Rådande tillstånd: På bättrings väg?
Idag är min tredje dag som sjukskriven. Måste medge att det känns otroligt skönt att slippa ha jobbet att tänka på! Så många timmar som jag har lagt där sedan i maj är helt otroligt! All den press, stress och långa dagar som jobbet har orsakat känns nu skönt att slippa ett tag. Jag behövde verkligen det här! Tror att jag verkligen annars hade kunnat bli körd i totala botten.
I tre dagar har jag nu gjort absolut ingenting! Jag menar det, inte ett skit har jag gjort. Mina dagar har bestått av att dansa, titta lite på TV, sitta vid datorn, prata med kompisar i telefon och spela lite guitar hero. Känns skönt att bara ta dagen som den kommer. Imorgon får jag se om jag har ork att ta tag i huset, renoveringen är inte på långa vägar färdig! Jag har fortfarande de två rum kvar att göra färdigt som jag började på under min semester.
När det gäller K så känns det en aningens lite bättre, men jag skulle ljuga för er om jag sa att det kändes bra. Igår accepterade jag att han aldrig mer kommer att vara "min", det var svårt men det finns inget annat att göra än att gilla läget. När jag körde hem från mammas igår körde jag inte genom Mörrum för att undvika köra förbi hans hus. Idag när jag körde till Karlshamn körde jag inte heller genom Mörrum. Duktig flicka! Jag har inte skickat några sms till honom och jag har heller inte ringt. Vi sa att vi skulle förbi vänner och träffas som sådana, men jag känner nu att jag behöver undvika honom ett tag tills de värsta känslorna har lagt sig. Tänkte först ringa honom och höra och vi skulle hitta på något på fredag eftersom jag inte hade några planer då, men ångrade mig och ringde Annicka istället så nu ska hon bli min "fredagsdate". Hur som helst så har jag beslutat mig för att jag inte alls ska höra av mig till honom denna veckan!
Idag när jag loggade in på Facebook stod det på gårdagens "notifications": "K and X are now friends". (X = ett tjejnamn jag inte vill skriva här.) När jag såg det slutade mitt hjärta slå för ett ögonblick och jag kände hur en klump i magen började att forma sig. Jaha, så han har alltså redan börjat spana, det känns ju inte så kul. Men...till min glädje upptäckte jag sedan att det inte var "min" K utan en annan killkompis vid samma namn. Det var inte han. Jag pustade ut och jag kände hur klumpen försvann igen. Fan med att jag reagerade så! Jag vet ju att han förr eller senare kommer att träffa en ny. Jag hoppas bara att det ska dröja ett tag tills jag har börjat komma över honom.
I tre dagar har jag nu gjort absolut ingenting! Jag menar det, inte ett skit har jag gjort. Mina dagar har bestått av att dansa, titta lite på TV, sitta vid datorn, prata med kompisar i telefon och spela lite guitar hero. Känns skönt att bara ta dagen som den kommer. Imorgon får jag se om jag har ork att ta tag i huset, renoveringen är inte på långa vägar färdig! Jag har fortfarande de två rum kvar att göra färdigt som jag började på under min semester.
När det gäller K så känns det en aningens lite bättre, men jag skulle ljuga för er om jag sa att det kändes bra. Igår accepterade jag att han aldrig mer kommer att vara "min", det var svårt men det finns inget annat att göra än att gilla läget. När jag körde hem från mammas igår körde jag inte genom Mörrum för att undvika köra förbi hans hus. Idag när jag körde till Karlshamn körde jag inte heller genom Mörrum. Duktig flicka! Jag har inte skickat några sms till honom och jag har heller inte ringt. Vi sa att vi skulle förbi vänner och träffas som sådana, men jag känner nu att jag behöver undvika honom ett tag tills de värsta känslorna har lagt sig. Tänkte först ringa honom och höra och vi skulle hitta på något på fredag eftersom jag inte hade några planer då, men ångrade mig och ringde Annicka istället så nu ska hon bli min "fredagsdate". Hur som helst så har jag beslutat mig för att jag inte alls ska höra av mig till honom denna veckan!
Idag när jag loggade in på Facebook stod det på gårdagens "notifications": "K and X are now friends". (X = ett tjejnamn jag inte vill skriva här.) När jag såg det slutade mitt hjärta slå för ett ögonblick och jag kände hur en klump i magen började att forma sig. Jaha, så han har alltså redan börjat spana, det känns ju inte så kul. Men...till min glädje upptäckte jag sedan att det inte var "min" K utan en annan killkompis vid samma namn. Det var inte han. Jag pustade ut och jag kände hur klumpen försvann igen. Fan med att jag reagerade så! Jag vet ju att han förr eller senare kommer att träffa en ny. Jag hoppas bara att det ska dröja ett tag tills jag har börjat komma över honom.
Äldst bland "småflickor", men ändå roligt!
Okej, så igär började jag att dansa igen!
Först en 1,5 timmei street och därefter 1 timme heavy metal. (Hm, var lite skeptisk till det där med heavy metal, hur f-a-n dansar man heavy metal? Jag tänker mest på headbanging när jag tänker på heavy metal. Det visade sig sedan vare av form att jazzdans som dansas väldigt snabbt till heavy metal musik.)
När jag kom till dansstudion insåg jag snabbt att jag utan tvekan skulle vara äldst på stället. Båda dansgrupperna bestod av tjejer som gick på gymnasiet och dansläraren var en 19-årig tjej. I en av pauserna fick jag frågan av läraren: "Var kommer du ifrån, känner inte igen dig?" Jag förklarade att jag kom från Karlshamn men att jag nu bodde utanför Sölvesborg. "Jaha, okej...Hur gammal är du?" Jag drog lite på svaret, men svarade sedan 30. "Va, är du 30?" Jag log lite försiktigt till svar och sa: "Jo, jag är 30!"
Jag kände mig något utanför i de unga tjejernas duskutioner och tanken över att vara glad att man inte var så ung igen dök upp i huvudet. (Var jag också sådan egentligen när jag var i den åldern? Det känns så avlägset!) Det pratade om hur de skulle ta sig till olika ställen (ingen hade ju körkort), hur de skulle fixa sprit, det var historieprov m.m. och prat om att de inte hade pengar (tack gode gud att man nu har en lön och slipper att leva på fickpeng). Jag kunde ändå inte låta bli att le åt deras diskutioner och en del flashbacks dör upp i mitt huvud.
Även om jag kände mig något för gammal för dansgrupperna var det ändå väldigt roligt! Det gav en väldigt bra träning (var helt slut efter andra passet) och det kändes härligt att få dansa igen. Så fröken Jeanna ska stå ut med "skammen" att vara äldst och fortsätta i båda dansgrupperna.
Ikväll är det Cheerleading på schemat...hm...här kommer jag återigen utan tvekan att vara äldst!
Först en 1,5 timmei street och därefter 1 timme heavy metal. (Hm, var lite skeptisk till det där med heavy metal, hur f-a-n dansar man heavy metal? Jag tänker mest på headbanging när jag tänker på heavy metal. Det visade sig sedan vare av form att jazzdans som dansas väldigt snabbt till heavy metal musik.)
När jag kom till dansstudion insåg jag snabbt att jag utan tvekan skulle vara äldst på stället. Båda dansgrupperna bestod av tjejer som gick på gymnasiet och dansläraren var en 19-årig tjej. I en av pauserna fick jag frågan av läraren: "Var kommer du ifrån, känner inte igen dig?" Jag förklarade att jag kom från Karlshamn men att jag nu bodde utanför Sölvesborg. "Jaha, okej...Hur gammal är du?" Jag drog lite på svaret, men svarade sedan 30. "Va, är du 30?" Jag log lite försiktigt till svar och sa: "Jo, jag är 30!"
Jag kände mig något utanför i de unga tjejernas duskutioner och tanken över att vara glad att man inte var så ung igen dök upp i huvudet. (Var jag också sådan egentligen när jag var i den åldern? Det känns så avlägset!) Det pratade om hur de skulle ta sig till olika ställen (ingen hade ju körkort), hur de skulle fixa sprit, det var historieprov m.m. och prat om att de inte hade pengar (tack gode gud att man nu har en lön och slipper att leva på fickpeng). Jag kunde ändå inte låta bli att le åt deras diskutioner och en del flashbacks dör upp i mitt huvud.
