Ångest, men duktig flicka!

Vi träffades och pratade i måndags och jag grät framför dig (hatar att visa mig så svag!)!

Älskling, jag vet att du inte gör det här för att vara elak, jag vet det! Jag vet också att du inte vill vara taskig mot mig. Jag vet även att du inte kan rå för hur du känner det, jag vet det...

I tisdas pratade jag kort i telefon med dig. Vi kom överens om att du skulle få vara själv i ett par dagar och jag jag skulle höra av mig till dig nu ikväll/eftermiddag.

I snart två dygn har jag nu gått utan att få se dig, utan att få höra din röst och utan ens att skicka ett sms till dig. Jag har hållit mig totalt borta från dig och lämnat dig åt dig själv. Det har inte varit lätt ska du veta! Det har krypit i min kropp och jag vet inte hur många gånger jag har velat ta upp min mobil och skicka ett sms. Men har jag gjort det? -Svar nej. Jag har haft ångest dessa dagar, men jag är så stolt över mig själv! Att jag har lyckats uthärda smärtan och lämnat dig ifred.

Du lovade att vi kanske kunde träffas en stund ikväll (efter jag slutat jobba) eller imorgon på dagen (jag fick ledigt då). Jag går här nu och varndrar runt i min ångest och är rädd för att du inte längre ska vilja träffa mig. Funderar till och med på att inte ens höra av mig till dig idag av ren rädsla. Vet inte hur jag ska göra?

På ett sätt vill jag träffa dig, men vi är ju bara vänner nu och jag vet inte om jag klarar av att vara i din närhet just nu som "bara vän". För jag vill ju mer... Jag vill kunna sträcka ut min hand och röra vid dig, kunna gosa ihop mig i din famn och kunna somna på din arm. Något som jag längre inte får göra... Jag vet inte om jag orkar vara i din närhet som vän när jag vill mer!

Det smärtade i måndags att träffa dig. Det smärtade att se men inte röra. Klara jag av detta? Ska jag nöja mig med din vänskap och uthärda min smärta, eller ska jag bara vända och gå min väg? Helst vill jag stanna, för jag önskar och hoppas att du ska ändra dig... Men kommer du verkligen att göra det? Förmodligen inte...

Tanken på att du ska träffa en annan framöver får min mage att knyta sig. Tanken på att du ska röra vid någon ny framöver, så  som du har rört vid mig under denna tiden, känns som knivar i kroppen. Tanken på att du kanske följer med någon hem i helgen på "fyllesex" får mig att vilja kräkas! Älskling, jag vet inte hur jag ska uthärda detta!

Vad ska jag göra?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0