Döden runt hörnet
Allt för många männiksor i min omgivning är för upptagna med "livet" för att verkligen kunna njuta av ilvet på riktigt. De stressar över diverse saker och har inte tid för det de helst hade velat göra, de oroa sig för pengar, de hänger upp sig på att deras kroppar inte är snygga nog och längtar efter att äga mer prylar i diverse former. De lever inte sina liv till fullo och skjuter upp drömmar och mål till framtiden som om de hade all världens tid. De jagar pengar och prylar som om det var svaret på lyckan och låter media lura i dom att de inte är vackra nog. De stressar till tusen och hinner inte med att njuta och de väljer även att inte uppriktigt och ärligt säga jag älskar dig alt. erkänna för sina vänner sina sanna känslor. Allt i en tro att livet varar länge till och att det finns all världen tid till att ställa allt till rätta. Men så är det inte, man vet aldrig när ens sista dag på jorden är kommer, döden lurar alltid runt hörnet.
Sedan jag träffade Chrisse har jag utvecklats mycket som människa. Tillsammans med honom har jag ifrågasatt mina värderingar, min livsfilosofi och mål och han har fått mig att tänka över mycket i mitt liv. Han är den mest öppna och ärliga människa jag har träffat och han har introducerat mig till en sanning som jag tidigare aldrig för har känt. Ikväll när Chrisse och jag pratade var det med ett insiktsfullt lugn som jag kände en samhörighet och förståelse för livet tillsammans med honom...livet varar inte för alltid så det gäller att få ut det bästa utav det innan det är för sent.
Så lycklig som jag är nu i mitt liv har jag aldrig förut varit och jag har heller aldirg varit så lugn och trygg i mig själv som nu. Trots detta har jag inget egentligt jobb, jag har lagt min karriär på hyllan och jag tjänar betydligt mindre pengar nu än vad jag gjorde innan. Jag har inte handlat en pryl eller kläder till mig själv på drygt ett halvår och det är en befrielse att inte äga mer saker och jag har insett att lycka inte finns i prylar. Jag har egentligen slutat att titta på tv och det är en befrielse att inte vara uppbunden om kvällarna samt att man får mycket tid över till annat. Jag har slutat att följa mode och jag läser inte veckotidningar och jag har insett att jag inte tänker låta media tala om för mig hur jag ska klä mig och hur min kropp ska se ut, jag är vacker som jag är och jag tänker inte låta någon intala mig något annat. Jag har även lärt mig att inte skjuta upp sådant som jag vill göra till i framtiden utan jag lever allt mer i nuet. Jag har slutat vara rädd och slutat upp att bry mig om vad andra tycker och tänker om mig. Jag håller inte mina känslor inom mig utan säger till mina nära och kära vad de betyder för mig och vad jag känner för dom. (Och människor som inte tycker om mig eller som jag inte gillar lägger jag inte tid på. Livet är för kort för att gå runt och sura och hysa agg mot folk, jag har slutat upp med sådant.)
Jag inser att döden lurar runt hörnet och jag är lyckligare än någonsin!
beklagar verkligen! Va sorgligt och konstigt att de dör så tätt. Livet är bra konstigt!
Ja döden är ett ämne man borde prata mer om, jag har det så nära mig på jobbet med alla cancersjuka patienter. Roger har svårt med döden, har pratat en del med honom sen fasterns man dog tidigare i år men han vill inte prata eller hälsa på henne tycker det är för jobbigt och det får man acceptera...
Jag är glad för din skull att du är lycklig!
Konstigt med din dröm om Ronneby kyrka...
Kram
På ett sätt kan jag tycka att du har ett bra jobb med tanke på att döden bli påtaglig för dig.
Alla har vi vårat sätt att hantera döden och olika svårt att förhålla sig till det, lite kanske har med våran kultur att göra. Dock tror jag att man blir som mest fri som människa när man acceptera och omfamnar döden.
Du är väldigt tydlig med att du lever på rätt sätt, och att vi andra (som tittar på TV varenda dag och fortfarande gillar att shoppa) inte lever livet "på riktigt". Att vi är ytliga. Och nu undrar jag bara... du tycker inte möjligtvis att det är lite nedlåtande?
Nu ha du nog missuppfattat mitt inlägg...
Jag lever inte på rätt sätt, jag är en sökare och jag har väldigt mycket kvar att lära mig och vad som är min sanning är inte nödvändigtvis sant för en annan. Vad jag skriver i sista paragrafen rör endast mig. För mig var det en befrielse att sluta titta på tv och sluta handla eftersom både TV och shopping var något som jag la både mycket tid och pengar på innan (jag nämner bara i inlägget att det har gjort mig lycklig och kommenterar inte detta om andra!)
Däremot kommenterar jag andra när jag säger att jag anser att de gör "fel" som skjuter upp sina drömmar som om de var odödliga och hade världens all tid (allt för många gånger har jag bevittnat att den dagen aldrig kommer). Jag anser att de har "fel" som tror att man blir lycklig bara för att man är miljonär, som söker bekräftelse genom att jämt och ständigt köpa den senaste mobiltelefonen eller har storlek 34 i kläder och låter sig på fullast allvar tro att de inte duger eller är vackra om de inte är så smala.
Det inlägget var det bästa jag läst i din blogg (eller nån annans) på väldigt länge!!!! Jag förstår precis vad du menar och håller fullständigt med dig i det du skriver! Vi lever i en otäckt ytlig tid där det gäller att ha hittat sig själv på allvar för att klara att navigera rätt. Tyvärr lockas de flesta till att inte tänka självständigt och kritiskt granska det de ser och hör utan läser tidningsrubriker och liknande som sanningar. Jag tror att vi snart kommer att gå mot en förändring igen för 90-talets ytlighet börjar sakta men säkert gå mot mer andlig eftertänksamhet, självrannsakande, psykosociala kunskaper och vi börjar prioritera vårt inre välbefinnande eftersom vi aldrig mått så psykiskt dåligt som vi som folk gör nu, trots vårt överflöd av prylar och pengar! Den där Chrisse verkar vara en fantastisk man förresten! Lycka till till er båda!
(Klara som i Emmas syster?)
Tack för inlägget och för att du förstår och håller med i min filosofi! :o) Mmm, Chrisse är fantastisk och jag ska tacka stjärnorna för honom!
Jag struntar fullständigt i att man kan dö när som helst, för när man väl är död finns det ingen ånger. Ånger är till för de levande, de som fortfarande hoppas att de kan ändra på saker och ting.
Men lyckas man trots alla påtryckningar leva sitt liv utan att ångra det man har gjort (eller det "man aldrig hann göra") så lär man tack o lov dö i fullständig ovisshet om sina försvunna drömmar... För när man dör så dör man. Kaputt. Hinner man tänka något överhuvudtaget så är det förmodligen bara "helvete!" ändå:)
Men det låter ju verkligen som att du har hittat nån sorts mening. Grattis. Men jag fortsätter nog att göra saker och ting i sakta mak... oavsett hur dödens lammunge jag är^^
Jag har ingen syster...men jag heter Maja i andranamn så jag kan kalla mig Klara-Maja om jag kommenterar fler gånger! :)