Även om jag kände mig något för gammal för dansgrupperna var det ändå väldigt roligt! Det gav en väldigt bra träning (var helt slut efter andra passet) och det kändes härligt att få dansa igen. Så fröken Jeanna ska stå ut med "skammen" att vara äldst och fortsätta i båda dansgrupperna.
Ikväll är det Cheerleading på schemat...hm...här kommer jag återigen utan tvekan att vara äldst!
Dansvecka!
Jag älskar att dansa! Mitt största misstag i ivet är att jag inte har dansat mer! Jag ångrar att jag inte dansade mer som ung, att jag inte tog mer lektioner (jag är i stort sätt sjävlärd). Inte för att jag kanske hade velat bli en profesionell dansare, utan endast för att jag älskar det! När jag dansar är jag lycklig! Skulle vilja dö dansande!
Denna vecka är den veckan då dansskolarna i Sölvesborg börjar och jag har har anmält mig till allt som jag bara kan! Från och med nu ska det dansas utav bara fan!
Tisdagar:
17:30-19:00: Street dance (på Step by step)
19:00-20:00: Heavy Metal (på Step by step)
20:40-21:40: Vuxen street (på Dancezone)
Onsdagar:
18:00-19:30: Cheerleading (på Dancezone)
Torsdagar:
18:00-19:00: Feminine Vibe (på Step by step)
19:00-20:00: Afro (på Step by step)
Söndagar:
11:00-12:00: Dance mix (på Step by step)
Jag ska även om söndagskvällarna i Karlshamn börja bugga med en kille från jobbet (hihi, en 20-åring ute i produktionen) men anmälningarna till den lektionen har inte kommit ut ännu.
Om jag nu älskar att dansa och blir lycklig utav det... hm, undra om jag kommer att sväva på moln under den här terminen med ett sådant här dansprogram?
Denna vecka är den veckan då dansskolarna i Sölvesborg börjar och jag har har anmält mig till allt som jag bara kan! Från och med nu ska det dansas utav bara fan!
Tisdagar:
17:30-19:00: Street dance (på Step by step)
19:00-20:00: Heavy Metal (på Step by step)
20:40-21:40: Vuxen street (på Dancezone)
Onsdagar:
18:00-19:30: Cheerleading (på Dancezone)
Torsdagar:
18:00-19:00: Feminine Vibe (på Step by step)
19:00-20:00: Afro (på Step by step)
Söndagar:
11:00-12:00: Dance mix (på Step by step)
Jag ska även om söndagskvällarna i Karlshamn börja bugga med en kille från jobbet (hihi, en 20-åring ute i produktionen) men anmälningarna till den lektionen har inte kommit ut ännu.
Om jag nu älskar att dansa och blir lycklig utav det... hm, undra om jag kommer att sväva på moln under den här terminen med ett sådant här dansprogram?
Jag släpper dig fri nu...
Jag älskar dig, jag gör det! Jag har aldrig tidigare upplevt och känt det jag har gjort med dig, det är därför som jag har haft så svårt att släppa taget om dig nu, mitt hjärta! Du har varit mitt allt och du vet att jag hade gjort vad som helst för dig! Men nu när jag sitter här i skrivandets stund har jag accepterat att det är slut och att du aldrig mer kommer att vara "min" igen. Det smärtar, det gör verkligen ont, men jag har accepterat det och jag hoppas att du kommer att hitta någon som gör dig lika lycklig som du har gjort mig och att du kommer att känna för henne så som du har fått mig att känna inför dig! Jag släpper dig fri nu! (Jag vill egentligen inte, men jag vet att jag måste, både för din och för min skull!)
Mina vänner har ine förstått varför jag inte har släppt taget om dig, varför jag gick med på en "prövotid" med dig. Jag vet att de bara vill mig väl, att de inte vill att jag skulle bli sårad. Men jag står hellre ut med smärtat jag har känt ihop om att kanske få tillbaka dig än att förlora dig helt.
Jag har aldrig mått så bra ihop med någon!
Jag har aldrig trivts så bra ihop med någon!
Jag har aldrig känt mig så hel och "rätt" med någon!
Jag har aldrig förut känt mig så älskad!
Jag har aldrig förut känt mig så vacker!
Någon har aldrig rört vid med på det sätt som du har, aldrig någonsin.
Det har aldirg förut känts så rätt att bilda famil med någon. Att du skulle vara pappa till mina barn känns himelskt!
...det är därför! För att du är så underbar! För att du har fått mig att älska dig så mycket!
Det kommer att bli svärt att komma över dig och jag kan lova dig att det kommer att ta tid. Om jag ska vara ärlig vet jag inte hur de män jag träffar i framtiden ska kunna mäta sig med dig, du har lagt ribban högt!
Jag älskar dig så mycket, men jag släpper taget om dig nu!
Mina vänner har ine förstått varför jag inte har släppt taget om dig, varför jag gick med på en "prövotid" med dig. Jag vet att de bara vill mig väl, att de inte vill att jag skulle bli sårad. Men jag står hellre ut med smärtat jag har känt ihop om att kanske få tillbaka dig än att förlora dig helt.
Jag har aldrig mått så bra ihop med någon!
Jag har aldrig trivts så bra ihop med någon!
Jag har aldrig känt mig så hel och "rätt" med någon!
Jag har aldrig förut känt mig så älskad!
Jag har aldrig förut känt mig så vacker!
Någon har aldrig rört vid med på det sätt som du har, aldrig någonsin.
Det har aldirg förut känts så rätt att bilda famil med någon. Att du skulle vara pappa till mina barn känns himelskt!
...det är därför! För att du är så underbar! För att du har fått mig att älska dig så mycket!
Det kommer att bli svärt att komma över dig och jag kan lova dig att det kommer att ta tid. Om jag ska vara ärlig vet jag inte hur de män jag träffar i framtiden ska kunna mäta sig med dig, du har lagt ribban högt!
Jag älskar dig så mycket, men jag släpper taget om dig nu!
Vänner igen.
Jag träffaden K en stund igår...
Jag hade på måndagsmorgonen skickat ett sms till honom och bett om ursäkt för mitt beteende kvällen innan. (Han hade kvällen innan sagt att han tyckte så mycket om mig och att han ändå ville ha mig i sitt liv som vän och att han ville att vi skulle åka på REM ihop i alla fall, som vänner... Jag hade sagt nej och sagt att det inte skulle fungera.) I sms skrev jag att vi kunde försöka vara vänner och åka till Stockholm ihop om han ville det. Han svarade inte på sms:et.
När jag blev sjukskriven kände jag att jag ville berätta att det inte hade med honom att göra. Ville att han skulle veta att det inte var han som hade kört mig i botten och att det inte var därför som han inte såg mig på jobbet...
Jag träffade honom en stund på eftermiddagen. Han bad om ursäkt för att han inte hade svarat på sms:et eftersom han tyckte det var löjligt: Jag visste ju att han ville vara vän med mig och jag visste ju att han ville åka på konserten med mig. Jag förklarade för honom vad som hade hänt. Han blev orolig för mig och tyckte det var skönt att jag skulle frösöka må bättre igen och "hitta mig själv". Han bad om ursäkt för sitt beteende kvällen innan, att han hade verkat känslokall, men han hade bara slagit ifrån sig allt den kvällen eftersom det hade varit det lättaste.
Vi bestämde att vi skulle vara vänner i alla fall, båda tycker för mycket om varnandra för att inte försöka vara vänner. Vi beslutade han och jag åker på konserten ihop den 7:e september. Eftermidddagen avslutades med att jag fick en kram och vi lovavde varandra att allt gammalt är glömt.
Vi är vänner igen....
Jag hade på måndagsmorgonen skickat ett sms till honom och bett om ursäkt för mitt beteende kvällen innan. (Han hade kvällen innan sagt att han tyckte så mycket om mig och att han ändå ville ha mig i sitt liv som vän och att han ville att vi skulle åka på REM ihop i alla fall, som vänner... Jag hade sagt nej och sagt att det inte skulle fungera.) I sms skrev jag att vi kunde försöka vara vänner och åka till Stockholm ihop om han ville det. Han svarade inte på sms:et.
När jag blev sjukskriven kände jag att jag ville berätta att det inte hade med honom att göra. Ville att han skulle veta att det inte var han som hade kört mig i botten och att det inte var därför som han inte såg mig på jobbet...
