikter har inte varit att på något sätt försöka trycka ner folk runt omkring mig och är det så att några utav er har uppfattat det på det viset ber jag om ursäkt!

Jag tycker om att filosofera, betrakta och att analysera och resultaten av dessa uttrycker jag gärna.

Jag gillar killar som har gjort lumpen! Jag har fått för mig att killar som har gjort lumpen är mer mogna och manliga, i alla fall är flertalet av de killar som jag känner det! (Detta är min personliga åsikt och inget vetenskapligt bevisat.)  Jag vet inte hur många killar som jag har träffat på som inte har gjort lumpen och som i mitt tycke hade behövt åka ut i skogen och "skärpa till sig".



Min älskling låg 10 månader på regementet IB12 i Eksjö, samt del av utbildningen på IB16 i Halmstad. Han ryckte in som robotgruppschef, men fick ändrad tjänst till Bärgnings/rep grupp. (Den grupp som ligger bakom frontlinjen och bärgar bort de skadade fordonen och gör lättare reparationer.) Hur som helst är jag glad över att han har varit ute i skogen och lekt krig. Även om jag (självklart) är i mot krig, anser jag ändå att det finns mycket att lära i lumpen.
(Ola, visst är det något särskillt med killar som har pysslat med pansarvagnar, hihi!)

Ola, vännen, jag tänker på två saker när jag tänke på lumpen och dig:
- Din kommentar om att Niklas såg så rolig ut när jag körde pansarvagnen eftersom han var så lång.
- Att du ansåg att killarna i ditt kompani inte kunde elda i kaminen (i tältet).
...titta vilket minne jag har! ;o)

Jag fick några kloka ord tillskickade från Petra...

Var vänligare än nödvändigt mot alla du möter som kämpar för någonting.
En skarp tunga kan skada din egen hals.
Om du önskar att dina drömmar skall gå i uppfyllelse får du inte sova för länge.
Tänk på alla dina goda sidor du har, där ditt ansiktsuttryck kanske är det viktigaste.
Det bästa sättet att få nya vänner på är att vara en själv.
Glädjen i ditt liv påverkas av kvalitén i dina tankar.
Den tyngsta saken du kan bära på är oviljan.
En sak du kan ge och stadigt hålla - är ditt ord.
Du ljuger mest när du ljuger för dig själv.
Om du saknar modet att starta något, är du redan stoppad.
En sak du inte kan få tillbaka är spilld tid.
Idéer förverkligas inte om du inte gör något med dom.
Ditt sinne är som en fallskärm - fungerar bara när den är öppen.
Jakten efter lycka är en jakt som pågår hela livet.
Det är aldrig för sent att bli det som du kanske kunde ha blivit.
Livet är för kort för att vakna upp och vara avundsjuk. Ingen har sagt att livet är lätt, men att det är värt att leva.
Vänner är som ballonger, när man släpper dom får man kanske inte dom tillbaka.
Det händer att vi både har det jobbigt och problem med våra liv,  så vi inte upptäcker i tid att livet flyger ifrån oss.
Ibland är vi så upptagna av vem som har rätt eller fel, vilket innebär att vi ofta glömmer vad som är rätt eller fel.
Vi förstår inte alltid vad riktig vänskap betyder, förrän det är för sent.

Någon har vid ett tillfälle kallat mig för agnostiker, men jag håller inte med! En agnostiker är någon som kommit fram till att man aldrig kan veta om det finns en Gud eller ej och därför heller inte söker kunskap om eller en form av kontakt med Gud som resultat. -Det är inte jag! Jag tror på en Gud och jag söker för jämnan förståelse och kunskap om "Gud" samt att jag eftersträvar kontakt. Jag skulle nog istället kalla mig för "sökande".

Nu tänker ni: "Vad är det hon skriver? Är hon troende?" och så sätter ni mig i en form att kristet fack i era sinnen! Och varför gör ni det? Jo, pga kulturgeografin! Av samma anledningn skulle jag påstå att flertalet utav er inte är troende, pga kulturgeografin! Hur kommer det sig att ingen utav er är troende hinduer eller judar, jo för att vi är födda i ett protestantiskt samhälle; Ett ptotestantiskt samhälle där allt mindre människor är icke troende eftersom det är det som mer eller mindre är "tradition" (eller jag kanske till och med ska kalla det för normen) i detta landet.

Sverige är det mest sekulära landet i världen, och det ska jag ärligt talat erkänna att jag är glad för. Kyrka och stat bör i mitt tycke vara åtskillda för att kunna uppnå den frihet som jag anser att människor bör få ha! Till följd skulle jag även vilja påstå att vårt sekulära samhälle även har orsakat att en stor del av det svenska folket är ateister. Visst, många utav oss tillhör Svenska Kyrkan, men hur många utav oss skulle kalla oss troende i kristen meningen! Inte jag i alla fall. (Fast jag ska ärligt erkänna att jag röstade på KD i senaste valet, men det var pga det var det partiet jag känne stämmde mest överens med mina egna tankar och åsikter även jag jag till fullo inte håller med om hela deras partiprogram.)

