Dumpad... Det hade alltså hänt något?
Jag vet fortfarande inte vad som har hänt?
Vad som har fått dig att ändra sig så här helt plötsligt?
Jag har inte fått några svar av dig... Det enda du har sagt är att du inte vet vad du vill längre.
Att du har börjat tvivla.
Att du inte ser en framtid för oss, att du inte kan få oss två att gå ihop längre.
Att du inte längre älskar mig.
Men varför? Vad har hänt?
Hur kan du på ett par dagar går fram ätt älska mig och att säga att du inte vill förlora mig till det här?
Du har bett mig flytta ihop med dig... Jag har hållit på som en dåre under hela min semester för att göra mitt hus redo för försäljning (för att flytta in till dig)... Några veckor till och jag hade kanske inte haft ett hus att bo i längre...
Jag förstår inte! Jag gör verkligen inte det! Jag önskar att du hade kunnat ge mig ett riktigt svar, men du väljer tydligen inte att göra det, och för det ogillar jag dig skarpt!
Är jag inte ens värd en förklaring?
Är jag inte ens värd att försöka lösa och fixa det som nu tydligen har blivit fel?
Du tycker inte det...
Ja, jag är sårad! Jag är ledsen, mina ögon är röda av gråt och jag är arg! Jag vet att det inte är ditt problem, att jag känner så här...men, vad f-a-n!
Jag trodde att jag äntligen hade hittat "han" i mitt liv. Han som jag skulle dela mitt liv med och bilda familj med.
Jag älskade dig!
Var tog alla "parkompisar" vägen?
Sedan i slutet av september förra året (2007) har jag undrat vad mina så kallade "parkompisar" tog vägen.
Hm, konstigt det där...så fort jag blev signel var jag tydligen inte längre önskvärd att umgås med. Då, när jag behövde mina kompisar som mest, förblev jag ensam...
"Kompispar" (dvs. par som jag om min f.d. hade umgåtts med) slutade höra av sig. De ringde inte, de ville inte längre komma och hälsa på mig (själv), jag blev inte längre inbjuden till fester/middagar osv.
Ingen utav dessa har ens varit och hälsa på hemma hos mig under min tid som singel!
Under denna tiden har jag bjudit hem dessa par till mig, men oftast har de inte kunnat komma. Jag har även frågat flertalet av paren ifall vi ska hitta på diverse aktiviteter, men se, jag har alltid fått ett "nej" till svar...
Men ett utav paren har faktiskt tackat "ja" till fika två söndagar under denna perioden. Men båda gångerna har jag ett par timmar innan avtalat tid fått ett sms där det har stått att de inte orkat komma. (Tack föresten för att ni tog er tiden till att ringa och ge ett personligt besked istället för ett sms! Och tack för att ni hörde av er i god tid så att jag inte stod där med nybakat fika i onödan!).
Så träffade jag en ny kille för tre månader sedan, och titta vad händer? Helt plötsligt ska man börja umgås igen! Interesant det där!
Mina så kallade kompisar...så här är det:
Ni fanns inte där för mig! När jag behövde er som mest ville ni inte vara min vän. Det förblev tyst och jag förblev ensam.
Så säg mig; Vad får er att tro att jag nu helt plötsligt ska lägga tid på er igen?
Missförstå mig inte , jag är inte arg eller på något sätt bitter! Men nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner, och det är uppenbarligen inte ni.
Var är du? Har det hänt något?
Var är du?
Varför går det inte att få tag på dig?
Har jag gjort något? (Inte för att jag tror det, för jag kan inte för mitt liv komma på vad det skulle vara i så fall?)
Du brukar annars vara bra på att höra av dig (telefonsamtal eller sms) om jag har försökt få tag på dig, men det har aldrig gått så här långt tid utan att jag har hört ett ljud ifrån dig...
Funderar... Undrar...
Man kan få krupp för mindre...
Onsdag 16:13...
Okej, hade jag själv gått med på att ha jouren för logistik denna veckan hade det väl varit en sak, men nu har jag blivit tilldelad den av min chef. Telefonen den har ringt, och ringt och ringt... Jag har ibland fått fnatt eftersom en del saker inte har varit sådant som jag har kunnat lösa hemifrån. Som tex. nu...nu är jag här igen på jobbet för fjärde gången under min två veckors semester! Inringd...igen!
Man kan få krupp för mindre, alltså!
Men vad F-A-N, jobb igen!
Hm, detta är nästan inte sant! Man skulle kunna tro att jag inte har något liv. Klockan är 20.00 och jag är återigen på jobbet, trots att jag egentligen har semester!
Jag har bara två veckors semester (alla andra på avdelningen har tre eller fyra veckor). Denna veckan, som är min andra semestervecka, har jag telefonjouren för logistik (det är bara jag och min chef som har telefonjour under semestern). Idag kl. 16:00 ringde en av kunderna och ville ha avrop flyttade. - Med andra ord fick jag snällt lägga mina målargrejor åt sidan och åka hit, så här sitter jag nu en kväll för tredje gånger under min semester!
Det tråkigaste är att jag egentligen skulle ha åkt och tittat på "Mama Mia"på utomhusbio nu ikväll tillsammans med min mamma och hennes kompisar. Något som jag tyvärr inte hinner till nu :o( Skit med!
En lördagsnatt på jobbet
Det är lördagskväll/natt (när går egentligen kväll över till natt?) och jag sitter på jobbet och kör in Volvoplaner!
Va? Vad är det för fel på mig egentligen, som sitter här på jobbet när jag kan vara ute och ha kul med mina vänner?
Okej, detta är förmodligen sista helgen som jag kommer att behöva jobba på ett bra tag (annars har jag nu jobbar elva helger i sträck!), men ändå... Alternativet hade varit att jag hade kommit hit i fyra timmar imorgon (söndag), eftersom planerna måste vara inlästa tills på måndagmorgon. Men, Fröken Duktig (läs jag), håller på att renovera huset så jag hinner inte komma hit alls imorgon = Jag måste vara här nu ikväll/natt.
Jösses, så vuxet att ta sitt jobb på så stort allvar, att man struntar i att gå ut och roa sig en lördagskväll med sina kompisar. Detta borde jag få en massa vuxenpoäng för!
Jag har varit här sedan 20:30 (Blä!), men jag håller på med min sista plan nu så jag kan snart åka hem...
Klockan 23:36.
Sista planen är inläst! Nu ska jag hem till min pojke (läs Kristoffer) och gosa!