Jag träffade honom en stund på eftermiddagen. Han bad om ursäkt för att han inte hade svarat på sms:et eftersom han tyckte det var löjligt: Jag visste ju att han ville vara vän med mig och jag visste ju att han ville åka på konserten med mig. Jag förklarade för honom vad som hade hänt. Han blev orolig för mig och tyckte det var skönt att jag skulle frösöka må bättre igen och "hitta mig själv". Han bad om ursäkt för sitt beteende kvällen innan, att han hade verkat känslokall, men han hade bara slagit ifrån sig allt den kvällen eftersom det hade varit det lättaste.
Vi bestämde att vi skulle vara vänner i alla fall, båda tycker för mycket om varnandra för att inte försöka vara vänner. Vi beslutade han och jag åker på konserten ihop den 7:e september. Eftermidddagen avslutades med att jag fick en kram och vi lovavde varandra att allt gammalt är glömt.
Vi är vänner igen....
Ringen...
Den 6:e juni, på nationaldagsfesten hemma hos K, förklarade K sina känslor för mig, hur mycket han älskade mig och hur mycket jag betydde för honom. Jag kände likadant och resultatet den kvällen blev att han flyttade över den diamantring jag hade på mitt högra ringfinger och satte på mitt vänstra, som en sorts trolovning. Jag har burit ringen på det fingren enda sedan dess. (Okej, jag tog av den i två dagar när han först dumpade mig, men jag satte tillbaka den på samma finger när vi bestämde att han skulle försöka hitta tillbaka till mig.)
I söndags, när han verkligen bestämde att det var slut och att det nu fick räcka, flyttade han tillbaka ringen och satten den på mitt högra ringfiner igen...
Behövber jag förklara för er hur detta kändes?
I söndags, när han verkligen bestämde att det var slut och att det nu fick räcka, flyttade han tillbaka ringen och satten den på mitt högra ringfiner igen...
Behövber jag förklara för er hur detta kändes?
Diagnos: Utmattningssyndrom
För några veckor sedan hamnade jag hos Fabror Doktorn. Anledningen till att jag hade uppsökt läkare var att jag under senare tiden hade upplevt så mycket stress på jobbet att jag nu hade svårt att sova. Jag behövde helt enkelt hjälp med sömnen och fick insomningstabletter tillsammans med varnande ord från läkaren att jag skulle lugna ner mig.
Igår, måndag, var jag på återbesök hos läkaren; Insomningstabletterna jag hade fått var slut och jag var där för att se om jag kunde få ett nytt paket (klarar nästan inte av att sova något alls utan dom). Jag var där för att få nya tabletter, men resultatet blev något helt annat: Läkaren sjukskrev mig med diagnosen "utmattningsyndom".
Läkaren var helt underbar! Han menade att sömnensvårigheterna var bara en symtom och han kunde inte som läkare ge mig nya tabletter när det egentligen inte var problemet. Problemet var att jag var sönderstressad och det var det som vi skulle försöka bota. Hjälpte han mig inte med detta nu trodde han att det snart skulle vara för sent. "Människor som har jobbat som du har gjort (sedan i början av maj då jag har jobbat 50-60 timmar i veckan, 6-7 dagar i veckan) klarar av att jobba så 2-6 månader och sedan bryter de ihop, kan gå in i den depression och det brukar ta upp till två år innan de är återställda." Så jag blev sjukskriven 100% i två veckor till att börja med. Jag ska dit i slutet av nästa veckan igen för att se ifall sjukskrivningen ska förlängas eller om jag kan börja jobba 50% igen. Läkaren menade också att han såg inslag av, eller början till , depression hos mig och föreskrev även tid hos kurator. -Jag ska dit klockan 10.00 imorgon.
Vet inte vad jag ska säga om allt det här: Var beredd på att köra på i 200 nu på jobbet med hjälpa av sömtabletter och samtidigt försöka komma över känslorna för K. I söndags kännde jag mig otroligt nere, deppig och stressad medan allt jag nu känner är ett sorts lugn. Äntligen ska jag kunna försöka koppla av, få tid för mig själv och försöka må bra igen! Jag behöver verkligen det här!
Mitt jobba har verkligen förändrat mig. Jag har jobbat så mycket! Jag har varit så trött och orkeslös! Mitt sociala liv har tagit stryk: Jag har ju jobbat varenda helgsedan i början av maj och under denna tiden har jag inte kunnat hänga med ut på fester osv eftersom jag skulle upp och köra till jobbet tidigt dagen efter. När jag väl har varit ledig har jag ändå känt stressen och jag har inte orkat hitta på någonting, bara suttit. Den senaste tiden har jag ibland fått ta ett gals rödvin på kvällen för att kunna koppla av (något som jag aldrig har gjort tidigare). Jag har börjat röka (hatar mig själv för det), rökningen har varit som en stressventil. Jag har blivit lättirriterad och inte varit mitt gamla vanliga glada jag. (Tycker synd om K som har fått stå ut med allt det här under denna tiden.)
Men nu, tack vara den underbara läkaren igår, kommer jag förmodligenatt börja må bättre igen och hitta tillbaka till mitt gammla vanliga jag. Känner början av en sorts glädje inom mig nu!
Igår, måndag, var jag på återbesök hos läkaren; Insomningstabletterna jag hade fått var slut och jag var där för att se om jag kunde få ett nytt paket (klarar nästan inte av att sova något alls utan dom). Jag var där för att få nya tabletter, men resultatet blev något helt annat: Läkaren sjukskrev mig med diagnosen "utmattningsyndom".
Läkaren var helt underbar! Han menade att sömnensvårigheterna var bara en symtom och han kunde inte som läkare ge mig nya tabletter när det egentligen inte var problemet. Problemet var att jag var sönderstressad och det var det som vi skulle försöka bota. Hjälpte han mig inte med detta nu trodde han att det snart skulle vara för sent. "Människor som har jobbat som du har gjort (sedan i början av maj då jag har jobbat 50-60 timmar i veckan, 6-7 dagar i veckan) klarar av att jobba så 2-6 månader och sedan bryter de ihop, kan gå in i den depression och det brukar ta upp till två år innan de är återställda." Så jag blev sjukskriven 100% i två veckor till att börja med. Jag ska dit i slutet av nästa veckan igen för att se ifall sjukskrivningen ska förlängas eller om jag kan börja jobba 50% igen. Läkaren menade också att han såg inslag av, eller början till , depression hos mig och föreskrev även tid hos kurator. -Jag ska dit klockan 10.00 imorgon.
Vet inte vad jag ska säga om allt det här: Var beredd på att köra på i 200 nu på jobbet med hjälpa av sömtabletter och samtidigt försöka komma över känslorna för K. I söndags kännde jag mig otroligt nere, deppig och stressad medan allt jag nu känner är ett sorts lugn. Äntligen ska jag kunna försöka koppla av, få tid för mig själv och försöka må bra igen! Jag behöver verkligen det här!
Mitt jobba har verkligen förändrat mig. Jag har jobbat så mycket! Jag har varit så trött och orkeslös! Mitt sociala liv har tagit stryk: Jag har ju jobbat varenda helgsedan i början av maj och under denna tiden har jag inte kunnat hänga med ut på fester osv eftersom jag skulle upp och köra till jobbet tidigt dagen efter. När jag väl har varit ledig har jag ändå känt stressen och jag har inte orkat hitta på någonting, bara suttit. Den senaste tiden har jag ibland fått ta ett gals rödvin på kvällen för att kunna koppla av (något som jag aldrig har gjort tidigare). Jag har börjat röka (hatar mig själv för det), rökningen har varit som en stressventil. Jag har blivit lättirriterad och inte varit mitt gamla vanliga glada jag. (Tycker synd om K som har fått stå ut med allt det här under denna tiden.)
Men nu, tack vara den underbara läkaren igår, kommer jag förmodligenatt börja må bättre igen och hitta tillbaka till mitt gammla vanliga jag. Känner början av en sorts glädje inom mig nu!
Det är helt slut nu! Helt jävla slut!
Ja sitter hemma hos mamma men en känsla av tomhet inom mig. Kom precis från K; Han gav mig just beskedet om att det är helt slut nu. Han älskar mig inte längre och han kommer inte att börja älska mig igen! Han vill inte fortsätta under de här veckorna fram till REM, det fick räcka nu, han ville inte mer....
Jag önskar att jag kunder hata honom, det hade varit så mycket lättare då, men det gör jag inte. Jag vet att han inte kan rå för hur han känner det, man kan inte styra över sina känslor... Men han har tagit musten ur mig med allt velande hit och dit! Han har fått mig att leva på hoppet!