Ibland när jag ha diskutioner men människor kan jag förvånas över den avsaknaden av intresse för religion som verkar finnas hos de flesta jag har samtalat med (i alla fall här i Sverige). Jag kan inte riktigt greppa hur man inte vill veta eller hur man inte vill försöka söka efter ett svar? Eller okej, sett utifrån ett psykologiskt perspektiv kan jag väl förstå det men jag har nog i ärlighetens namn lite svårt att acceptera den faktan! Generellt sätt hävdar människor som är ateister att människor som har en tro, har denna för att kunna leva och se en mening med livet. Jag menar att ateisker använder sig av precis samma sak; det tjäna samma syfte i deras liv. -De slipper att tro på något och att eftersträva allt vad det innebär.

Jag har inte en tro för att kunna se en mening med livet, eller okej, det där kanske är en definitionsfråga. -Behöver jag en tro? Nej, egentligen skulle jag vilja påstå att jag inte gör de, jag behöver inte en tro för att kunna leva. Men jag har en tro för att kunna föklara vad som händer i mitt liv, för att kunna söka svar på mina känslor osv. För mycket "egendomligt" har hänt i mitt liv för att jag skulle kuna välja att inte söka ett svar.

Ni som har känt mig länge vet att jag alltid har varit intresserad utav religion, filosofi och psykologi och att jag läser så mycket jag kan om dessa ämnen och försöker sätta mig in i dom. Grunden för detta intresse skulle jag vilja hävda är mitt Gudssökande. Jag vill lära mig, jag vill ta till mig så mycket information som jag bara kan, begrunda och betrakta och sedan kunna dra mina slutsatser så att jag hittar mina svar.

Är jag kristen? - Nej, inte i en biblisk bemärkelse! Jag erkänner att det har funnits en historisk person vid namn Jesus och jag erkänner en stor del av texterna om honom, men jag har många problem med kristendomen (men de tänker jag inte gå in på här). Jag vet inte vad jag ska kalla min religion för men till er som har läst böckerna "Samtal med Gud" och alla de andra böcker som har skrivits med samma budskap vet vart ni har mig! De böckerna är min bibel!

Har ni inte läst böckerna skulle jag vilja säga att delar av samma buskap kan ses i filmen "Powder" (finns även som bok). Den filmen får mig att tappa andan, den är så vacker! (Jag vet att du har sett den filmen, Nane, och att du tycker likadant. Fast, det var väldigt många år sedan vi diskuterade den filmen iofs.) "Powder" är en film jag önskar att jag hade skrivit manus till och hade jag gjort det hade jag varit stolt.

Jag ska ärligt erkänna att jag till 100% inte är helt säker på min tro, men söker fortfarande svar på vissa frågor. Men jag vet i alla fall åt vilket håll jag lutar och jag skulle vilja påstå att jag är rätt säker på min sak.

Till er som läser det här, ni får mer än gärna kommentera och tycka till.

"Grattis" säger jag till "Stockholms Markus" (en av Christoffers chaufförer) som vinner dagens pris i konstigast matkombination: Filmjölk och Bullens pilsnerkorv.

I got things to do
Places to be
And people to see

Folk får gärna kommentera det jag skriver, jag har inga som heslt problem med det! Hade jag haft något att dölja eller om jag av någon anledning inte kunde hantera kommentarer hade jag dels lösenordsskyddat min blogg och dels lagt spärr på kommentarerna så att jag var tvungen att godkänna dom innan de publiceras. -Men så är alltså inte fallet! Det är helt okej med mig att ta både ris och ros från människor, jag kan hantera det! (Åter igen, jag har inte så dålig självkänsla att det inte skulle vara okej.)

Väjer ni att kommentera det jag skriver ska ni veta två saker:

1. Va inte så jävla fega att ni är anonyma, ni förlorar min respekt medetsamma då! Ha ni något att säga så står för det!

2. Kommentera inte något ni inte förstår! I mina ögon framstår ni då lika osmarta som människor som röstar på ett parti som de egentlgien inte till fullo vet vad det står för.

...annars är ni mer än välkommna att tycka till om det jag skriver!

När jag är hemma älskar jag att gå runt i pyjamas! Så fort jag har varit iväg och kommer hem, är det första jag gör att byta om till någon form av pyjamas. Jag älskar det!

Hade ni kommit hem till mig objuden och knackat på dörren, hade jag tveklöst öppnat iklädd...en pyjamas.

För att få ett förhållande att fungera, anser jag att det finns flera saker som parterna måsta vara lika på. Bland annat när det gäller om man är social eller ej, syn på barnuppfostran, religion osv. Men den viktigaste punkten skulle jag nog anse röra sig om  pengar. Jag har inte läst undersökningar som gjorts i Sverige, men i USA så är bråk om pengar en av de två vanligaste orsakerna till skillsmässor. Jag är glad över att ha hittat en likasinnad även på denna punkten.

Vad jag nu skriver är en subjektiv bedömning, det är mina personliga åsikter och inget annat.

