Känslomässig bergochdalbana...
Efter att ha överlevt nattens hemska ångestattack vaknade jag något utmattad men en tung sten i min bröstkorg. Kände sorg och smärta och visste inte hur jag skulle överleva dagen på jobbet.
Dagen på jobbet blev stressig; Förutom mitt jobb skulle jag göra tre andra persones uppdrag (dom är på semester) samtidigt som jag blivit tilldelad att lära upp den nya kollegan som började jobba igår. Den stackarn (den nya kollegan alltså), jag for runt och härjade med diverse grejer med en puls på 200 och hade inte tid att sätta mig med honom fören klockan var 15:00.
Mådde dåligt hela dagen på jobbet! Mellan allt stress kände jag konstant att tårarna tryckte bakom ögonlocken och jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka dom.
Ringde K på dagen och sa att jag ville parata med honom senare på kvällen. Kände att jag inte orkade mer och jag tror att jag även har fått honom att må dåligt av allt det här! Kände att nu fick det räcka, jag håller på att bryta ihop! Det bästa var att släppa honom fri... Han var helt enkelt inte ämnad för mig! (Hur mycket jag än hade velat det.)
Kl. 21:00 körde jag med en tung sten i bröstet till K med ett fast beslut om att köra hem en stund senare med tårarna rinnande ner fån min kind över att ha släppt taget om honom. Men...det blev inte som jag hade tänkt mig....
När jag väl kom till K var han så glad och härlig. Vi satt oss på soffan, jag började prata och förklara hur jag kände det och jag grät åter igen. Han tog mig i sin famn flera gånger under samtalets gång och jag kunde inte låta bli att återigen smälta och känna ett visst lugn.
Jag körde hem igen strax innan 23:00 med en aning av ett leende på läpparna: Han ville ge mig en chans...
Vi beslutade att vi ska träffas fram till den 7 september då vi åker till Stockholm och tittar på REM. Fram tills dess ska vi träffas och umgås som bara vänner (dvs. inget sova över hos varandra ect.), utan bara träffas och ha kul (inget tjaffs, inget tjat, inga tårar....). Fram tills dess försöker han hitta tillbaka till mig och har han inte fått tillbaka sina känslor för mig tills dess förbli vi bara vänner och jag släpper honom fri. Jag kommer nu att leva på hoppet de närmasta veckorna!
Dagen på jobbet blev stressig; Förutom mitt jobb skulle jag göra tre andra persones uppdrag (dom är på semester) samtidigt som jag blivit tilldelad att lära upp den nya kollegan som började jobba igår. Den stackarn (den nya kollegan alltså), jag for runt och härjade med diverse grejer med en puls på 200 och hade inte tid att sätta mig med honom fören klockan var 15:00.
Mådde dåligt hela dagen på jobbet! Mellan allt stress kände jag konstant att tårarna tryckte bakom ögonlocken och jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka dom.
Ringde K på dagen och sa att jag ville parata med honom senare på kvällen. Kände att jag inte orkade mer och jag tror att jag även har fått honom att må dåligt av allt det här! Kände att nu fick det räcka, jag håller på att bryta ihop! Det bästa var att släppa honom fri... Han var helt enkelt inte ämnad för mig! (Hur mycket jag än hade velat det.)
Kl. 21:00 körde jag med en tung sten i bröstet till K med ett fast beslut om att köra hem en stund senare med tårarna rinnande ner fån min kind över att ha släppt taget om honom. Men...det blev inte som jag hade tänkt mig....
När jag väl kom till K var han så glad och härlig. Vi satt oss på soffan, jag började prata och förklara hur jag kände det och jag grät åter igen. Han tog mig i sin famn flera gånger under samtalets gång och jag kunde inte låta bli att återigen smälta och känna ett visst lugn.
Jag körde hem igen strax innan 23:00 med en aning av ett leende på läpparna: Han ville ge mig en chans...
Vi beslutade att vi ska träffas fram till den 7 september då vi åker till Stockholm och tittar på REM. Fram tills dess ska vi träffas och umgås som bara vänner (dvs. inget sova över hos varandra ect.), utan bara träffas och ha kul (inget tjaffs, inget tjat, inga tårar....). Fram tills dess försöker han hitta tillbaka till mig och har han inte fått tillbaka sina känslor för mig tills dess förbli vi bara vänner och jag släpper honom fri. Jag kommer nu att leva på hoppet de närmasta veckorna!
Kommentarer
Trackback