I torsdagskväll när jag var hos honom var han hur gullig som helst och han gav mig tydliga signaler om att allt mer eller mindre skulle bli bra igen mellan oss. Så tydliga signaler (ord och handlingar) som han gav mig i torsdags har jag aldirg fått tidigare av honom under den här tiden; Jag var verkligen helt säker på allt skulle brli bra (jag trodde honom). I fredags var jag också hos honom, och även då fick jag positiva signaler av honom, även om de inte var lika tydliga som dagen innan. Jag har varit iväg hela helgen men vi kom överens om att vi skulle träffas när jag kom hem igen ikväll. Och nu har jag alltså varit där, hos honom...
För sista gången satt jag i hans soffa ihopkurad i hans famn.
För sista gången stod jag på hans veranda och rökte.
För sista gången lekte jag men Milo (hans hund).
För sista gången strövade jag runt i hans hus.
Allt var för sista gången ikväll...
Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner det. För en stund sedan var jag förkrossad och bara grät, nu utspelas sig mest en tomhet inom mig...vet inte hur jag ska ta mig igenom det här, hur jag ska ta mig ur denna smärta jag känner. Jag var helt säker på att han var "Han" med det stora H:et! Jag har aldrig upplevt tidigare det jag kände med honom och det han fick mig att känna! Har aldrig känt mig hel med någon tidigare och jag har aldrig känt mig så älskad förut! Fan med!
Vet inte hur jag ska överleva med att se honom på jobbet varje dag framöver! För att överleva morgondagen har jag redan nu ringt och sjukanmält mig (det kanske är fegt att göra så, men jag klarar bara inte av att se honom imorgon, jag kan bara inte det).
Jag har ett krossat hjärta just nu, det värket och jag håller på att förblöda... Jag vet att jag kommer att ta mig ur det här, att allt det jag känner nu kommer att gå över en dag. Även om jag innerst inne vet att det finns ett ljus i tunneln, ser jag det just nu inte....
Jag önskar att jag kunder hata honom, det hade varit så mycket lättare då, men det gör jag inte. Jag vet att han inte kan rå för hur han känner det, man kan inte styra över sina känslor... Men han har tagit musten ur mig med allt velande hit och dit! Han har fått mig att leva på hoppet!
I torsdagskväll när jag var hos honom var han hur gullig som helst och han gav mig tydliga signaler om att allt mer eller mindre skulle bli bra igen mellan oss. Så tydliga signaler (ord och handlingar) som han gav mig i torsdags har jag aldirg fått tidigare av honom under den här tiden; Jag var verkligen helt säker på allt skulle brli bra (jag trodde honom). I fredags var jag också hos honom, och även då fick jag positiva signaler av honom, även om de inte var lika tydliga som dagen innan. Jag har varit iväg hela helgen men vi kom överens om att vi skulle träffas när jag kom hem igen ikväll. Och nu har jag alltså varit där, hos honom...
För sista gången satt jag i hans soffa ihopkurad i hans famn.
För sista gången stod jag på hans veranda och rökte.
För sista gången lekte jag men Milo (hans hund).
För sista gången strövade jag runt i hans hus.
Allt var för sista gången ikväll...
Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner det. För en stund sedan var jag förkrossad och bara grät, nu utspelas sig mest en tomhet inom mig...vet inte hur jag ska ta mig igenom det här, hur jag ska ta mig ur denna smärta jag känner. Jag var helt säker på att han var "Han" med det stora H:et! Jag har aldrig upplevt tidigare det jag kände med honom och det han fick mig att känna! Har aldrig känt mig hel med någon tidigare och jag har aldrig känt mig så älskad förut! Fan med!
Vet inte hur jag ska överleva med att se honom på jobbet varje dag framöver! För att överleva morgondagen har jag redan nu ringt och sjukanmält mig (det kanske är fegt att göra så, men jag klarar bara inte av att se honom imorgon, jag kan bara inte det).
Jag har ett krossat hjärta just nu, det värket och jag håller på att förblöda... Jag vet att jag kommer att ta mig ur det här, att allt det jag känner nu kommer att gå över en dag. Även om jag innerst inne vet att det finns ett ljus i tunneln, ser jag det just nu inte....
1 år! - Var tog tiden vägen?
Igår hade jag varit anställd på mitt företag i ett år. För att "fira" köpte jag en chokladtårta på Lijlas konditori som jag bjöd mina kollegor på. En "Jag har jobbar här i ett år nu och ännu inte tagit livet av mig -tårta", kallade jag den för (min chef var på semester så han var inte här, för då hade jag kallat den för något annat). En av mina kollegor berättade att han mindes min första tid här och hur han hade sett hur skräcken lyste ur mina ögon (när jag hade insett vad jag hade givit mig in på) de första månaderna.
Jösses, vad ett år har gått snabbt! Hela hösten var jobbig och det kändes tungt och jobbigt innan jag kände att jag hade kommit in i allt. Men min min kollega har rätt, jag var mer eller mindre skräckslagen i början. Jag kom till mitt företag direkt från skolan (hade aldrig jobbat med logistik tidigare) och mitt första jobb blev som planerare inom bilindustrin - den tuffaste branchen som finns! (Jag säger er det - har man jobbat inom bilindustin kan man jobba var som helst, det kan inte bli tuffare eller värre!) Att jag har överlevt så här pass länge och ändå lyckats göra ett så bra jobb känner jag mig faktiskt stolt över.
När jag ser tillbaka inser jag hur väldigt mycket jag har lärt mig under den här tiden. Från att ha gått från absolut "noll" till det jag kan idag trodde jag aldrig var möjligt för ett år sedan. (Inte illa pinkat av en trähäst!) Vad som än händer framöver, känner jag att jag har skaffat mig en väldigt bra grund att stå på.
Hejsan, Jeanna var namnet och min titel är "Supply Chain Manager" ;o)
Upp och ner...igen...
Nu orkar jag snart inte med mer, det är så, så när nu! Mina känslor skiftar från stund till stund och det är så många turer hit och dit att jag snart totalt bryter ihop! Jag älskar honom, han är mitt hjärta, men han kan bara inte göra så här mot mig! Jag orkar inte.
I måndags natt somnade jag lugnt för första gången på två veckor! Jag sov hela natten; Jag grät mig inte till sömns och jag kände heller ingen oro! Allt var bara lugnt och skönt!
Dagen på jobbet kändes också betydligt bättre än vad det hade gjort dagen innan. Jobbet var lika stresigt som vanligt, men jag kände ingen oror och jag hade inga tårar som tryckte bakom ögonlocken. Allt var lugnt och sköt fram tills jag vid 15:30 tiden loggade in på Facebook för att skriva på K:s sida. Till min sorga upptäckte jag då att K under eftermidagen hade använt ett av Facebookprogrammen och flirtat med sex olka tjejer. "K just found a flirt" stod det sex gånger på hans historik. Jag kände hur klumpen i magen och ångesten åter kom krypande tillbaka.
Jag ringde honom och sa att jag behövde prata och vi kom överrens om att jag skulle köra förbi en runda efter jobbet. Runt 17:20 dök jag upp hos honom och med en tung sorg inom mig var jag var fast besluten att ge honom beskedet om att det nu fick vara nog, jag klarade inte av det här mer. Det bästa var bara att ge upp allt och hoppas på att man i alla fall skulle kunna förbi vänner (trots allt kommer vi ju att träffas på jobbet varje dag framöver och det hade känts jobbigt om man då inte kunde vara vänner). Men, åter igen blev det inte som jag hade tänkt mig...
Han bad om ursäkt och förklarade för mig att allt det där inte betydde något, att det bara var något som han hade gjort som en kul grej. Han hade helt enkelt haft tråkigt. Han hade inte insett att det kunde såra mig. Jag svarade med att han inte kunde göra så, att det sårade mig och ville han inte vara med mig under de här veckorna utan hitta någon ny så skulle han låta mig gå. Han tittade på mig och sa: "Jag ville inte att du ska gå." "Snälla, vill du inte det här så måste du låta mig gå", svarade jag. "Hörde du inte vad jag sa", sa han. "Jag vill inte att du ska gå. Förlåt. Jag ska inte göra så mer, jag slutar med det!"