Jag ogillar starkt folk som köper saker på avbetalning! Jag kan bara inte med det! Har man inte råd att köpa saker kontant, anser jag i min mening att man ska ge f-a-n i att köpa det! Med andra ord, att handla på avbetalning imponerar inte på mig utan orsakar raka motsatsen! (Det finns två saker som jag anser är okej att inte köpa kontant och det är hus och bilar. Jag har aldrig i hela mitt liv köpt något på avbetalning bortsett från mitt hus. Jag undvek till och med att ta studielån.)

Detsamma gäller folk som hela tiden ska köpa nytt "skit", prylar hit och dit som sedan gör att det inte har något på sparkontot. Jag klarar inte av sådant heller! Jag hade dessutom fått fnatt om jag jämt och ständigt hade tvingats att leva på marginalerna! Jag uppskattar tex mycket hellre att kunna ta en spontan resa, så som jag och Christoffer gjorde under nyår, och kunna ha pengar till sådant.

Hade jag varit tillsammans med en kille som jämt och stämdigt ville ha nya prylar, och då skulle ta dessa på avbetalning, hade jag fått spader!  Tack älsklingen min för att du inte är sådan!

Jag har egentligen aldrig varit intresserad av sport! Visst kan jag ibland titta, om det tex är VM i hocky eller fotboll och Sverige spelar, men skulle jag missa det jämrar jag mig inte!

Fast, det är lite roligt...för egentligen var jag bra på sport när jag växte upp. Jag gillade gympan och gjorde bra ifrån mig där (om jag får säga det själv).

Kommer ni tjejer (dvs. fd klasskamrater) ihåg att jag och Tessan vann guldmedalj till vår klass i stafett när vi gick i 5:an? Det var något skolmästerskap och jag och Tessan blev uttagna tillsammans med tre stycken i Mörrum och fick åka iväg och tävla, och minskäl, vin vann! Vi fem tjejer fick stå högst upp på prispallen och ta emot våra guldmedaljer! (Kommer ni ihåg den där videon som Egon filmade på vår klass och skickade till Gun, där vi alla skulle presentera oss? Egon var och filmade mitt och Tessans stafettlopp som han la in innan jag och Tessan presenterade oss. Hihi, titta vad jag minns.)

Kommer ni ihåg uttagningen till mjölkkannan i 6:an? I kula skulle två tjejer och två killar ställa upp från varje klass och från Svängsta var det jag, Johanna, Martin och Andreas. -Kommer ni ihåg vilket total utklassning vi gjorde i kula mot den andra klasserna? Poängmässigt låg tvåan bra mycket under oss! Det var riktigt komiskt! (Jag var rätt starkt, utan att skryta, när jag växte upp och Johanna var ju ännu värre!) Kommer ni håg hur hela uttagningen till mjökkannan slutade? -Inför sista grenan, som var stafett, låg våran klass rätt bra till, men under stafetten tappade Tessan stafettpinnen så vi kom sist... Jaja, vad är en bal på slottet?

Kommer ihåg att jag var glad över att ha en 5:an i redskapsgymnastik, gillade det som tusan! Älskade basket, handboll och vollyboll också! Men det fanns två saker på Norrevång som jag inte gillade: Terrängrundan och hinderbanan! -De var jobbiga!

Oj, vad jag längtar till att Guitar Hero Metallica släpps!!!

Ni vet väl vid det här laget var ni har mig och Christoffer...

När vi var i Polen var jag och Chrisse inne i en Sexshop! Som sagt, vi är inte pryda på något sätt och vi är båda öppensinnade, men...i affären fanns rikrigt skumma saker! Hm, jag vet inte riktigt vad man skulle ha allt till! Visst, flera av sakerna hade jag kunnat tänka mig att köpa, men vissa vart helt galna! Hihi, det hade varit roligt att de vilka som köper de sakerna. Hur som heslt så gick vi runt i affären en bra slund och tittade på allt och skrattade. Där fanns balnd annat uppblåsbara gladiotordockor för bögsex, Vaginaatrapp med texten "warm, lifelike pussy" och rumpatrapp med texten "nice, tight ass".

Man kunde inte utanför butiken tydlige se att det var en sexshop efter som skyltfönstrena var pyntade med skyltdockor i underkläder. Medan jag och Christoffer strövade omkring i affären, kom en medelålders dam i minkpäls in genom dörren, tittade sig och kring och halvskrek något på Polska och gick ut igen. (Och jag som tänka när jag säg henne: "Oj, ska hon handla här. Skenet kan bedra!)" Hon verkade helt förskräckt!

Samma sak hände med en barnfamilj där en dotter på uppskattningsvis 7 år kom in genom dörren först. Mamman tittade sig omkring och drog sedan snabbt med sig dottern ut igen. (Och jag tänkt när jag säg dom komma in: "Oj da, i Polen är man visst väldigt öppna med sin sexualitet med sina barn!")

Vi fick oss många skatt i den affären.