Vi kom överens om att vi trots allt skulle försöka hitta tillbaka till varandra under de här veckorna fram till REM-konserten den 7 september och fungerade det inte fram till dess så skulle vi ialla fall försöka vara vänner.
Efter vårt samtal fick jag min första gitarlektion utav honom (har alltid velat lära mig spela gitar). Jag lärde mig spela "Lille katt" på hans elgitar. Den var enkel, bara trea accord: D, A7 och Em... Jag fick blodad tand ska nu leta fram en av pappas gammla gitarer hemma.
Hans mormor skulle komma på fika kl. 19:00 så jag gick en stund innan. Innan jag gick sa jag att jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig till honom. Jag vet att han (precis som jag) ibland vill vara själv, men samtidigt känner jag att tiden är knapp fram till den 7:e så jag ville träffa honom så mycket som möjligt. Till svar fick jag: "Det är inget som säger att det här tar slut efter REM-konserten, det vet vi ju inte ännu." En liten gnista tändes inom mig av de här orden och återigen lever jag nu på hoppet. Fan med!
I måndags natt somnade jag lugnt för första gången på två veckor! Jag sov hela natten; Jag grät mig inte till sömns och jag kände heller ingen oro! Allt var bara lugnt och skönt!
Dagen på jobbet kändes också betydligt bättre än vad det hade gjort dagen innan. Jobbet var lika stresigt som vanligt, men jag kände ingen oror och jag hade inga tårar som tryckte bakom ögonlocken. Allt var lugnt och sköt fram tills jag vid 15:30 tiden loggade in på Facebook för att skriva på K:s sida. Till min sorga upptäckte jag då att K under eftermidagen hade använt ett av Facebookprogrammen och flirtat med sex olka tjejer. "K just found a flirt" stod det sex gånger på hans historik. Jag kände hur klumpen i magen och ångesten åter kom krypande tillbaka.
Jag ringde honom och sa att jag behövde prata och vi kom överrens om att jag skulle köra förbi en runda efter jobbet. Runt 17:20 dök jag upp hos honom och med en tung sorg inom mig var jag var fast besluten att ge honom beskedet om att det nu fick vara nog, jag klarade inte av det här mer. Det bästa var bara att ge upp allt och hoppas på att man i alla fall skulle kunna förbi vänner (trots allt kommer vi ju att träffas på jobbet varje dag framöver och det hade känts jobbigt om man då inte kunde vara vänner). Men, åter igen blev det inte som jag hade tänkt mig...
Han bad om ursäkt och förklarade för mig att allt det där inte betydde något, att det bara var något som han hade gjort som en kul grej. Han hade helt enkelt haft tråkigt. Han hade inte insett att det kunde såra mig. Jag svarade med att han inte kunde göra så, att det sårade mig och ville han inte vara med mig under de här veckorna utan hitta någon ny så skulle han låta mig gå. Han tittade på mig och sa: "Jag ville inte att du ska gå." "Snälla, vill du inte det här så måste du låta mig gå", svarade jag. "Hörde du inte vad jag sa", sa han. "Jag vill inte att du ska gå. Förlåt. Jag ska inte göra så mer, jag slutar med det!"
Vi kom överens om att vi trots allt skulle försöka hitta tillbaka till varandra under de här veckorna fram till REM-konserten den 7 september och fungerade det inte fram till dess så skulle vi ialla fall försöka vara vänner.
Efter vårt samtal fick jag min första gitarlektion utav honom (har alltid velat lära mig spela gitar). Jag lärde mig spela "Lille katt" på hans elgitar. Den var enkel, bara trea accord: D, A7 och Em... Jag fick blodad tand ska nu leta fram en av pappas gammla gitarer hemma.
Hans mormor skulle komma på fika kl. 19:00 så jag gick en stund innan. Innan jag gick sa jag att jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig till honom. Jag vet att han (precis som jag) ibland vill vara själv, men samtidigt känner jag att tiden är knapp fram till den 7:e så jag ville träffa honom så mycket som möjligt. Till svar fick jag: "Det är inget som säger att det här tar slut efter REM-konserten, det vet vi ju inte ännu." En liten gnista tändes inom mig av de här orden och återigen lever jag nu på hoppet. Fan med!
Känslomässig bergochdalbana...
Efter att ha överlevt nattens hemska ångestattack vaknade jag något utmattad men en tung sten i min bröstkorg. Kände sorg och smärta och visste inte hur jag skulle överleva dagen på jobbet.
Dagen på jobbet blev stressig; Förutom mitt jobb skulle jag göra tre andra persones uppdrag (dom är på semester) samtidigt som jag blivit tilldelad att lära upp den nya kollegan som började jobba igår. Den stackarn (den nya kollegan alltså), jag for runt och härjade med diverse grejer med en puls på 200 och hade inte tid att sätta mig med honom fören klockan var 15:00.
Mådde dåligt hela dagen på jobbet! Mellan allt stress kände jag konstant att tårarna tryckte bakom ögonlocken och jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka dom.
Ringde K på dagen och sa att jag ville parata med honom senare på kvällen. Kände att jag inte orkade mer och jag tror att jag även har fått honom att må dåligt av allt det här! Kände att nu fick det räcka, jag håller på att bryta ihop! Det bästa var att släppa honom fri... Han var helt enkelt inte ämnad för mig! (Hur mycket jag än hade velat det.)
Kl. 21:00 körde jag med en tung sten i bröstet till K med ett fast beslut om att köra hem en stund senare med tårarna rinnande ner fån min kind över att ha släppt taget om honom. Men...det blev inte som jag hade tänkt mig....
När jag väl kom till K var han så glad och härlig. Vi satt oss på soffan, jag började prata och förklara hur jag kände det och jag grät åter igen. Han tog mig i sin famn flera gånger under samtalets gång och jag kunde inte låta bli att återigen smälta och känna ett visst lugn.
Jag körde hem igen strax innan 23:00 med en aning av ett leende på läpparna: Han ville ge mig en chans...
Vi beslutade att vi ska träffas fram till den 7 september då vi åker till Stockholm och tittar på REM. Fram tills dess ska vi träffas och umgås som bara vänner (dvs. inget sova över hos varandra ect.), utan bara träffas och ha kul (inget tjaffs, inget tjat, inga tårar....). Fram tills dess försöker han hitta tillbaka till mig och har han inte fått tillbaka sina känslor för mig tills dess förbli vi bara vänner och jag släpper honom fri. Jag kommer nu att leva på hoppet de närmasta veckorna!
Dagen på jobbet blev stressig; Förutom mitt jobb skulle jag göra tre andra persones uppdrag (dom är på semester) samtidigt som jag blivit tilldelad att lära upp den nya kollegan som började jobba igår. Den stackarn (den nya kollegan alltså), jag for runt och härjade med diverse grejer med en puls på 200 och hade inte tid att sätta mig med honom fören klockan var 15:00.
Mådde dåligt hela dagen på jobbet! Mellan allt stress kände jag konstant att tårarna tryckte bakom ögonlocken och jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka dom.
Ringde K på dagen och sa att jag ville parata med honom senare på kvällen. Kände att jag inte orkade mer och jag tror att jag även har fått honom att må dåligt av allt det här! Kände att nu fick det räcka, jag håller på att bryta ihop! Det bästa var att släppa honom fri... Han var helt enkelt inte ämnad för mig! (Hur mycket jag än hade velat det.)
Kl. 21:00 körde jag med en tung sten i bröstet till K med ett fast beslut om att köra hem en stund senare med tårarna rinnande ner fån min kind över att ha släppt taget om honom. Men...det blev inte som jag hade tänkt mig....
När jag väl kom till K var han så glad och härlig. Vi satt oss på soffan, jag började prata och förklara hur jag kände det och jag grät åter igen. Han tog mig i sin famn flera gånger under samtalets gång och jag kunde inte låta bli att återigen smälta och känna ett visst lugn.
Jag körde hem igen strax innan 23:00 med en aning av ett leende på läpparna: Han ville ge mig en chans...
Vi beslutade att vi ska träffas fram till den 7 september då vi åker till Stockholm och tittar på REM. Fram tills dess ska vi träffas och umgås som bara vänner (dvs. inget sova över hos varandra ect.), utan bara träffas och ha kul (inget tjaffs, inget tjat, inga tårar....). Fram tills dess försöker han hitta tillbaka till mig och har han inte fått tillbaka sina känslor för mig tills dess förbli vi bara vänner och jag släpper honom fri. Jag kommer nu att leva på hoppet de närmasta veckorna!
Helgen som gick
Lite kortfattat om helgen som gick.
Fredag:
Var ledig :o) Sov till kl 10.00 och tillbringade resten av dagen i telefon med kompisar och Guitar Hero-spelande. Skulle ha spelat golf med K, men ställde in eftersom jag kände mig lite stressad inför kvällen evenemang. Var senare hos Jamie och Cecilia på god middag: Kräftor, fläskfilé, jordgubbspaj med ett gott intag av martini, öl, snabbs och whisky. Blev dragen!
Lördag:
Körde mamma till tåget kl 05:00 (hon skulle till Paris i en vecka). Kunde inte somna om när jag väl kom hem så jag satt vi datorn innan jag slutligen körde hem till mitt. Var i Lörby hela dagen (gjorde inte ett skit!). På vägen tillbaka till mamma stannade jag till hos K och åt lite. Träffade sedan Hille hemma hos mammas för lite trevligt tjejsnack. Efter att hon gått vi 01.00-tiden spelade jag Guitar Hero till 03.30. Somnade utan sömntablett!
Söndag:
Vaknade vid 10:00. Träffade Jamie en stund på förmiddagen. Skulle ha spelat golf med K men ställde in eftersom det regnade. Körde hem till Lörby och var där i tre timmar (städade och pysslade). Kl. 17:30 stack jag hem till K och slapptittade på TV till kl 22:00 då jag åkte hem. Fick värsta ångesten på kvällen när jag kom hem. Mådde pest och grät! Fick ta sömntablett! (Varför ska du vara så underbar, mitt hjärta? Älskar dig massor! Vet att du inte kan rå för hur du känner, men jag önskar ändå att du kunde hitta tillbaka till mig! Vill vara din för alltid!)
Fredag:
Var ledig :o) Sov till kl 10.00 och tillbringade resten av dagen i telefon med kompisar och Guitar Hero-spelande. Skulle ha spelat golf med K, men ställde in eftersom jag kände mig lite stressad inför kvällen evenemang. Var senare hos Jamie och Cecilia på god middag: Kräftor, fläskfilé, jordgubbspaj med ett gott intag av martini, öl, snabbs och whisky. Blev dragen!
Lördag:
Körde mamma till tåget kl 05:00 (hon skulle till Paris i en vecka). Kunde inte somna om när jag väl kom hem så jag satt vi datorn innan jag slutligen körde hem till mitt. Var i Lörby hela dagen (gjorde inte ett skit!). På vägen tillbaka till mamma stannade jag till hos K och åt lite. Träffade sedan Hille hemma hos mammas för lite trevligt tjejsnack. Efter att hon gått vi 01.00-tiden spelade jag Guitar Hero till 03.30. Somnade utan sömntablett!
Söndag:
Vaknade vid 10:00. Träffade Jamie en stund på förmiddagen. Skulle ha spelat golf med K men ställde in eftersom det regnade. Körde hem till Lörby och var där i tre timmar (städade och pysslade). Kl. 17:30 stack jag hem till K och slapptittade på TV till kl 22:00 då jag åkte hem. Fick värsta ångesten på kvällen när jag kom hem. Mådde pest och grät! Fick ta sömntablett! (Varför ska du vara så underbar, mitt hjärta? Älskar dig massor! Vet att du inte kan rå för hur du känner, men jag önskar ändå att du kunde hitta tillbaka till mig! Vill vara din för alltid!)
Daily kiss fortune
Mitt "Daily kiss fortune" på Facebook dagen efter att "K" hade dumpat mig löd:
Be not afraid of growing slowly, be afraid only of standing still. --- You may feel things shifting and changing but with an optimistic outlook, the potential for a great love expands each day.
I torsdags, då jag sist träffade "K" lön den:
Be not afraid of growing slowly, be afraid only of standing still. --- You may feel things shifting and changing but with an optimistic outlook, the potential for a great love expands each day.
I torsdags, då jag sist träffade "K" lön den:
Things will soon go your way. --- Stay the course, keep looking for the good and things will go your way in the long run - even if they don't appear to be working out in the short run.
Jag kunde inte låta bli att småle och tänka på min situation med "K". Försökte universum tala om något för mig, att allt skulle lösa sig till slut? På något sätt kändes det en aning komiskt att jag hade fått just denna fortune den dagen.
Så igår fick jag följande Fortune:
Of all the strategies, to know when to quit is the best. --- If you find yourself doubting, unhappy and questioning it all right now - seek advice about taking a different course in your love life.
Hm, vad betyder nu detta? Vet universum nu något som jag inte vet? Har krafterna förändrats? Jag vet att man inte borde ta det på allvar men jag kan ändå inte låta bli att tro på det lite, så jag loggade in på Facebook och såg följande på "K:s" sida:
Klockan 03:35 på natten: "K was reviewing friends friends´ for dating, using Sparkey."
Jag lämnade honom runt tre på natten, och en halvtimme senare hade han gjort detta... Känner mig sårad!
Va? Letar han nu efter lämpliga singeltjejer att datea? Vad f-a-n? Trodde att vi skulle försöka se om vi kunde hitta tillbaka till varandra?
Universum måste verkligen veta något? Kan inte låta bli att tro på det lite, lite...
I torsdagskväll...
Jag gav upp i torsdags! När du inte hade hört av dig till klockan 23:00 körde jag hem från mammas och du, jag var faktiskt på väg hem! Men så ångrade jag mig och vände och körde hem till ditt istället av ren ilska Jag såg att det var tänt i huset så jag knackade på. Du öppnade och verkade något irreterad. "Jag kör hem nu", sa jag; "bara så du vet. Du lär ju knappast inte gå ut med hunden klockan 23:30!" Du suckade och svarade att jag skulle lugna ner mig. Du hade ju sagt att du skulle skicka sms när du skulle gå och hade du inte velat ha mig med dig hade du sagt det. Du tittade på en film på TV som du gärna ville se klart. "Jag sa ju att det skulle bli sent som jag skulle ut och gå!"
Jag följde med in och tittade klart på filmen och 20 minuter senare, när filmen var slut, vandrade vi ut i mörket med Milo ivrigt dragandes i kopplet framför oss. Promenaden blev lång, närmare 1,5 timme och du visade mig platser i Mörrum som jag tidigare aldrig hade varit på. Vi vandrade genom bostädsområden, lekplatser, fält och skogar och ett tag var jag helt förvirrad; Hade du lämnat mig där hade jag inte vetat åt vilket håll jag skulle gå för att åter ta mig hem till ditt. igen
Under promenaden var du något tillbakadragen och konversationen bestod mest av allmänna ämnen. Jag försökte komma in på ämnet "oss" ett par gånger men gav till slut upp när jag egentligen inte blev något mer insiktsfull av dina svar. Jag frågade om jag fick hålla dig i handen (så som vi alltid hade gjort innan när vi var ute och gick med Milo), du suckade till svar. "Nu när jag har varit helt själv i två dagar trodde jag att jag i alla fall skulle sakna dig lite, men det har jag inte gjort." Det blev alltså inget hålla handen...
När vi kom hem igen ställde vi oss och rökte på verandan med nattfjärilarna fladdrandes runt oss i skenet från ytterbelysningen. Milo strövade runt på parkeringen och nosade ivrigt på ett spår vilket jag misstänkte tillhörde den katt jag hade sett stryka runt huset när vi kom hem. Du mjuknade något av samtalet vi hade och jag la armen om din midja. Jag kallade dig för älskling (av ren vana) och du gjorde likadant.
Jag följde med dig in igen för att släcka min törst som uppstått efter den raska promenaden med ett gals vatten. Du satte dig på golvet och lekte med Milo och efter att ha druckit mitt vatten sjönk jag ner jämte dig. Du drog mig in i din famn och så satt vi så en lång stund, kind mot kind och armarna om varandra. Jag njöt av att få känna din doft igen och av att få känna din hud mot min. Du tog mitt ansikte i dina händer pussade mig lätt på mina läppar och du fick en del av mig att smälta med denna handling.
Du sa att du inte visste vad som hade hänt, att du på senare tiden hade tappat känslorna för mig, att glöden som du tidigare hade känt hade försvunnit. Du fortsatte med att jag skulle veta att du tyckte om mig och att beviset för detta var att du fortsatte träffa mig och att du över huvudet taget släppte in mig i huset; Hade det varit någon annan tjej skulle du endast ha öppnat dörren och sagt "Vad fan vill du?".