Jag har ju glömt att visa vad jag bland annat fick i julklapp av Christoffer. En jättefin, stor, gammaldags väggklocka! Han hade sett den och tänkt att "detta är Jeanna" och skaffat den till mig. Och han hade rätt, det är jag och jag blev jätteglad för den! Tack för att du bryr dig, älsklingen, och tack för att du lägger ner tid på att känna mig, så att du vet "vad som är Jeanna".

Jag är ingen "märkesbög". Jag skiter fullständigt i vilka märken mina kläder, skor och väskor är! Slå länge jag gillar kläderna jag har på mig och de är bekväva köper jag hellre fyra st billiga tröjor på HM än en dyrare för samma pris i en dyrare affär. (Jag har inte så dålig självkänsla att jag behöver hävda mig med dyra saker!) Så länge saker inte är skit (vilket det tyvärr ofta är när det är billigt), handlar jag hellre billigt än dyrt.

När jag, mamma, Jamie och Cecilia åkte från Washington till Kalifornien i maj 2006, presenterade jag Jamie och Cecilia för Walmart och jäkla vad vi handlade!  Det finns mycket att välja på där och allt är billigt!

Hihi, bland annat köpte jag ett par enkla ,röda, hägklackade skor i en affär i Oregon som Cecilia gillade. Hon köpte dom inte i den första affären vi var inne i, men ångrade sig senare och var inne i varenda Walmart vi kom till därefter. Till slut tittade hon dom i Kalifornien och blev jättegald. (När hon inte första hittade skorna hade jag tänkt att ge henne mina i födelsedagspresent.) Jag gillade samma skor så mycket att jag köpte dom i rött, svart, vitt och rosa. (De kostade bara 8,98 dollra per par plus moms så det var som hittat.)

Nu har Jamie och Cissi varit i USA två gånger efter det. Sist bad jag Jamie handla T-shirt till mig på Walmart. Jag älskar dom de ha där, färgglada med häftiga tryck! Jamie kom hem med fyra stycket till mig. Jippi!

Tack, min älskling, för alla meddelanden du skickade på msn och min mobil inatt! Jag såg dom nu när jag vaknade på morgonen! (För en gångs skull somnade jag vid 01:30-tiden igår och sov hela natten).

Allt jag kan säga är: Detsamma! Detsamma, min älskling!!!! Fan vad jag älskar dig och fan vad jag saknar dig!

Jag får säga grattis till Jamie och Lukas som från och med nu heter Hallenstjerna i efternamn och inte Håkansson.

Till er som inte vet, heter vår gård "Hallen" och jag och Jamie har alltid sagt att vi skulle byta namn till Hallengård. Jamie tänke passa på nu när Lukas föddes men fick avslag på Hallengård eftersom det redan var upptaget. Istället blev det Hallenstjerna. Hihi, jag ska kalla dig "Sir Hallenstjerna" hädanefter, käre Lillstrumpa. ;o) (Jag kan skapa en sköld till dig om du vill!)

Hm, nu är frågan...ska jag med ta det namnet, eller ska jag vänta på att få heta Lindqvist? ;o) Lillebror och Älsklingen, vad tycker ni?


Jag kan anordna en dubbning, Herr Hallenstjerna, så att du blir en "Sir" om det behagar? Christogger har ett svärd vi kan använda i sådana fall!

Min kära lilla Mu verkar tycka om min plastgran.

Jag har TV:n på i bakgrunden medan jag går runt och pysslar. Just nu visas "My super sweet 16". Jag har sett den showen ett flertalet gånger innan och varje gång vill jag bara skrika! -Vilka jäkliga, ytliga bitchar tjerna är! Hade någon utav dom varit min dotter hade jag givit henne en örfil tror jag! Jag hade hur som helst inte låtit henne styra och ställa så som dom gör och jag hade inte tillåtit sådana fester, hur mycket pengar jag än hade haft!

Jag vill bara skrika när jag ser det programmet! Aaaahhh!!!

Jag har tänkt mycket på pappa på senare tiden, speciellt efter det att Lukas föddes. Vill därför lägga upp lite bilder på honom så som jag mindes honom mest.


Jag är uppvuxen med att ofta höra pappa sepela. Tränade han inte hemma hos oss med "Da Capo" så kunde han ibland gå runt och spela dragspel eller sätta sig en stund vid pianot. Musik har alltid varit en stod del av pappas liv.


När pappa inte jobbade eller spelade med Da Capo var han ofta i skogen. Jag älskade att se honom komma hem, smutsig ioch med håret alldeles lockigt (det stod på alla håll och kanter) och han doftade skog.


Pappa tyckte även om att resa. Här sitter han på stranden i Sunny Beach.

Jag vet inte vad ni alla har för inställningar till livet/döden, om ni tror på en form av Gud eller om ni tror på ett liv efter döden, men ni vet alla vad jag tror på...

Ibörjan, efter det att pappa dog, hade han mycket kontakt med mig men det har ebbat ut allt mer. Nu brukar jag som mest känna hans närhet när jag är väldigt ledsen och nere. Jag vet att Jamie även har känt hans närhet till och från. Förra året kände Jamie bland annat hans närhet hemma i Kastanienhof, och Jamie flyttade då bort sin väska från sängen så att pappa skulle kunna sätta sig ner...