Vi kom överens om att träffas som vänner ett tag för att se ifall du kunde få tillbaka dina känslor för mig. Jag sa till dig att jag aldrig skulle utsätta mig själv för det här om jag verkligen inte hade trott att vi kunde få det bra ihop, ifall jag inte hade älskat dig så mycket. (Du ska veta att det vi har haft, har jag aldrig upplevt innan! Inte ens i närheten.) Du svarade att du inte heller hade velat försöka om du inte hade tyckt om mig, ifall du inte hade trott att det kanske fanns en möjlighet att börja känna något igen, att du aldrig tidigare hade givit en tjej "en andra chans" men att du ville ge mig en.
Innan jag gick min väg kramade du om mig och kysste min panna. Jag började gå mot bilen men vände mig om innan jag hunnit fram och sa: "Hitta tillbaka till mig, snälla!" Du tittade mig i ögonen och svarade: "Så gärna."
Jag följde med in och tittade klart på filmen och 20 minuter senare, när filmen var slut, vandrade vi ut i mörket med Milo ivrigt dragandes i kopplet framför oss. Promenaden blev lång, närmare 1,5 timme och du visade mig platser i Mörrum som jag tidigare aldrig hade varit på. Vi vandrade genom bostädsområden, lekplatser, fält och skogar och ett tag var jag helt förvirrad; Hade du lämnat mig där hade jag inte vetat åt vilket håll jag skulle gå för att åter ta mig hem till ditt. igen
Under promenaden var du något tillbakadragen och konversationen bestod mest av allmänna ämnen. Jag försökte komma in på ämnet "oss" ett par gånger men gav till slut upp när jag egentligen inte blev något mer insiktsfull av dina svar. Jag frågade om jag fick hålla dig i handen (så som vi alltid hade gjort innan när vi var ute och gick med Milo), du suckade till svar. "Nu när jag har varit helt själv i två dagar trodde jag att jag i alla fall skulle sakna dig lite, men det har jag inte gjort." Det blev alltså inget hålla handen...
När vi kom hem igen ställde vi oss och rökte på verandan med nattfjärilarna fladdrandes runt oss i skenet från ytterbelysningen. Milo strövade runt på parkeringen och nosade ivrigt på ett spår vilket jag misstänkte tillhörde den katt jag hade sett stryka runt huset när vi kom hem. Du mjuknade något av samtalet vi hade och jag la armen om din midja. Jag kallade dig för älskling (av ren vana) och du gjorde likadant.
Jag följde med dig in igen för att släcka min törst som uppstått efter den raska promenaden med ett gals vatten. Du satte dig på golvet och lekte med Milo och efter att ha druckit mitt vatten sjönk jag ner jämte dig. Du drog mig in i din famn och så satt vi så en lång stund, kind mot kind och armarna om varandra. Jag njöt av att få känna din doft igen och av att få känna din hud mot min. Du tog mitt ansikte i dina händer pussade mig lätt på mina läppar och du fick en del av mig att smälta med denna handling.
Du sa att du inte visste vad som hade hänt, att du på senare tiden hade tappat känslorna för mig, att glöden som du tidigare hade känt hade försvunnit. Du fortsatte med att jag skulle veta att du tyckte om mig och att beviset för detta var att du fortsatte träffa mig och att du över huvudet taget släppte in mig i huset; Hade det varit någon annan tjej skulle du endast ha öppnat dörren och sagt "Vad fan vill du?".
Vi kom överens om att träffas som vänner ett tag för att se ifall du kunde få tillbaka dina känslor för mig. Jag sa till dig att jag aldrig skulle utsätta mig själv för det här om jag verkligen inte hade trott att vi kunde få det bra ihop, ifall jag inte hade älskat dig så mycket. (Du ska veta att det vi har haft, har jag aldrig upplevt innan! Inte ens i närheten.) Du svarade att du inte heller hade velat försöka om du inte hade tyckt om mig, ifall du inte hade trott att det kanske fanns en möjlighet att börja känna något igen, att du aldrig tidigare hade givit en tjej "en andra chans" men att du ville ge mig en.
Innan jag gick min väg kramade du om mig och kysste min panna. Jag började gå mot bilen men vände mig om innan jag hunnit fram och sa: "Hitta tillbaka till mig, snälla!" Du tittade mig i ögonen och svarade: "Så gärna."
Jag ger nog upp!
Klockan är runt 21:40 och jag är hemma hos mamma och betalat mina räkningar (jag har inte fått igång internet hemma). När jag körde hit, körde jag fel av ren vana och tog av vid Mörrum (så van att köra till Kristoffer det hållet). På vägen mötte jag Kristoffer i sin bil (han var på väg hem) och jag vet att han såg mig!
Eller, jag kanske ska ta det från början...
Vi hade kommit överrens om att jag skulle höra av mig till honom idag.
Jag ringde vid 17:30, ringet svar.
Ringde igen vid 18:30, inget svar.
En halvtimme senare skickade jag ett sms, där jag frågade ifall jag fick ut och gå en runda med han och hans hund ikväll. Han svarade inte på det heller.
Nu nu vid 21:00 tiden gav jag upp och körde hem till mamma. Somsagt tog jag fel avfart och mötte honom (jag vet att han såg mig för han vände sig om och tittade efter min bil, jag såg det!). Efter en minnut ringde jag honom: "Hej, jag tror jag precis mötte dig i din bil?" "Det vet jag inte", fick jag till svar. "Jag kom precisinnanför dörrarna". (Jag vet ju att du såg mig din filur!)
Jag frågade om han var arg eller sur på mig, eftersom han inte hade svarat. Han svarade att han hade varit iväg och spelat golf och inte haft mobilen med sig (vilket jag inte tro på eftersom han ALDRIG lämnar sitt hus utan sin mobil). Jag berättade att jag var på väg hem till mamma. Han svarade att han inte skulle ut med hunden på ett bra tag, så skulle jag bara betala räkningarna blev det nog för sent för min del. Jag berättade att jag skulle vara hos henne ett tag... "Jaja, okej..."
Det slutade med att han skulle skicka ett sms när han skulle gå.
Under hela samtalet lät han sur och vresig. Funderar på att skita i allt nu och ge upp.
Jag förtjänar inte att han är sådan mot mig, jag har inte gjort honom något alls! Vill han inte kan han väl säga det rakt ut istället för att vara sådan där!
Jag är så nära att ge upp nu! Så nära!!!!
Ångest, men duktig flicka!
Vi träffades och pratade i måndags och jag grät framför dig (hatar att visa mig så svag!)!
Älskling, jag vet att du inte gör det här för att vara elak, jag vet det! Jag vet också att du inte vill vara taskig mot mig. Jag vet även att du inte kan rå för hur du känner det, jag vet det...
I tisdas pratade jag kort i telefon med dig. Vi kom överens om att du skulle få vara själv i ett par dagar och jag jag skulle höra av mig till dig nu ikväll/eftermiddag.
I snart två dygn har jag nu gått utan att få se dig, utan att få höra din röst och utan ens att skicka ett sms till dig. Jag har hållit mig totalt borta från dig och lämnat dig åt dig själv. Det har inte varit lätt ska du veta! Det har krypit i min kropp och jag vet inte hur många gånger jag har velat ta upp min mobil och skicka ett sms. Men har jag gjort det? -Svar nej. Jag har haft ångest dessa dagar, men jag är så stolt över mig själv! Att jag har lyckats uthärda smärtan och lämnat dig ifred.
Du lovade att vi kanske kunde träffas en stund ikväll (efter jag slutat jobba) eller imorgon på dagen (jag fick ledigt då). Jag går här nu och varndrar runt i min ångest och är rädd för att du inte längre ska vilja träffa mig. Funderar till och med på att inte ens höra av mig till dig idag av ren rädsla. Vet inte hur jag ska göra?
På ett sätt vill jag träffa dig, men vi är ju bara vänner nu och jag vet inte om jag klarar av att vara i din närhet just nu som "bara vän". För jag vill ju mer... Jag vill kunna sträcka ut min hand och röra vid dig, kunna gosa ihop mig i din famn och kunna somna på din arm. Något som jag längre inte får göra... Jag vet inte om jag orkar vara i din närhet som vän när jag vill mer!