Pappa och jag hade egentligen ett enda stort bråk medan han var i livet. Det var den dagen jag kom hem och hade tatuerat in en fjäril på ankeln. Oj, vad arg han blev! Men enda sedan han dog har jag fått fjärilar tillskickade mig och jag är övertygad om att det är pappa. Den dagen han dog tex låg det en död fjäril vid min huvudkudde. -Jag har faktiskt sparat den och har den i en glasburk.

Ofta när jag är ledsen brukar det komma en massa fjärilar till mig. I sommras/höstas var det väldigt mycket fjärilar runt mig och jag kände alltid ett lugn så fort dom kom. Jag fick en känsla av att slappna av och att allt skulle ordna sig, att jag inte skulle vara ledsen. Fjärilarna började till och med landa på mig.


Jag har aldrig förr haft så mycket fjärilar runt mig som jag hade förra året och de började som sagt till och med att landa på mig.

En morgon slutet av augusti satt jag och drack kaffe på altanen. Jag mådde pest och visste inte hur allt skulle reda ut sig när två fjärilar kom och började cirkulera runt mig. Jag fick en känsla i kroppen av "Lugn dottern min, allt kommer att reda ut sig. Du kommer snart att vara lycklig igen". Jag är övertygad om att det var pappa och jag förtod inte alls vad han menade för just då kunde jag inte förstå hur det skulle gå till. Men han hade rätt, jag blev väldigt lycklig efter ett tag...

Det har gått åt en hel del ved för min del de senaste dagarna när det har varit så kallt! Burr, jag gillar inte alls snö och kyla!
Jag är hur som heslt glad över att jag inte värmer mitt hus med el, för då hade jag säkerligen blivit ruinerad! Tack snälla mamma och Jamie för att ni hjälpte mig att kapa och klyva ved i början på hösten! Jag älskar er!

Bortsett från den ekonomiska faktorn, anser jag även att elda med ved i en kamin har hög mysfaktor! Det är mysigt att se och höra elden samt att det blir så skön värme i huset. Gissa om jag myser om kvällarna?

Igår var vi alla bjudna på middag i Davaremåla. Det blev god mat och dryck och mycket skratt! Jag fick även för första gången träffa min nästkusin Hannas dotter Ebba, så söt hon var!

Det händer ofta att jag och Christoffer tänker på samma saker samtidigt eller att en utav oss säger något som den andra precis hade tänkt att säga. Exempelvis satt vi både en kväll i London och och jag säger en kommentar om att Jack The Ripper hade härjat i dom kvateren och då hade Christoffer precis tänkt samma sak. -Sådan händer oss ofta!
Det händer även ofta att vi skickar sms till varandra samtidigt eller att jag står och håller mobilen i handen och ska just skicka något till Christoffer när han skickar till mig precis som jag ska börja skriva sms:et.

Men idag hände det mest konstiga. Vi skickar en länk till youtub till varandra med två sekunders mellanrum och när vi kollar på länken är det exakt samma länk som vi har skickat tillvarandra! EXAKT SAMMA! -En länk till en Lindy Hop tävling i USA 2006! (Och vi hade INTE ens diskuterat detta, dvs det var INTE så att vi båda satt och letade efter klipp!) Av alla jädra klipp som finns på youtub lyckas vi samtidigt skicka samma. Vad är oddsen för det egentlgien?

Nog allt är Christoffer och jag soultmates!

Som liten såg jag filmen "Trollkaren från Oz" och jag blev helt förtrollad i rubin skorna som Dorothy bar! Jag tyckte dom var så vackra och jag har själv velat ha ett par sådana ändå sedan dess!



I filmen är det skorna som gör att Dorothy kommer hem igen till Kansan från Oz. Genom att säta på dig dom och slå hälarna mot varandra samtidigt som hon sa "There is no place like home" kom Dorothy hem. Jag var så faschinerad av skorna att jag själv provade på samma sak; Jag tog ett par röda, högklackade skor från mamma och gick iväg en bit hemifån, satte på mig skorna och slog hälana mot varandra samtidigt som jag lite tafatt sa "borta bra men hemma bäst", men inte förflyttade jag mig hem. -Jag var helt övertygad om att det hade med att skorna inte var rubinklädda som var orsaken till misslyckandet.

Men nu äntligen har jag fått mig ett par "ruby slippers" och en barndomsdröm har gått i uppfyllelse. Jag hittade ett par i Polen som jag inte kunde motstå att köpa.

Idag när jag var hemma hos mamma ringde hennes granne in och undrade ifall mamma hade skraffat grisar, eftersom det sprang runt två stycker i trädgården. Mamma och jag gick ut och tittade och mycket riktigt, det sprang runt två stycken tama grisar på gräsmattan...


Först stod dom och tittade försiktigt innan de kom fram och "nosade" på mig.


Denna grisen fick mig att tänka på "Babe".


Så söta så...

Jag fick nyligen en pik från Lillstrumpan om att han ansåg att han borde ha varit med på min lista som en av de mest beresta! -Du har rätt käre lillebror! Jag får väl gottgöra dig nu!

Vi har båda varit i följande länder:
Norge, Finland, Danmark, Polen, Tyskland, Österike, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Turkiet, England, Usa, Kanada (Ontario), Thailand, Indien, Venezuela och Brasilien.

Vi har båda varit i följande stater i Usa:
New York, New Jersey, Pennsylvania, Nort Carolina, South Carolina, Virginia, Maryland, Tennessee, Florida, Whasington, Oregon, Kalifornien och D.C.

Vi har båda mellanlandet i följande länder:
Förenade Arab Emiraten, Bahrain, Ryssland och New Found Land (Kanada).

Länder Jamie varit i som jag inte har:
Grekland, Cypern och Bahamas.

Amerikanska stater Jamie har varit i som jag inte har:
Nevada, Georgia, Louisiana, Arizona.

Länder jag har varit i som Jamie inte har:
Holland, Belgien, Frankrike, Spanien, Italien, Bulgarien, Irland och Australien.

Amerikanska stater jag har varit i som Jamie inte har:
Texas, Arkansas och Colorado.

Åter igen har jag snott en lista från Marias sida.

1. Hur gammal är du om fem år? 36 (om man räknar att jag fyller år nästa vecka)
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Har varit ensam hemma idag men ska på fest ikväll och då blir det: Christoffer, Mamma, Gunnar, Jamie, Cecilia, Lukas, Conny, Ulrika, Hanna, Mikael, Ebba, Stefan och Mona. 
3. Hur lång är du? 164 cm över havet.
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Robin Hood (dubbad till polska, hihi).
5. Vem ringde du senast? Christoffer.
6. Vem ringde dig senast? Mamma.
7. Hur löd det senaste sms:et du fick? "Ring EuroVoice du har 2 nya meddelanden."
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa, det är mer personligt.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Mamma och pappa var gifta när pappa dog.
10. När såg du senast din mamma? I går kväll.
11. Vilken ögonfärg har du? Blågrön.
12. När vaknade du i dag? 10:00
13. Vilken är din favoritjulsång? Wham - Last Christmas eller O helga natt.
14. Vilken är din favoritplats? I armarna på Christoffer.
15. Vilken plats föredrar du minst? Iskalla platser.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? På ladet utanför Växjö i ett gammalt hus.
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Spöken och att djävulen skulle komma och ta mig om natten.
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Farfar (i går kväll).
19. Hur stor är din säng? Jag har en dubbelsäng.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar .
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Beror på, oftast med trosor på men ibland naken ihop med Christoffer.
22. Hur många kuddar har du i sängen? 4 stycken.
23. Hur många landskap har du bott i? En i Sverige (plus två stater i USA och en region i Spanien).
24. Vilka städer har du bott i? Karlshamn, Barcelona, Johnson City, Houston och halvtomhalv Växjö.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Jag är inte så ofta barfota (endast under sommaren) så jag antar strumpor, kanske? Fast helst barfota...
.26. Är du social? Jajemensan!
27. Vilken är din favoritglass? Ben `n` Jerrys Chokladglass med Brownies och Fudge.
28. Vilken är din favoritefterrätt? Hm, någon typ av chokladefterrätt. 
29. Tycker du om kinamat? Oh, ja!.
30. Tycker du om kaffe? Ja.
31. Vad dricker du till frukost? Kaffe latte.
32. Sover du på någon särskild sida? I sängen? I så fall brukar jag sova på höger sidan i sängen om Christoffer ligger jämte mig. Annars gillar jag mest att sova på magen.
33. Kan du spela poker? Visst kan jag det. Är uppvuxen med att spela Chicago och spekar nu en del Texas Hold´em (fast jag är inte så bra som Lillstrumpan)
34. Tycker du om att mysa/kela? Oh ja!
35. Är du en beroende människa? Har nog tyvärr en lite lätt beroendepersonlighet.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Japp, en tjej jag jobbade ihop med innan. Annars är Orlando Bloom född samma dag som mig (fast han är ett år äldre).
37. Vill du ha barn? Verkligen! Ser fram emot den dagen jag och Christoffer har gjort barn! (Jag riktigt ryser i kroppen av välbehag av den tanken!)
38. Kan du några andra språk än svenska? Jag har pluggat engelska, tyska, spanska, franska och latin. Men jag är bara flytande på engelska, förstår tyska hyffsat och kan förstå lite spanska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, en gång för två år sedan då farbror doktorn trodde att jag hade fått en propp i lungan och han skickade mig på röntgen sent på kvällen till Karlskrona.
40. Föredrar du havet eller en bassäng? Var jag tvungen att välja tror jag att det hade blivit bassäng (annars gillar jag sjöar)
41. Vad spenderar du helst pengar på? Mina nära och kära. Till mig själv lägger jag pengar på hemmet och resor.
42. Äger du dyrbara smycken? Vad är dyrbart? Jag äger i alla fall flertalet smycken med äkta pärlor och diamanter.
43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? So you think you kan dance.
44. Kan du rulla med tungan? Ja.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Tja, nu när farfar har börjat bli senil är han väldigt rolig!
46. Sover du med gosedjur? Bara Christoffer (men jag hade sängen full med naller som liten).
47. Vad har du för ringsignal? Någon hemsk enformig sak. Måste byta!
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Massor! Snälla mamma har sparat mycket!
49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? Jag har en ceris scarft på mig om det räknas? Annars en påse på golvet.
50. Flirtar du mycket? Inte nu när jag har förhållande. Som singel gjorde jag det en del.
51. Kan du byta olja på bilen? Har aldrig provat faktiskt så vem vet om jag kan ;o)
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej.
53. Vilken var den senaste boken du läste? Vet inte vad den heter, men jag köpte en rolig sexbok till Christoffer i England som jag läste sist jag var uppe hos honom.
54. Läser du någon dagstidning? Inte i pappersform
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.
56. Dansar du i bilen? Jajemensan! Vilka moves jag kan göra där! ;o)
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? Gold
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? En adress till en av Christoffers kunder.
59. När var du i kyrkan senast? 2 januari (en gammal kyrka i Polen).
60. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Hade ingen där tyvärr.
61. Hur länge har du campat som längst i ett tält? 1 natt tror jag.