Det smärtade i måndags att träffa dig. Det smärtade att se men inte röra. Klara jag av detta? Ska jag nöja mig med din vänskap och uthärda min smärta, eller ska jag bara vända och gå min väg? Helst vill jag stanna, för jag önskar och hoppas att du ska ändra dig... Men kommer du verkligen att göra det? Förmodligen inte...
Tanken på att du ska träffa en annan framöver får min mage att knyta sig. Tanken på att du ska röra vid någon ny framöver, så som du har rört vid mig under denna tiden, känns som knivar i kroppen. Tanken på att du kanske följer med någon hem i helgen på "fyllesex" får mig att vilja kräkas! Älskling, jag vet inte hur jag ska uthärda detta!
Vad ska jag göra?
Älskling, jag vet att du inte gör det här för att vara elak, jag vet det! Jag vet också att du inte vill vara taskig mot mig. Jag vet även att du inte kan rå för hur du känner det, jag vet det...
I tisdas pratade jag kort i telefon med dig. Vi kom överens om att du skulle få vara själv i ett par dagar och jag jag skulle höra av mig till dig nu ikväll/eftermiddag.
I snart två dygn har jag nu gått utan att få se dig, utan att få höra din röst och utan ens att skicka ett sms till dig. Jag har hållit mig totalt borta från dig och lämnat dig åt dig själv. Det har inte varit lätt ska du veta! Det har krypit i min kropp och jag vet inte hur många gånger jag har velat ta upp min mobil och skicka ett sms. Men har jag gjort det? -Svar nej. Jag har haft ångest dessa dagar, men jag är så stolt över mig själv! Att jag har lyckats uthärda smärtan och lämnat dig ifred.
Du lovade att vi kanske kunde träffas en stund ikväll (efter jag slutat jobba) eller imorgon på dagen (jag fick ledigt då). Jag går här nu och varndrar runt i min ångest och är rädd för att du inte längre ska vilja träffa mig. Funderar till och med på att inte ens höra av mig till dig idag av ren rädsla. Vet inte hur jag ska göra?
På ett sätt vill jag träffa dig, men vi är ju bara vänner nu och jag vet inte om jag klarar av att vara i din närhet just nu som "bara vän". För jag vill ju mer... Jag vill kunna sträcka ut min hand och röra vid dig, kunna gosa ihop mig i din famn och kunna somna på din arm. Något som jag längre inte får göra... Jag vet inte om jag orkar vara i din närhet som vän när jag vill mer!
Det smärtade i måndags att träffa dig. Det smärtade att se men inte röra. Klara jag av detta? Ska jag nöja mig med din vänskap och uthärda min smärta, eller ska jag bara vända och gå min väg? Helst vill jag stanna, för jag önskar och hoppas att du ska ändra dig... Men kommer du verkligen att göra det? Förmodligen inte...
Tanken på att du ska träffa en annan framöver får min mage att knyta sig. Tanken på att du ska röra vid någon ny framöver, så som du har rört vid mig under denna tiden, känns som knivar i kroppen. Tanken på att du kanske följer med någon hem i helgen på "fyllesex" får mig att vilja kräkas! Älskling, jag vet inte hur jag ska uthärda detta!
Vad ska jag göra?
Tack mina vänner!
Detta är till Annicka, Linnéa och Helen.
Tack!
Tack för att ni finns där för mig!
Tack för att ni orkar lyssna!
Tack för att ni bryr er!
Utan er dessa dagar vet jag inte hur jag hade överlevt!
Tack!
Tack för att ni finns där för mig!
Tack för att ni orkar lyssna!
Tack för att ni bryr er!
Utan er dessa dagar vet jag inte hur jag hade överlevt!
Tack Gode Gud för Guitar Hero!
Jag tackar gudarna för att jag äger ett Wii med tillhörande Guitar Hero!
De senaste kvällarna har varit så ensamma hemma i huset, där jag har varit alldeles själv med mina tankar och känslor och jag vet inte hur jag skulle ha överlevt om jag inte i alla fall ahde haft det att spela på!
Okej, jag har bara spelat på det i två kvällar nu, men jag har redan utvecklats.
Har tidigare bara spelat på "Easy" men gått över till "Medium" nu vilket har gått hyffsat bra.
Hihi, jag lyckades tex på tredje försöket på denna nivån slå mitt ex rekord på Weezers "My name is Jonas": fick över 153 000 poäng! Stolt är jag kan jag säga, mitt ex rekord var strax över 94 000.
Så bra jag är da! ;o) *Räcker ut tugnan*
De senaste kvällarna har varit så ensamma hemma i huset, där jag har varit alldeles själv med mina tankar och känslor och jag vet inte hur jag skulle ha överlevt om jag inte i alla fall ahde haft det att spela på!
Okej, jag har bara spelat på det i två kvällar nu, men jag har redan utvecklats.
Har tidigare bara spelat på "Easy" men gått över till "Medium" nu vilket har gått hyffsat bra.
Hihi, jag lyckades tex på tredje försöket på denna nivån slå mitt ex rekord på Weezers "My name is Jonas": fick över 153 000 poäng! Stolt är jag kan jag säga, mitt ex rekord var strax över 94 000.
Så bra jag är da! ;o) *Räcker ut tugnan*
Inte ens igelkotten fick jag ha!
Nu under sommaren har jag haft en liten söt igelkott i trädgården som jag har blivit "Buddy-buddy" med. Det är främst efter det att mökret har fallit som "Spike" (mitt namn på igelkotten) har kommit fram ur sina gömmor och vår vänskap har utväcklats.
Eftersom jag inte längre har mina katter (mina små gosiga bebisar) hos mig, har det känts ensamt efter det att jag har blvit dumpad och det har faktiskt (på ett kanske skruvat sätt) varit skönt att ändå ha Herr Spikes påhälsningar under denna tiden. En gång till och med strosade Spike runt på min parkering när jag kom med bilen på kvällen (mina katter brukade komma och möta mig på parkeringen när det bodde hos mig).
Men vad händer? För ett par dagar sedan när jag kom hem låg han överkörd utanför mitt hus! Min lille "Buddy-buddy"! Inte ens igelkotten fick jag ha utan förlorade honom med!
Hm, vad är det Gud försöker tala om för mig igentligen?
Eftersom jag inte längre har mina katter (mina små gosiga bebisar) hos mig, har det känts ensamt efter det att jag har blvit dumpad och det har faktiskt (på ett kanske skruvat sätt) varit skönt att ändå ha Herr Spikes påhälsningar under denna tiden. En gång till och med strosade Spike runt på min parkering när jag kom med bilen på kvällen (mina katter brukade komma och möta mig på parkeringen när det bodde hos mig).
Men vad händer? För ett par dagar sedan när jag kom hem låg han överkörd utanför mitt hus! Min lille "Buddy-buddy"! Inte ens igelkotten fick jag ha utan förlorade honom med!
Hm, vad är det Gud försöker tala om för mig igentligen?
Dålig flickvän...
Du vet att jag älskar dig! Har gjort det från första stund och du vet att det är därför som jag är som jag är nu, för att jag älskar dig så jävla mycket!
Mitt hjärta blöder och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Innerst inne vill jag kämpa för oss två, men samtidigt på ett sätt vill jag släppa dig fri om det är det du vill...
Jag vet att jag har varit en dålig flickvän på senare tid. Jag har jobbat så mycket, varit så trött och irreterad, inte haft ork till något... Jag förstår varför du väljer att gå.
Samtidigt önskar jag att du hade kunnat vilja kämpa för mig med, att ge mig tid tills allt lugnat ner sig för mig. Tid till att umgås med dig på "rätt" sätt, tid till att njuta med dig.
Tillåter du mig, så kommer jag att kämpa för dig tills jag stupar!
Jag älskar dig!
Mitt hjärta blöder och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Innerst inne vill jag kämpa för oss två, men samtidigt på ett sätt vill jag släppa dig fri om det är det du vill...
Jag vet att jag har varit en dålig flickvän på senare tid. Jag har jobbat så mycket, varit så trött och irreterad, inte haft ork till något... Jag förstår varför du väljer att gå.
Samtidigt önskar jag att du hade kunnat vilja kämpa för mig med, att ge mig tid tills allt lugnat ner sig för mig. Tid till att umgås med dig på "rätt" sätt, tid till att njuta med dig.
Tillåter du mig, så kommer jag att kämpa för dig tills jag stupar!
Jag älskar dig!