På en förfest i november satt jag och några tjejkompisar och pratade om bröllop och kläder. Dels om kläder man ska ha på sig när man ska gå på bröllop och dels om kläder man ska ha på sig när man själv gifter sig.

Alla tjejerna kom överens om att de aldrig skulle tvinga på sin blivande man kläder han inte egentligen hade velat ha på sig eller känt sig bekväm i när de ska gifta sig. De flesta tyckte även att mannen i fråga skulle få ha på sig vad han själv vill den dagen. Jag kan väl på denna punkten hålla med, så längre klädförslaget inte är helt galet (och vad som är galet i det fallet är subjektivt, jag vet).

Några av mina vänner tyckte även att det var fel med klädkoder på bröllop, att gästerna ska få dyka upp i vilka kläder de känner sig bekväma i. (Kommentaren syftade dels en att vissa pojkvänner inte känner sig bekväma i tex kostym.) Personligen håller jag inte med på denna punkten (så vidare att önskemålen är rimliga). Jag anser att den dagen man gifter sig, är en speciell dag i ens liv (och man har förmodligen lagt ner mycket tid och pengar på att anordna det) och har man önskemål om hur gästerna ska klä sig tycker jag att det inte finns något som heslt fel i det och de bör uppnås. Jag fick även kommentaren om att den dagen jag gifter mig skulle de minskäl få klä upp sig! Jag svarade inte på den kommentaren för jag vet att alla tror att jag kommer att ha klädkod "mörk kostym" alt. "högtidsdräkt".

Mina vänner, så här är det: Jag tycker att ett bröllop ska spegla personerna som gifter sig. Att man ska ha kläder, musik, mat, dekorationer osv som speglar brudparet. Nu vet jag att jag förmodligen kommer att förvåna er (men gör jag det så känner ni mig som sagt inte) men jag hade gärna haft ett tema på mitt bröllop (om jag nu kommer att ha ett bröllopfest vill säga, hihi). Nu när jag har hittat en likasinnad, hade jag gärna haft ett dans och musik tema, tex "East Coast Swing" (eller någon annan genre).


East Coast Swing stil

Den dagen jag gifter mig hade jag velat ha Brians Setzer som liveband på mitt bröllop!



Jag misstänker att de flesta utav er inte känner till honom och hans band:
http://www.youtube.com/watch?v=TjNgkl5tuBc&feature=related

(Hihi, undra hur många jag förvånande med den kommentaren? Men jag har alltid gillar sådan musik (gissa varför) och jag tycker han är väldigt bra! Och blev ni förvånande...så känner ni inte mig det minsta!)

Jag och Christoffer satt i eftermiddags och tittade på danskurser i Växjö. Vi kan redan båda två bugga, men  vi dansar i olika stilar och tänkte att vi nu skulle lära oss en gemensam stil. (Hihi, de första gångerna vi buggade hade jag lite svårt att hänga med honom men de senaste gångerna har det gått mycket bättre.)

Hur som helst, när jag satt där och tittade på Jivers och Dansklubben Swings kursutbud blev jag lycklig inombords! - När jag flyttar till Växjö kommer jag att kunna dansa allt jag någonsin har velat dansa! De kursutbuden som finns däruppe finns inte alls här nere! De har bland annat kurser i "tio dans"! (Gissa hur mycket jag myste när jag såg det!)

Finns det något jag ångrar så är det att jag och Jamie aldrig började tävlingsdansa i tiodans.
Nu undrar ni: "Varför just Jamie?".
1. För att han är bra på att dansa och bra på att föra
2. Jag är säker på att vi hade passat bra ihop som ett danspar.
3. Han är min bror och vi hade kunnat träna mycket och vara råärliga mot varandra.

Nu skiter jag fullständigt i vad ni tycker om det jag nu skriver, men hade jag och Jamie börjat träna och tävla i tiodans som unga är jag helt övertygad om att han och jag hade blivit jäkligt bra! Shit, jag tror inte ni inser hur mycket jag ångrar att vi aldrig gjorde det! -Skulle klassa det som ett av de största misstagen i mitt liv! 
(Hihi, nu har ju jag inte frågat min bror ifall han hade kunnat tänka sig att tävlingsdansa med mig som ung...jag bara antar att han skulle ha gjort det!)

Hur som helst, nybörjarkurser i tiodans börjar till våren igen och jag kan meddela att fröken Jeanna ska anmäla sig! Nu får jag nöja mig med Bugg, Kubansk Salsa och Boggi Woggie (jag tror att jag kan få med mig Christoffer på det sista för det fanns inga kurser i Jive eller Lindy Hop).

TACK Gud för att du gav mig en pojkevän som både kan och tycker om att dansa!



Föresten. Christoffer visade mig idag att VM i bugg, Boggi Woggie och Lindy Hop ska hållas i Växjö i Oktober. Jippi!

En liten smakbit av det som hände på nyår:

Några av dom vi satt brevid under nyårsmiddagen var ett kompispar, Andreas och Roger. De visade sig båda vara födda ´78 och kom från Stockholm och Uppsala och hade hållt ihop sedan lumpen. Andreas hade en del gemensamt med Christoffer så det föll sig narturligt att de pratade en hel del medan jag och Roger började prata mycket om resor eftersom vi båda hade rest mycket.

En stund in i middagen började Andreas antyda till mig vilken toppenkille Christoffer var och att jag hade tur som hade hittat honom och dessa komplimanger ökade allt mer under kvällens gång. Senare framkom det att Andreas var homosexuell (jag trodde att han först skämtade med det visade sig sedan vara sant). Roger, när vi senare på kvällen rökte i baren (ja, jag feströkte faktiskt), förklarade för mig att han trodde att han höll på att bli kär med mig men att han insåg att han inte hade ens chans mot Christoffer. (Roger förklarade även sin kärlek till mig för en av de äldre männen vid vårt bord, den stackars mannen visste inte vart han skulle ta vägen, hihi.)

Två dagar senare, när vi satt och drack öl på båten hem, slog Andreas och Roger fast att jag och Christoffer var perfekta för varandra, att vi var ett perfekt par! - Andreas, som kunde killar, utsåg Christoffer till en toppenkille och Roger, som kunde tjejer, och utsåg mig till en toppentjej; Vi passade perfekt ihop.

Ingen dålig komplimang! Det värmer i kroppen att få sådant bekräftat av andra människor.

Bättre sent än aldrig...här kommer vad som hände på Kastanienhof på annandagen.

Jag och Chrisse hade huset för oss själva och passade på att sova länge (och att göra lite annat med för den delen). På eftermiddagen stack vi tillsammans med Jamie och Cissi till antikaffären i Gungvala och strosade runt. Jag och Chrisse köpte två tavlor, en vas, en ytterkruka och två sett med glas.

Framåt kvällen åt vi alla middag på Kastanienhof och mammas "kompis" Gunnar gjorde oss sällskap. Senare förflyttade vi "ungdomar" oss till källaren där vi tittade på körslaget, drack öl och cider och hade det trevligt. Framåt halv elva åkte Jamie, Cecilia och Lukas hem och strax därefter åkte mamma och Gunnar hem till honom och jag och Chrisse var åter igen ensama hemma. Vi tittade en stud på Countrygalan och när den slutade beslutade vi oss för att titta på film. Eftersom mammas DVD-samling är ytterst begränsad, letade jag fram våra gamla VHS-band och vi beslutade oss för att titta på "Swingkids". (Jösses, vet inte när jag höll en VHS i min hand senast!) 



Swingkids är en film som jag tycker om! Den innehåller bra musik, underbar dans och en bra historia som utspelar sig under andra världskriget i Tyskland. (Insåg än mer under filmen, när jag och Christoffer pratade om handlingen, hur smart den pojken är!) Efter filmen gick vi och la oss men låg och pratade i flera timmar, vi somnade inte förren vid halv sex-tiden på morgonen. Jag bekände en sak för Chrisse, något som jag gått och våndats över sedan vi blev tillsammans, men det visade sig att han hade känt till min bekänelse hela tiden. ;o) Hihi, och här har jag gått runt sedan i början på november och velat berätta om Linda... Nu har jag inga mer sklett i garderoben i alla fall!

Mina vänner, fröken Håkansson är hemma igen i Växjö!

Resan har varit bra och jag och Christoffer hade en av de mest annorlunda och roliga nyårsaftonar som vi någonsin har haft! Jösses, hihi, vi fick oss många goda skratt den kvällen! (Men information om nyår och resan i sig kommer jag att skriva om lite senare när jag har mer tid!) Men jag kan säga så här: Stundtals kändes hela nyårskvällen surealistisk!
(Kan föresten även nämna att jag har pratat både engelska, spanska och italienska under nyår!)

Hur var era nyår? Vad hittade ni alla på?